Kommer direkt från ronden till mottagningsrummet innan överläkaren. Plockar med mig mottagningslistan från korgen på väggen och kollar över besökslistan. Endast en patient. Loggar in i journalen och möts av ett fiktivt slag i solar plexus som möblerar om min gi-kanal. En komplexitet sällan skådad. En väldigt lång vårdtid, mångårig sådan av komplikationer, recidiv, tunga behandlingar, utredningar, en sjukdomshistoria som trycker på mina nervplexa. Ser för mitt inre en mycket nedgången patient, less på vården, besviken på livet och dess ibland fruktansvärda orättvisa. Läser mer och bildar mig en uppfattning om allt som hänt och vad som planeras, närmast och längre framåt. Då kommer överläkaren och ber mig gå och hämta patienten följt av orden ”Det är en komplicerad patient” (tack så jäbla mycket för den) ”du kan nog sköta det mesta av samtalet, jag hjälper dig om du behöver”. Jag tvivlar på min förmåga som känns tafflig, tunn och fragil, men då jag verbaliserar min oro ingjuter läkaren ett förtroende att denne finns där hela tiden som backup och jag vet i min naivitet att det enda som utvecklar min egen förmåga är att sätta mig i den skarpa situationen. Learning by doing (und so weiter). Går mot väntrummet, ropar upp namnet och ögonblickligen slås alla mina föreställningar om att vad du läser på digitalt papper aldrig skall åtföljas av likamedtecken till hur den du möter är i verkliga livet. Åtföljd av sin livspartner möter jag en människa som lyser av optimism, framtidstro, en helt orubblig övertygelse om hur bra livet är. De flera gånger per vecka schemalagda sjukhusbesöken är parenteser i tillvaron, men att tiden på rundan det senaste träningspasset kapades med några minuter. Är helt golvad av optimismen som strålar framför mig och fyller hela rummet med dess vita väggar, hur nöjd patienten är med alla behandlingar och hur välmående denne känner sig trots den mörka historien på papperet som bleknar för varje passerande minut. Vid ett tillfälle vänder jag mig mot överläkaren som ler lite smått, nickar gillande, och jag känner mig trygg. Trygg att ha handledningen bakom mig, trygg i bemötandet. Hjälper mig när jag behöver, förklarar vissa detaljer, men låter mig styra det jag klarar av. ”Det här är ett av de bästa sjukhusbesöken någonsin” säger patienten mot slutet när vi skakar hand, jag önskar stort lycka till med allt som ligger framför och det ser faktiskt ljust ut. Jag ler, jag är glad. En patient, ett mottagningsbesök, en värld i skillnad från före till efter.
Som alltid bygger mina sjukhushistorier på en upplevd händelse beskrivet med ett fiktivt dikterat patientfall. Mina känslor och upplevelser är äkta, patientfallet är det inte. Lite som Bullen; det är inte personen i filmen som har skrivit brevet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar