Fest, dans & choklad

Disputationsfesten blev en riktig höjdare trots sned slips och sprängande bihålor. Champagne, god mat (medelhavsbuffé), tiramisu, röda viner kantat med många skratt, spex och trevliga dialoger. Samtalade bland annat med A's pappa som är både anestesi- och smärtläkare. Vilken kunskap. Till bords var jag omringad av doktorander inom yrkes- och miljömedicin med väldigt diversifierade bakgrunder som beteendevetare, sjukgymnaster och annat. Stimulerande till topp och tiden blåste förbi i ett rungande huj.

Kvällen blev, åtminstone relativt ung, då morgonen bjöd på sista pyttedansen med dottern. Pippi hälsade på och hon sken som solen på en klarblå himmel hela tiden. Dottern alltså. För sista gången yttrades därmed även frasen "Ajö ajö och tack för idag, idag har vi dansat jättebra". Fast vi återkommer till vårterminen.
Gick sedan en sväng på den magnifika barnbutiken Sagolika Ting som med hästlängder och en mil klår allt vad nationella barnkedjor (sätt in valfritt namn) heter, mest för att få lite trevliga julklappsidéer. Dottern var synnerligen charmig när hon föll mentalt pladask över en gigantisk och mjuk Hello Kitty. Ungefär samma blick jag skulle få om jag höll en Canon Mark II i händerna. Innan hemfärd landade jag även inne i Chokladbutiken och gick därifrån med en liten ask Lily O'Briens praliner. Ypperligt sällskap till kvällens glas vin och goda middag.

Mjukispappa och vardagslyx? Nej, kalla det livsnjutning. Mer sådant till folket.

Velour och silmariller

Det kittlades under gårdagen. Morgonen bjöd på sandpapper av grovlek tre. Halsen mår inte som den förtjänar ty detta öde är ingen önskvärt. Jag avskyr förkylningar, särskilt sådana av större storlek och i stadiet där man fortfarande känner av dess utbrytarförmåga. En förmåga lätt i samma klass som Michael Scofield i Prison Break.

Hela förmiddagen på labbet var en enda lång startsträcka mot ökad trötthet och sinande tålamod. Huvudet befann sig under armen med forskningslogiken i betungande släptåg. Desperata försök att strukturera upp de kommande dagarna på labbet var måttligt lyckosamt, särskilt då jag i morgon lyckades pricka in en massa labbande pga ett mycket idiotiskt telefonsamtal jag aldrig borde ringt. Lida pin? Indeed. Telefoner är ett sattyg inte av denna värld.
Eftermiddagen i regi av mer träning på samtalsmetodik och samtal om gårdagens dag på hälsocentral. Bra övningar och så men mitt medvetande var lite på kant. Avslutade dagen med en bakelse på jobbet och en promenad hemåt i mörkret alldeles för sent för mitt eget bästa. I spegeln ser jag en dyster Onkel Fester, på tv:n Reign Over Me.

I morgon disputation och fest för mycket duktiga A. Tänk bubbel, skratt och uppklädda människor. Skåda i sin egna realitet huvudvärk, sprängfyllda bihålor och slipsen på sned. Giv mig en silmarill.

Teorins praktik

Hojade i morse, med höga förväntningar, till en av stadens hälsocentraler för tillfället att sitta med under samtal mellan patient och läkare. Vi kandidater hade möjligheten att samtala lite med patienten före respektive efter mötet med läkaren. En riktigt bra övning på pappret som kan vara synnerligen givande men realiteten motsvarar sällan teorin. Murphy's kallas den visst. Patienterna var allt annat än villiga att låta en kandidat sitta med under samtalet och under en hel dag på HC fick jag möjligheten att vara med på två samtal. Två och två förresten, snarare ett och ett halvt. När jag var på väg till det andra samtalet efter att ha samtalat med patienten ångrar sig plötsligt läkaren i fråga och yttrar "nä, jag vill helst träffa denna patient själv".

Hej, här står jag med fånig strut på huvudet. Vattna mina fålar fem.

Lunchen bjöd dock på trevligt samtal med två ST-läkare i allmänmedicin och bidrog starkt till dagens positiva behållning. Tillika så gjorde även det samtal jag fick vara med på runt morgonkvisten som var intressant på många nivåer.
Någon timme efter lunch var det vaccinationstillfälle mot influensa och i princip inga fler inbokade patienter. Då avlägsnade sig jag och kandidat E därifrån med en målande känsla av snopenhet. Surt, sa räven. Det blev inte så bra som väntat.

Nu italiensk pasta med ruccola, pinjenötter, haricos verts och bacon tillsammans med en honungs- och citronglacerad bit fläskfilé. Hoppas på positivt moodswing post utfodring.

Med eller utan honung

Surrande bi. Viskande lövträd. Gult och svart. Flittrande vingar under brännhet sol och kupans gömda gula guld. Låtom oss gå husesyn i samhället. Finns kännedomen och kunskapen om säkerhetsföreskrifterna och farlighetsmärkning på yrkets risker? Förvaras måhända de kemiska produkterna för processen avskilt från oberöriga och små klåfingriga bibarn? Är de kemiska preparaten godkända av samhällets överhuvud Apis Mellifera? Glöm ej skyddsglasögon då man befinner sig på den vackra och soliga sidan av livet ty du måste hålla dig frisk. Honungstransfusioner måste vara av yppersta kvalité där smak, arom, renhet, jäsning och vattenhalt är a och o. Har du en refraktometer? Svärmförhindrande åtgärder även om snällheten då är som störst. Ska vi besöka din skorsten och ta en titt? Undvik röveri och fram för fromheten, gärna trifolium och lind. Smaken är frisk, något huggande bitsk. Vissa tycker för mycket åt vänster medan andra lutar åt höger men aldrig upp. Balansera med lite ljung, än mer hallon och höstkvällens tekopp räddas som Rapunzel med sitt långa hår i elfenbentornets högsta fönster.

Fröken Nattly på uteserveringen längs Birger Jarlsgatan, ja nästan Kungsgatan om man så vill. Solen från brännhet himmel målad i rött och blått, eller lite guld om man så vill. Kanske en blandning av sött, surt och salt om man så vill. Fast det kan vara att gå för långt, ända till Melker Jungs gamla glasbruk på Söders Renstiernas gata. Fröken Nattly sippar på sitt eftermiddagsté, kaffe går inte för sig. En skymf mot naturalismen. Honungskakan är söt, rik med kung Davids anor i nära antågande. Läpparna bryter krispigheten som den ljuvliga dansen bryter tystnaden i Jerusalem. Vinet höjer dansens rytmer till nya höjder, snurra horisontellt som propellern på en fallos, lättviktigt framåtlutad. Stönande läten av förnöjsam extas med hävande bröst i stötande symbios. Viktlöshet som ett nyfiket bibarn med flittrande vingar under mörk sol. Nattsvart sol om man vill. Fröken Nattly likt David under Sauls beskydd dess efterträdare och av profeten smord. Vad blir kvar åt oss? Honung? Fröken Nattly i betraktarens ögon likställd Sion men ändå sitter hon där på Birger Jarlsgatan och smuttar på sitt té, om man så vill.

Är allt en bisak? En bisyssla?

Herr Semb om någon vet.

Läkare - ett kall, ett krav eller något helt alldeles vanligt?

I senaste numret av Läkartidningen läste jag en intressant artikel med titeln "Hårda krav på svenska läkarstudenter i Polen". Tydligen är det runt 2400 svenskar som läser medicin utanför Sveriges gränser, och då är det endast de antal studenter som är registrerade genom CSN. Antagligen är det ännu fler. Det kan jämföras med att vi i Sverige i dagsläget har ungefär 6500 läkarstudenter utspridda över alla terminer och de studieorter som finns. Det är en vansinnigt hög siffra, utlandsstudenter alltså.

Studenterna beskriver en utbildning som är väldigt långt ifrån den svenska. Det handlar långt mer om katedrala föreläsningar med mässande föreläsare och hög nivå på detaljkunskap, medan den svenska är mer 'patientorienterad'. Det ska också noteras att utbildningarna utanför Sverige blir ganska kostsamma, ofta med notor 6-700 000. Det händer också att man ofta får läsa om någon kurs vilket då kostar en normal terminsavgift (ungefär 40 000 svenska kronor). Fördelen att läsa i andra länder som också är medlemmar av EU gör det lättare att sedan söka sig tillbaka till Sverige, eller för den delen andra länder att jobba i med AT, ST eller annan typ av läkartjänst. Intervjuer av några läkarstudenter säger också att ingen av dem har några planer på att stanna kvar i det land dom studerar i när dom är klara, utan i de flesta fall "vill tillbaka hem". Jag har även, tack vare min vän A, fått veta mycket om att läsa läkare utomlands då han själv började på det spåret innan han vände tillbaka till hemlandet och blev kursare med mig. Gräsets grönska kan onekligen variera om man säger så.

Men allt detta får mig att fundera. Vad är det som gör just läkarutbildningen så vansinnigt intressant för många unga människor i detta avlånga land?
Jag kritiserar inte att många vill bli läkare, det vore som att kasta ett gruslass i glashus kontra mitt egna val. Snarare tycker jag det är bra eftersom vi står inför en stor läkarbrist och det därmed finns ett stort behov för utbildade läkare, men ändå, varför detta mastodontaktiga intresse?

Jag tycker snarare att läkaryrket är alldeles för glorifierat. Det har ett oförtjänt gott rykte och betraktas av många med en sorts piedestal-status. Men till vilken nytta? Det är bara ett vårdyrke och ett yrke precis som vilket annat som helst i samhället. Men betraktas man som duktig, har höga betyg, lätt för att lära sig osv är det som om det existerar någon sorts fundamental underliggande betydelse "att bli läkare". Jag anser snarare att läkare ska man bli om man känner ett kall inför yrket, att man verkligen vill inneha en vårdande roll gentemot andra människor som också kantas av en förkärlek till problemlösningar. Inte på grund av en genetiskt medfödd lätthet för facklitterär teori.
Tyvärr har jag hittills i mitt liv träffat på alldeles för många som, bara för att dom fått toppbetyg väljer läsa till läkare för att dom kan, inte för att dom vill. Måhända är det jag som kanske då betraktas som småaktig och petig på näsan, men då borde man väl ändå välja och läsa till ett annat yrke än att välja något bara för en fantasifull och allt annat än reell prestige?

Min övertygelse är att på grund av den extrema konkurrensen till platserna på läkarutbildningen missar man nog många som skulle bli väldigt bra läkare även om dom inte besitter toppbetyg. Alla kan inte heller läsa utomlands. Sedan finns det självfallet, nota bene och det tror jag gäller de allra flesta, som är både väldigt smarta och blir fantastiskt duktiga läkare. Allt är inte bara svart eller vitt.

En sådan vinkelvolt.

Alla bilder (c)Läkartidningen 44(105):3096-3102

Weekend welfare

Helgen förflöt i ett skimrande dunkel av grånade dimslöjor och ljumma vindar. Marken bekläddes med årets första tunna lager snö som fick trollungarna att brista ut i eufori. Rosiga kinder och frusna fingrar blev lika självklart som himlens blåa nyans.

Rekreation.

Kvällarna kantades av lite inspirerande träning följt av god italiensk mat. I soffan inga större förpliktelser än bokläsning, någon charmerande 90-tals film och flackande ögonlock under den varma filten.

Rekreation.

Det var en bra helg.

Nu är det måndag och jag panikläser peket till dagens JC eftersom min eminenta framförhållning återigen gjort sig påmind. Att ha en vecka på sig är dödsföraktande dåligt, tidspressen är min hjälpnödigaste vän.
Starten av veckan är laborativ, forskningsjobb, fram till onsdagen som då bjuder upp till dans på en av stadens hälsocentraler för att träna och lära oss mer om patientbemötande. Sedan tyckte Pysseliten i en utmaning att jag skulle berätta sju saker om mig själv och visst, det har jag inget emot.

- Folk runt omkring mig tycker alltid jag har många järn i elden och förvisso, det stämmer, men till naturen är jag egentligen ganska lat.

- Har på senare tid utvecklat ett sjukligt intresse för fotografering. Börja prata ISO och bildkomposition med mig och jag går upp i brygga.

- Anser ett av livets bästa kryddor är att uppleva andra platser, kulturer och seder.

- Har ett gediget intresse för flyg sedan barnsben men fick inte bli pilot pga en liten miss i testerna.

- Är extremt stresstålig. Stressade situationer gör mig oftast mer lugn och saklig.

- Löjligt förtjust i god mat, gott vin och välsmakande kaffe.

- Envis som synden.

Nu tillbaka till peket. Och kaffet.

Den mannen glömmer jag aldrig

Vi hade en fest i bastun häromdagen. Vi hängde på oss handdukar, som vi knöt runt magen i kraftiga knutar. Stora knutar att ankra fartyg med. Somliga hade en, andra hade två, men flera hade tre handdukar ovanför vartannat. Det blev många knutar. Sen lät vi bära in och bulla upp en bricka med korv, senap, pilsner, rödvin, potatis och falukorv.

Så blev det lite uppsluppen stämning. Somliga blev, som man säger, lite påstrukna. Vi bröt arm, bröt fot, bröt upp inälvorna, golvet, bänkarna och sen var det roliga slut. Så när som på när Jöns Persson kom in på slutet fullt påklädd. Vi till att garva, och han till att svettas. På huvudet hade han en trappersmössa.

Han hade galoscher också på händerna. Nej, det hade han inte. Om jag minns rätt, så hade han dem på fötterna. Ett par galoscher av Gislaveds fabrikat. (Vi måste gå mer in för den tekniska naturalismen). Han hade en guldring på sitt vänstra ringfinger. Ringmärkt. "Till Anna från Greta som minne av Lennart Nilsson" stod det i den. Var han månne fotograf och vad gjorde han i bastun? Det var ju han med trappersmössan.

Han hade med sig en hopfällbar anslagstavla som han ställde upp med hjälp av ett par medhavda stöd och en kraftig svordom. Tvåltvättande ful. Svordomen alltså. Utan att avvakta vår tillåtelse tog han så till orda och demonstrerade en fiskrik laxöringssjö i mellersta Kalmar.

Jag vill särskilt poängtera, att vi alltså var på väg därifrån. Han hade just kommit in på den saken, när vi avbröt honom och bad honom förklara närmare med att ha galoscher och trappersmössa. Med irriterade och knyckiga rörelser flyttade han sin trappersmössa runt om. Svansen vippade, och svetten lackade. Ett tag tyckte vi att den var som en vanlig kastrull, som man kokar spaghetti i. Så ställde han den där trappersmössan över elden. Inte gick det att koka spaghetti i den inte. Inte ens en ensam makaron.

Det bar sig inte bättre än att vi lärde oss en hel del i alla fall av den där mannen. Han stod fortfarande kvar där, knyckande och svettande, när vi släntrade uppför sluttningen på väg hem. Det blev ett kraftigt men litet irriterande spår efter honom, som mer och mer försjönk i glömska.

Den mannen glömmer jag aldrig, tror jag.

Eller om det var en kvinna.