Läser den reflekterande och tänkvärda texten "Ursäkta, får jag klippa bort din livmoder?" av Zandra. Momentant som jag läser faller jag handlöst in i de tankebanor jag själv ofta upplever under förberedelserna och de efterföljande timmarna i operationssalen. Från det jag tar på mig huvudbonaden och knyter munskyddet över näsa och mun och kliver in vid operationssalarna. Skrubbar händer och armar rena med Hibiscrub och Sterilium. I spegeln syns mest bara mina ögon, men de ler. Djupt och ärligt, med glädje. Väl inne i op-salen och fullt påklädd med de bland annat traditionella dubbla handskarna upplever jag ett lugn och en sansad kontrollerad miljö. Ett rum av gemytlighet och mysfaktor, trots det ibland rätt bisarra som sker där inne. Ett rum där flera människor står och skär, diatermerar, dissikerar, frilägger, ligerar, suturerar och mer därtill; och jag älskar allt vad det innebär.
Men om jag skulle ta och skriva det där abstractet istället.
Men om jag skulle ta och skriva det där abstractet istället.
2 kommentarer:
Frågan är om det inte är just det bisarra som ger oss den där extra mentala stimulansen...? I en tillvaro där vi oftast strävar efter nån vettig form av monotonibrist. :)
DrZ, jo det är jag rätt övertygad om. Åtminstone jag stimuleras mest i extrema situationer, även om för den sakens skull inte alla gör det.
Skicka en kommentar