Häpp

Har dialog med Handledaren om diverse jobbrelaterat, som slutligen kulminerar i frågan:

"Hur länge har du hållit på nu, i tid dvs?"

"Ja, jag är nog uppe i snart tre år."

"Whooop!" följt av uppspärrade ögon, fladdrande näsvingar och ett nervöst intryck.

Känns bra det här. Jodå.

Not.

En flykt till verkligheten

Likt det visuella i The Fountain sätter de målande ljudspåren av Clint Mansell färg på den svartvita rastlöshet jag upplever. En krypande känsla över huden i ett stilla klart vakuum där andetagen är flämtande tunna. Som om all luft plötsligt avlägsnats runt en och kvar finns bara ett audiovisuellt ingenting. En upplevelse av att gräset är långt grönare på andra sidan, en nära fysiskt handgriplig längtan efter något mer än resonansen mellan hemmet och jobbet, sinuskurvan mellan vardagspysslet och min laborativa vardag. Jag vill se förändring - utveckling. Rastlösheten är likt reinkarnerad stagnation. Parallellt är mina tankar åtföljda av smolk och bestrider min logik, ett schackspel mellan två hjärnhalvor där ingen vill gå i remi. Min rastlöshet är inte logisk, ej praktisk, men emotionell. Min tillvaro torde inte bjuda upp otålighetens vals till dans ty dess natur är rik, grann och värdefull med alla sina delar som utgör min grundval. Ändå ser jag tidvis hellre morgondagens ännu främmande händelser framför ögonen än de situationer just nu omkring mig. I sanning är jag rastlös. Huden skälver efter livsrikedomar hur små eller stora de än må vara; publikationer? Se sina alster i skrift? Göra färdigt min utbildning? Se andra kulturer? Människor? Resa? Morgonjogga i Central Park? Sitta på ett italienskt café med en Tartufo i munnen? Jag trampar i stagnationens träskmarker utan att någon ser min stilla förtvivlan av behovet att förändra. Jag har en längtan efter... mig själv? Att skylla mitt state of mind på kombinationen Aronofsky och Mansell är en billig utväg, detta får skrivas upp som en något dyrare historia än så. Ännu utan värdigt slut.

Söndagskock

Jag fick en hedersvärd förfrågan av min svärmor, en förfrågan att laga en middag åt ett ganska stort antal gäster som en del av ett efterfirande av min svärfars glada 60-årsdag. Helt fria händer till råvaror fick jag också, vilket är en risk med en matnörd som mig, men icke räddes hon detta utan lät mig husera fritt. Så idag är det jag som huserar i köket, och även om preppen är under väg är det dags att höja gaslågan ytterligare några steg. Kvällens meny:

Skummig sparrissoppa med tomat- och parmabruschetta
Domaene Gobelsburg 2010

Grillad oxfilé tournedous, helbakad rosmarinpotatis, rödvinssky och vårprimörer
Pfneiszl Merlot Hüvös Elegancia 2004

Valrhonafondant med mylta på egenplockade hjortron och ripplad vaniljkula
Commandaria St.John 2009

Matlagarmusik? Need You Know med Lady Antebellum är klockren en dag som denna. Till verket!

Balkongblues

Åkte upp till Staden, Staden jag nyligen till min grekiska forskarkollega G beskrev som "a piece of shit town". En stad som denna gång, så här långt, visar sig från en rätt bra sida. Utsikten från min fars balkong är alltid lika slående normal och historiereflekterande. Den lilla hamburgerrestaurangen där en blyg tjej en gång i tiden råkade spruta Sprite ur sin mungipa över min tröja. Hon skämdes, jag blev kär. Ser ut över ett hyreskvarter där mina farföräldrar en gång bodde och jag tillbringande många timmar och dagar. Där bor de inte längre, min farmor bor i ett annat hyreshus jag också ser medelst min farfar är planterad (go figure den eufemismen). Ser ut över den delvis isbeklädda havsviken och minns alla de gånger jag utefter vattnet färdats antingen ut mot havet eller längs stadskanalen i öppen båt, solen i ansiktet och vinden i håret. Ser ned över den lilla ängel-pizzerian på souterrängvåningen där jag under årens lopp ätit alldeles för mycket kalorier. I början var den fräsch och fin, idag ett sunkigt hak med samma gamla 90-talsinredning och signerade hockey-jerseys på väggarna. Ser ned över busstationens rödbruna tegel och minns alla de gånger jag och E vinkade av varandra när jag hade flyttat och hon ännu bodde kvar. Jag skymtar nere vid hörnet den nya hälsocentralsmottagningen som jag hört mycket gott om. Alternativ till hälsocentralsplacering perhaps? Jag sitter här på balkongen och blickar ut över Staden. Inifrån lägenheten hör jag prat och skratt mellan min fru och våra barn, mellan min far och hans nya kärlek. Alla ljuden värmer en aning mer än vårsolen och det goda svala vinet i glaset. Jag sitter här och ser min historia, över en stad som inte längre är mitt hem, aldrig kommer att bli, men en gång varit. Jag kommer nog aldrig kunna sudda ut all den surt fadda smak hela staden marmorerar min hud med likt torkande saltvattenvind. Jag sitter här och minns, men för en gångs skull mest alla de bra saker över allt det dåliga. Låt oss skriva ner det som en liten ljuspunkt, just idag.

And from "These Days" to one of Those days

En långhelg senare sitter jag instängd i vad som bara kan upplevas som en sunkig korridor från efterkrigstiden. Ute skiner solen och och vad skulle jag inte ge för att bara få sitta hemma på balkongen med näsan i vädret och bara fotsulor på det ännu inte för året inoljade ek-golvet. Gnider mig i ögonen, suckar tungt och djupt över arbetsuppgifterna och lyckas inte uppbåda varken pepp eller geist i någon större skala än att ena mungipan dras till något sorts förvridet stroke-befattat uttryck som hade gjort A.J. (Achmed Jr) stolt. Trots bristen på motivation är det ändå något av alkemistens högborg; i ena labbet puttrar blotten, i det andra en agarosgel, i det tredje ett mikroskop för att ögna på benytor samt i kontoret en dator där det trixas figurer och huvudvirande runt någonting under namnet TransAM - allt detta när jag egentligen bara vill vara hemma med de bästa delarna av mig. Helgen kan tamefan inte komma fort nog, även om jag ska agera kock för ett tvåsiffrigt antal personer och servera mat som kommer få gomseglen att krulla sig och brista ut i ett klart ettstruket C.

These Days - The soundtrack of my life

"Damned, this bitter wine do me nothing good these days. Hey God, give me something for the pain cause it's damn hard letting you go. Lie to me if that's what it takes - hearts breaking even over diamond rings - simply all I want is everything. No dear friends, this ain't a love song as my guitar lies bleeding in my arms when all I simply need is just something to believe in."

Tillåt mig att ta med er på en resa tillbaka i historien, en tid med ett icke-existerande internet, där kommunikation framfördes genom tidningar och rejäla telefoner medelst snurrplattor och läppar, en tid där nyheter på Rapport i tv2 lästes upp av Bengt Öste. En tid när alla program i tv-tablån använde sig av bokstaven Z; Razzel, Zvampen och Kryzz. Det här var en tid när pudelfrisyrer, tuperat, axelvaddar och midjekorta kavajer var på allas läppar som någonting hippt och inne. En tid när barn och ungdomar satt (och väntade!) framför sina radioapparater med kassettspelare och lyssnade på Tracks för att spela in sin favoritlåt. Här fanns det två läger, blippitibloppig synthpop (Depeche Mode, Erasure, Alphaville etc) eller rock och du fick bara tillhöra det ena av dem. Eller ja, inget då, men det blev ganska menlöst att sitta och lyssna på Bengt Öste varje kväll oavsett pipstatus. Under den här tiden växte alltså jag upp, blandbandsgenerationen, avkomman till 70-talismens generation X.

Som en lycklig del av denna sällsamma skara folk är jag rätt färgad i min syn av både ting och tankar, och ur denna analoga smältdegel kom det sig att ett antal människor slog sina kloka påsar ihop och bildade ett band som många år senare skulle komma att skriva soundtracket till mitt liv; Bon Jovi, och det hitintills mest magnifika musikaliska epos världen skådat. These Days - musikvärldens svar på Rembrandt. En skiva långt före sin tid där dess storhet skulle nå sin kulmen långt efter 90-talets passerande.

Även om Bon Jovi hade världen att äta ur deras händer på 80-talet med monsterlåtar som Livin' On A Prayer och Bad Medicine så gick de mig förbi, de skulle inte dyka upp och skriva in sig i min tillvaro förrän i slutet av -92 tack vare min bror som tyckte jag skulle lyssna på deras senaste skiva. Det var som superlim, en ljudridå som direkt vävde in sina texter och toner längs blodbanorna och skapade ett magiskt samspel. Att redan då kalla mig inbiten och ett fan är självfallet rätt, men inte ens jämförelsevis går det att beskriva vad som hände den där ödesdigra månaden juni 1995. Det var då den släpptes, den där skivan med låtar som för alltid skulle bli min måttstock mot vad helst jag annat behagade lyssna på. De texterna och det djupet, de tonerna av kraft, vemod och styrka - ingenting har någonsin ens kommit i närheten av vad de med detta alster lyckades röra upp inom mig - inte ens något de senare har gjort även om de ibland kommit nära. Den sommaren går nog till historien som den mest musikaliska sommaren någonsin. Det var jag och dom, publikhav och befrielse. Den 31:a maj i år är det 10 år sedan jag stod på Stockholms stadion och avnjöt sällskapet av mitt livs musikaliska hjältar. Under de 10 år som sedan dess passerat har istället kantats av allsköns utbildningar, familj, barn och andra kast som hållit mig ockuperad.

Så i juni tar jag vår nu 8-åriga storgrabb, hoppar på ett flyg till München och ser mitt livs musikaliska hjältar igen tillsammans med 80.000 andra hoppfulla på Olympiastadion. Och om de spelar These Days och Something To Believe In, det håller mig nöjd i minst 10 år till. Så enkel är jag, faktiskt. Lika enkel som jag på 80-talet var nöjd med att trycka händerna i Slime och sova i vattensäng.

"Silence! ......wait for it!"

Igår vred jag mig i skrattplågor på Jeff Dunham live med goda vänner.

I morgon är det någon sorts bemärkelsedag jag ignorerar.

Idag fixas manuskriptfigurer, leks ute med barnen och lagas trevlig middag*.



*Grillad citronkycklingfilé med rotfruktsröra och rostad tomatsås

"So, does anyone want to argue with my extra vagina vote?"

Tog inte en dag, inte heller tog det en vecka. Det tog längre tid än så och mer än bara officiell arbetstid som resulterar i brödföda om vi säger så. Det tog hela dagar, sena kvällar, helger och mer därtill för att föda ut de textmängder som nu överbringats till ett överkomligt tillstånd post partum. Introduktionen till hästvägsmanuskriptet är skrivet, tillika därefter lovordssjunget av Handledaren (varpå jag lapade upp den goda kritiken som vattendroppar i den marockanska öknen) med endast liten minoritet av revidering. Därefter kaskadvomerat ur mig ännu mer text till abstractet där deadlinen var lite väl nära för att kännas bekvämt (snarare kan känslan beskrivas som en eldgaffel i ändalyktan hängandes över en glödhet kolbädd med händerna greppade runt en inoljad ledstång i mässing). Deadline har sitt bäst-före-datum i morgon och hela härligheten inskickad idag genom en submission-process (här talar vi timmar!) som kan få de flesta huvuden att gå i spinn mer än ett varv runt sin egna axel. Men den härliga konferensen till hösten kommer således att "tvinga" mig till Kalifornien i september vilket inte känns som någon större förlust heller - heh. Och eftersom jag faktiskt är så sjukt stolt över mina bedrifter (sug på den jantelovers!) har jag helt sonika hällt upp det lilla röda glaset Campolieti från Italien en fullständigt hederlig tisdag som denna att avnjuta tillsammans med lättnadens glädje. Och till Jante, se rubriken (courtsey of Dr. Callie Torres, Grey's Anatomy) innan skriftlig kommentarslamentation.

Reflektionsbanor

Läser den reflekterande och tänkvärda texten "Ursäkta, får jag klippa bort din livmoder?" av Zandra. Momentant som jag läser faller jag handlöst in i de tankebanor jag själv ofta upplever under förberedelserna och de efterföljande timmarna i operationssalen. Från det jag tar på mig huvudbonaden och knyter munskyddet över näsa och mun och kliver in vid operationssalarna. Skrubbar händer och armar rena med Hibiscrub och Sterilium. I spegeln syns mest bara mina ögon, men de ler. Djupt och ärligt, med glädje. Väl inne i op-salen och fullt påklädd med de bland annat traditionella dubbla handskarna upplever jag ett lugn och en sansad kontrollerad miljö. Ett rum av gemytlighet och mysfaktor, trots det ibland rätt bisarra som sker där inne. Ett rum där flera människor står och skär, diatermerar, dissikerar, frilägger, ligerar, suturerar och mer därtill; och jag älskar allt vad det innebär.

Men om jag skulle ta och skriva det där abstractet istället.

Några rader om en... "doer"?

"Undra om jag kommer att fixa det där, egentligen"

"Det gör du väl alltid? Vad du än företar dig ser du ju till att lyckas med det"

"..?!"

Hell, all of a sudden blir de myntade orden från E en katalysator i den cerebrala verksamheten med en subdural visuellt bisarr utställning av gråtande barn-tavlor i dunkelt upplyst källarlokal med doft av mysk och tjocka blodröda ryamattor på betonggolvet. "Är jag en omedveten 'doer'?" ekar mellan öronens hammare och städ utan att slå av på intensiteten.
Aldrig har jag betraktat mig som sådan. Min självbetraktelse har stillsamt vilat som en fusion mellan medioker lathet toppat med en rejäl skopa tur och inte som en målmedveten driftig creative director i art déco-stilism.
Till slut tvingas jag inse hon nog ändå har rätt, med drivkraften åtminstone. Sällan har mina föreställningar cirkulerat runt "om" oftare än "när". Det har handlat om "när" jag blir doktorand, "när" jag kommer in på läkarutbildningen, "när" jag ska disputera, "när" jag ska göra forskar-AT och så vidare i frenetisk vinkelvolt. Nederlaget finns och existerar, men i min begreppsbild inte ett alternativ. Det hela känns dock lite för omvälvande för en helt vanlig torsdag. Jag behöver småkakor och kaffe, kanske lite Werters on top med Darth Vader-kappan slängandes i fotspåren. Mue, för att summera.

Sjutton gröna giraffer dansar hip-hop i solnedgången

Sitter och läser/skriver/ondverbaliserar över manuskripterandets lidande vara. Försöker reda ut den snåriga cellmekanistiska "verkligheten" över hur våra makrofager idogt väntar på sina specifika signaler för att utvecklas till en fullfjädrad bennedbrytande cell. Hjärnan studsar frenetiskt, likt en högfrekvent sinuskurva, mellan termer som PU.1/TRAF6/c-Fos/NFATc1/FcRγ/DAP12/CIC-7/CathK och varför inte LTBP3 när vi liksom ändå är igång. De tappra hjärnceller som ännu inte övergett detta sjunkande cerebrum försöker i något sorts dramaturgiskt crescendo bibehålla sitt förstånd genom att hålla halva sitt fokus på vårens ypperliga mixtape; Spring Roadtrip. Men det hela är ändå lite som att sjutton gröna giraffer dansar hip-hop i solnedgången.

Barnafäder

Sitter på ett golv omgiven av kaosberget leksaker och njuter av sceneriet. Ovanför huvudet en sänghimmel. Bredvid en liten grabb med några sorts rytmiska danssteg i kroppen samtidigt som ett hopprep med handtag i gröna Kermits slås emot varandra och skapar rytmen till dansen. Intresset för hopprepet byts ut mot en rosa plasttelefon i samma sekund som min skrivna mening tagit form. Han tittar på mig med nyfikna ögon, utbrister "hej" och skrattar ljudligt när jag hissar upp honom i luften och kittlar honom på magen, så obekymrat glad och raskt iväg mot nya äventyr. Mitt i all lek stannar han upp, springer rakt emot mig och vill kramas i min famn, för att sedan se vad Buzz Lightyear-figuren säger när han öppnar visiret. Pappan är den trygga hamnen, rummets alla hemligheter ett stormande hav av äventyr.
Jag försöker varje stund och dag med vår lilla kille leva i stunden, i nuet; inte i livet med remisser, hans svårigheter och hinder, ovissheten om framtiden. Jag har en solstråle som målar fäderkapitel i färger jag annars aldrig sett; melankoliska, vackra, rika. Att i text pränta ned att mitt hjärta brister i tusenfaldiga bitar av lycka där jag ser honom segla ovanpå de högsta vågor med största leendet och smilgropar som Marianergraven klappandes händer är mig så överdådigt det nästan bara blir Ranelidelände av alltihop.

Puss min prins. Pappa älskar dig.