30 x livet take two

Eftersom mitt liv/tillvaro just nu främst utspelar sig antingen i landstingspyjamas / labbrock / sovandes under ett täcke i för få timmar finns det en överhängande risk för tråktexter med fyra nyanser av grått. Och eftersom distraktioner inte alltid är av ondo blir det en fotogrej. Lite närmare, lite levande färg.

Det blir garanterat inte ett foto om dagen (det blir det aldrig), men vi kör!

Förlossningsberättelse

Coldplays Mylo Xyloto på repeat, med fördel den avslutande trion A Hopeful Transmission / Don't Let It Break Your Heart / Up With The Birds. Mycket symboliskt för den gångna tiden. Fyra år, tre månader, femton dagar. Där och då, om jag ens haft den minsta av aningar om vad som väntade, de till bredden fulla kärl med existentiell ångest och försakande, så finns det en sanning överskuggat allt annat: Jag hade inte gjort det. Tack, men nein danke. Men jag tror ingen någonsin förstår det förrän efteråt, hur mycket någon än försöker förklara det. Det verkar så trevligt, så inspirerande, så lärorikt. Men innan du själv suttit där, med hundratals analyser, hundratals experiment, sena kvällar, helger, hela dagar, tidiga morgnar, dagar och veckor där det inte fungerar; innan dess förstår man inte. Och när man, det vill säga jag och många andra, redan tagit the plunge over the deep end är det mer en form av att härda ut. Ta sig igenom och ut på andra sidan. För den infinner sig ju ändå till slut, stoltheten, bedriften, det du gjort är något av värde för någon mer än bara dig själv. Ett bidrag till den kollektiva pool av kunskap som driver utveckling och upptäckter. Och det är ju fint, på ett mycket bisarrt självspäkande tillfredsställande sätt.

Det tog fyra år, tre månader, femton dagar. Mitt mastodontmanus är klart och längs digitala vågor i händerna på en editor som chefar över en medicinsk tidsskrift med impact factor över 10. Bara det är nog för att göra en knäsvag. Som en fågel som ska ta sin första flygtur, som ett barn som snart ska ta sitt första andetag. Lite så, en ren jävla förlossningsberättelse som i slutändan är värt allt slit. Faktiskt.

Ketchupeffekt

Den är berömd, den där ketchupeffekten. Från inget till allt, mellantingens twilight zone. Ikväll fabulös disputationsfest för makalöst duktiga E som återigen bevisar för den evige tvivlaren att det tydligen är helt och hållet möjligt att komma ut lite ärrad, men helskinnad, på andra sidan. Missförstå mig helt och hållet rätt här, just nu är doktorerandet lika roligt som att sätta sig på en igelkott. Smärtsamt, outhärdligt; en multipunkterande miserabel tillställning ackompanjerat av varken torr brittisk humor eller glädjeyttringar. Som ett svart hål suger den åt sig de högre RLS85-nivåerna och kvar finns en knappt adekvat sträckrörelse. Glasgow Coma Scale är fullt tillräcklig även den, förutsatt elimineringen av Glasgow och Scale. Kanske är uppgivenheten ett typiskt trademark för doktorander som närmar sig slutet av sin forskarutbildning; det ofta monumentala i att koka ned flera år av idéer, resultat och freaks of crazy-assed nature till en någon sorts välsmakande fond. Toppa det hela med publiceringskrav, månadslånga submitteringsprocesser, skrivande en masse in absurdum och en ännu återstående arbetslista i tid värd säkert ett år i heltidsarbete men en egentlig tillgänglig tid på roughly fyra månader. Jag vill ha, behöver, ketcupeffekt just nu. Korken sitter bara så jävla hårt, som en horisontell champagneversion i mest distala colon med ackumulerande av väderspänning som sekundär effekt. Jag vill disputera, bli klar med min utbildning. Vända blad och skriva nya kapitel. För mycket gyttjejökel i dags dato no doubt.

Idag aka helt som vanligt

Inremitterande: Från andra hemmet aka sjukhuset

Kontaktorsak: Förvirring

Tidigare sjukdomar: Kroniskt överdriven tidsoptimistisk workaholic

Aktuellt: Hel- och halvskrivna forskningsansökningar, accepterade abstracts till möten och konferenser, palliativ symptomlindring, avdelning, patienter, VAB med barn, vid behovsläkemedel, realtids-PCR:er, remisser, inskrivningar, ronder, jourer. Allt ackompanjerat av en aning för lite sömn.

Status

AT: kontra arbetsbördan, diskuterbart. En aning svårbedömt

Cor: RR, intermittent takykardi

Pulm: ausk ua, perkussionston ua bilat.

Neurologiskt: Väs rätt ordentligt fucked-up

Buk: Palperas med viss defence, ev koffeinrelaterat. I övrigt ua

PR: Let’s not go there, shall we?

Prel bedömning: Dårpippi med för många järn i elden samtidigt. Åter till hemmet.

Diagnoskod: F05.9 Delirium, ospecificerat, Z56.3 Stressande arbetsschema

Nu

Strålande, subtilt melankoliska och hänförande Impressions i bakgrunden. Äter ryggbiff med ekbakad potatiskaka, vitlöksdoftande oxsky och smörstekt svamp. Bakar riktigt kladdig chokladkaka med jordgubbar som dottern och jag sitter och smaskar i oss, storgrabben som den chokladhatare han är nöjer sig med popcorn. Ikväll är det lugnt och stilla, i morgon jour på akuten. Två helt olika änder av spektret, lika fantastiska båda två.

När minuter förändrar

Kommer direkt från ronden till mottagningsrummet innan överläkaren. Plockar med mig mottagningslistan från korgen på väggen och kollar över besökslistan. Endast en patient. Loggar in i journalen och möts av ett fiktivt slag i solar plexus som möblerar om min gi-kanal. En komplexitet sällan skådad. En väldigt lång vårdtid, mångårig sådan av komplikationer, recidiv, tunga behandlingar, utredningar, en sjukdomshistoria som trycker på mina nervplexa. Ser för mitt inre en mycket nedgången patient, less på vården, besviken på livet och dess ibland fruktansvärda orättvisa. Läser mer och bildar mig en uppfattning om allt som hänt och vad som planeras, närmast och längre framåt. Då kommer överläkaren och ber mig gå och hämta patienten följt av orden ”Det är en komplicerad patient” (tack så jäbla mycket för den) ”du kan nog sköta det mesta av samtalet, jag hjälper dig om du behöver”. Jag tvivlar på min förmåga som känns tafflig, tunn och fragil, men då jag verbaliserar min oro ingjuter läkaren ett förtroende att denne finns där hela tiden som backup och jag vet i min naivitet att det enda som utvecklar min egen förmåga är att sätta mig i den skarpa situationen. Learning by doing (und so weiter). Går mot väntrummet, ropar upp namnet och ögonblickligen slås alla mina föreställningar om att vad du läser på digitalt papper aldrig skall åtföljas av likamedtecken till hur den du möter är i verkliga livet. Åtföljd av sin livspartner möter jag en människa som lyser av optimism, framtidstro, en helt orubblig övertygelse om hur bra livet är. De flera gånger per vecka schemalagda sjukhusbesöken är parenteser i tillvaron, men att tiden på rundan det senaste träningspasset kapades med några minuter. Är helt golvad av optimismen som strålar framför mig och fyller hela rummet med dess vita väggar, hur nöjd patienten är med alla behandlingar och hur välmående denne känner sig trots den mörka historien på papperet som bleknar för varje passerande minut. Vid ett tillfälle vänder jag mig mot överläkaren som ler lite smått, nickar gillande, och jag känner mig trygg. Trygg att ha handledningen bakom mig, trygg i bemötandet. Hjälper mig när jag behöver, förklarar vissa detaljer, men låter mig styra det jag klarar av. ”Det här är ett av de bästa sjukhusbesöken någonsin” säger patienten mot slutet när vi skakar hand, jag önskar stort lycka till med allt som ligger framför och det ser faktiskt ljust ut. Jag ler, jag är glad. En patient, ett mottagningsbesök, en värld i skillnad från före till efter.

Som alltid bygger mina sjukhushistorier på en upplevd händelse beskrivet med ett fiktivt dikterat patientfall. Mina känslor och upplevelser är äkta, patientfallet är det inte. Lite som Bullen; det är inte personen i filmen som har skrivit brevet.

Yup, it's all true

Det här är så sant på alla nivåer att jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller få neurotiska ryckningar.

Men jag fröjdas åt en särskild sak; I do go to med school!