En helt vanlig torsdag

Lämnar barnen på dagis och skolan. Tar med en kopp kaffe till auditoriet för föreläsning i psykofarmaka. Har en sövd fru på bordet för rutinoperation av duktig kirurg. Skriver på två publikationer, den ena mer final än den andra. Kör fyra experiment, planerar tre andra analyser. Dricker mer adenosinreceptorantagonist. Fotograferar celler med mikroskopet. Besöker en semivaken fru med rejält halsont. Räknar förbannad lögn med SPSS. Åker hem för att ta emot folk från DHL. Hämtar barn på dagis och skolan. Lagar middag. Skriver mer på publikationer. Pluggar lite (med emfas). Tränar koreografi. Läser en bok. Ser ett avsnitt av en bra serie på laptopen.

En helt vanlig torsdag.

Att relatera till sjukdomar

Som läkarstuderande omges vi hela tiden av sjukdomar, i hela spektrat. Obotliga, korta övergående episoder, de som inte är allvarliga men obehagliga för våra patienter, förkylningar, sårskador, allvarliga sjukdomar som hos patienters uppfattning bara till en början är ett trivialt symptom, men allra främst de sjukdomar vi själva har egna erfarenheter av. Helt plötsligt blir det mer verkligt, symptomen och det diagnostiska tänkandet går över till en personlig referensram vilket inhyser både emotionella responser och kanske smärtsamma beslut. När jag träffar patienter med cancer slår det närmare hem, jag förstår alla känslor, uppgivenheten, den laddade stämningen mellan alla inblandade. När någon med hjärtinfarkt kommer in ger det flashbacks till en helikopter dundrandes in över hustaken mot det stora sjukhuset med min farmor ombord. När någon med gallsten ligger i smärta på britsen vet jag exakt hur det känns för jag har legat där själv, och det lugn en snabb intramuskulär injektion av Voltaren är som glimmande guld i granskog. När någonting inte står rätt till med väldigt små barn kommer tankarna om vår egen lillprins och hans svårigheter men hur han överkommit så många av dem. Minnena gör mig inte oprofessionell, de gör mig inte överdrivet personlig. De gör mig mänsklig, de ger mig insikt när tystnad talar mer än ord och att bara finnas i rummet betyder mer än motsatsen.

Jag läser om schizofreni, denna episodiska sjukdom mellan högt och lågt, mani och depression. Ingen jag känner, så vitt jag vet, har schizofreni. Inte jag heller. Men där jag läser känner jag igen små fragment i mig själv och helt plötsligt slår den lästa texten lite närmare hem. Vissa dagar har jag en väldigt hög produktivitet där ingenting känns omöjligt, det går att lasta hur tunga ok som helst på mina axlar men vikten är fjäderlätt och ingen stress i sikte. Ibland åtföljs sådana perioder av att det mesta känns tungt, jobbigt och stillastående. Det både skrämmer och intresserar mig. Samtidigt tror jag mig övertygad att de flesta människor med mycket i sina liv upplever vad jag här beskriver, ett dimensionellt synsätt där främst en sida av ett upplevelse- och beteendespektrum för förtur för en stund. Kanske är det mer tillskrivet hög grad av motivation och beslutsamhet och efterföljande perioder av återhämtning (icd-diagnos kandidatsyndrom?), men oavsett så ger det en viss förståelse för de som är riktigt sjuka.

Så ju mer vi vet, förstår och relaterar, desto bättre blir vi på att bota, lindra och trösta.

Lost keys (blame Hofmann)

Om än de gråtunga molnen inte tynger axlarna är det mentala oket av alla böcker framför mig en fiktiv smärta i ländryggen. Tool spelar sina suggestiva rytmer följt av aggressiva eskapader från både 10,000 Days och Lateralus in i mitt audiotära cortex som antagonist men lyckas bara nätt och jämnt nå en kännbar effekt. En hel dag av detta. Satsar några högoddsdållars på återfödelse i högre kast i morgon.

tgif, eller nåt

Jo jag är tillbaka i Sveriget.

Jet-laggad som fan blev jag också.

Nu har jag hundra saker att stå i, från sjuka barn med ögoninflammation till jobb i massor och plugg in absurdum.

Vi ses på andra sidan.

S.D. in my heart

Alltså.

San Diego, Kalifornien.

Hur summerar vi på bästa sätt?

Går det säga det helt enkelt bara är helt fantastiskt?

Nope.

Och då ska den väldigt sega flygresan till ovan sagda ställe räknas in. Att från Chicago (vilket det gick alldeles ypperligt flyga till) behöva mellanlanda i ökenlandskapets Phoenix bara sketna 60 minuter från S.D för byte av plan och onödig down-time var minst sagt inte ens nästan roligt. Men det till trots så väger allt det positiva upp det parentesmässiga negativa så hårt att det knappt får plats som sidfot. Mycket givande konferens fullpackad med makalös forskning som både inspirerar, får en att tänka till, utvärdera, omvärdera och ge en värdefulla lärdomar. Nya kontakter, nya människor, gamla kontakter, människor jag redan känner. Människor jag tidigare träffat i helt andra delar av världen som Glasgow och hemmavid. Att dela hotellrum och umgås med min vän P som flugit in från Sao Paulo, där vi skrattar åt dumma skämt och knäppa händelser från båda läger vi gärna återger från de månader vi inte setts. Frukost med bagels, cream-cheese, rökt lax och färskpressad apelsinjuice är extravagant bara det. Följer upp med en promenad längs 1st Ave, viker av på G Street, latte på Starbucks i Horton Plaza och ner tillbaka mot S.D Convention Center längs 6th Ave.

Äter mat och dricker viner som får mig att gå i brygga femtielva gånger om och lovsjunga livet. Restauranger i Gaslamp Quarters, från ett modernt pulserande Searsucker till up-style-italienska Bice (vilket faktiskt blir roligt oavsett hur man än försöker uttala och se på det som en svennebanan) där jag äter den mest ljuvliga carpaccio på kalv. Vandrar i turisternas Seaside Village, detta område som mest påminner om en leksaksstad i Playmobil med små färgglada hus och där ute på vattnet passerar den amerikanska flottan med örlogsfartyg av fallosfantastiska storlekar. Hangarfartyg är, om än på avstånd, en avsevärt imponerande syn let me tell you.
Med utsikt över marinan äter vi middag på makalösa Sally's On The Water där Blue crab cakes följt av chili crusted Maine diver scallops avrundat med chocolate crunch sätter mitt gomsegel i unisont flämtande lycka.

När morgondiset knappt har spruckit upp ta sig ut till poolen mellan hotellets två torn Seaport och Harbour. Åt ena hållet ljumma vindar från Stilla havet, åt det andra en magnifik skyline. Några längder i den svala poolen följs av en stund i den varma jacuzzin.
Tar taxi över bron ut till Coronado Island, ett av de absolut dyraste ställena att bo på i hela USA. Här huserar vi på beachen Silver Strand nedanför det mycket berömda Hotel del Coronado. Bara en kort bit ut i havet simmar och hoppar vilda delfiner, pelikaner flyger ståtligt högt upp och dyker sedan som spjut ned i det vattnet i jakt på fisk. Höga, glittrande Stilla havs-vågor slår upp över svenska smalben och lyckan att få bada i detta hav så långt hemifrån är en upplevelse av bejakande mått. Njuter av den varma septembersolen, finkornig sand mellan tårna, i lurarna sjunger Christina Perri hennes vackra Distance.

Livskvalite, någon?

I morgon flyger jag hem. Hade gärna stannat någon dag till.

Faktiskt.

Men som disclaimer är det påtagligt vilket klassamhälle jag befinner mig i. Har man pengar och bra jobb är det fantastiskt på alla sätt, men samtidigt finns det lika många i andra ändan av spektrat utan sociala skyddsnät och tryggheter. I det fallet vinner Sverige jackpot alla gånger. Den orättvisa som här existerar är svår att svälja med de privilegier jag ofrånkomligen själv har. Det blir en känslomässig kombination av ytterlig tacksamhet och fadd orättvisa. Varför jag, varför dem?

Musikmässigt får upplevelsen summeras kort med S.D. in my (aching) heart.

Helen Stellar - Io

U2 - With Or Without You

30 Seconds To Mars - Alibi

Red House Painters - Have You Forgotten?

Lady Antebellum - Hello World

The Commitments - Mustang Sally
Bo Bice - Get On And Ride
Helen Stellar - Flutterby
Christopher Young - Love Happens
Nancy Wilson - Elevator Beat (Vanilla Sky)

Vilka är ni?

Vareviga gång någon annan gjort det får jag lusten att göra det själv, men har än så länge inte tagit the plunge over the deep end så att säga. Men eftersom jag nu är bortrest i en vecka och inte *host* planerar *host host* att besöka bloggar med mera under tiden jag befinner mig på resande fot så slänger vi försiktigheten till vinden.

Vilka är ni som läser här? Hur gamla är ni? Vad jobbar ni med? Vad pluggar ni? Vad gör ni när ni är lediga? Var bor ni? Vad ser ni fram emot? Vad ska ni göra idag? Vad läser ni? Vad ser ni för tv-serie? Och som bonus, vad borde jag blogga (mer) om?

Om ni skulle svara på frågorna kommer ni göra mig jätteglad. Eller för den delen, fuck frågorna om det är bättre och berätta istället vad ni vill!

West coast

Flygtaxi 05:30 på morgonen. I lurarna resesoundtracket Around The Bend By '12". Mot Kalifornien och San Diego via Stockholm och Chicago. Jag ska presentera forskning, bo på Manchester Grand Hyatt, fraternisera med skarpa hjärnor, umgås med min brasilianske vän P, hälsa på min tidigare doktorandkollega P.K. som nu gör post-doc på USC, shopping frenzy på ett klassiskt US-mall, bada i Stilla Havet på Coronado Beach och självfallet äta fabulös mat på Sally's Seafood On The Water.

Och kanske lite mer.

Catch you on the flipside!