Som läkarstuderande omges vi hela tiden av sjukdomar, i hela spektrat. Obotliga, korta övergående episoder, de som inte är allvarliga men obehagliga för våra patienter, förkylningar, sårskador, allvarliga sjukdomar som hos patienters uppfattning bara till en början är ett trivialt symptom, men allra främst de sjukdomar vi själva har egna erfarenheter av. Helt plötsligt blir det mer verkligt, symptomen och det diagnostiska tänkandet går över till en personlig referensram vilket inhyser både emotionella responser och kanske smärtsamma beslut. När jag träffar patienter med cancer slår det närmare hem, jag förstår alla känslor, uppgivenheten, den laddade stämningen mellan alla inblandade. När någon med hjärtinfarkt kommer in ger det flashbacks till en helikopter dundrandes in över hustaken mot det stora sjukhuset med min farmor ombord. När någon med gallsten ligger i smärta på britsen vet jag exakt hur det känns för jag har legat där själv, och det lugn en snabb intramuskulär injektion av Voltaren är som glimmande guld i granskog. När någonting inte står rätt till med väldigt små barn kommer tankarna om vår egen lillprins och hans svårigheter men hur han överkommit så många av dem. Minnena gör mig inte oprofessionell, de gör mig inte överdrivet personlig. De gör mig mänsklig, de ger mig insikt när tystnad talar mer än ord och att bara finnas i rummet betyder mer än motsatsen.
Jag läser om schizofreni, denna episodiska sjukdom mellan högt och lågt, mani och depression. Ingen jag känner, så vitt jag vet, har schizofreni. Inte jag heller. Men där jag läser känner jag igen små fragment i mig själv och helt plötsligt slår den lästa texten lite närmare hem. Vissa dagar har jag en väldigt hög produktivitet där ingenting känns omöjligt, det går att lasta hur tunga ok som helst på mina axlar men vikten är fjäderlätt och ingen stress i sikte. Ibland åtföljs sådana perioder av att det mesta känns tungt, jobbigt och stillastående. Det både skrämmer och intresserar mig. Samtidigt tror jag mig övertygad att de flesta människor med mycket i sina liv upplever vad jag här beskriver, ett dimensionellt synsätt där främst en sida av ett upplevelse- och beteendespektrum för förtur för en stund. Kanske är det mer tillskrivet hög grad av motivation och beslutsamhet och efterföljande perioder av återhämtning (icd-diagnos kandidatsyndrom?), men oavsett så ger det en viss förståelse för de som är riktigt sjuka.
Så ju mer vi vet, förstår och relaterar, desto bättre blir vi på att bota, lindra och trösta.
