Panoramic

Tillbaka till brottsplatsen. De flera meter höga panoramafönstren vätter ut mot innergårdens ännu små gröna kullar och de lätt gulnade björkarna piskas med regn och hotande åska. Bortanför innergården höga, ljusgråa tegelväggar med våningsplan på våningsplan av kliniska avdelningar och sjuka patienter.

De senaste åren har detta medicinska bibliotek varit huvudfortet för mycket av mitt idoga studerande, utbildning efter utbildning, ännu inte slut. Idag case och sammanfattningar där det goda krämiga kaffet är det enda foglim som håller ihop min trasiga kropp. Eller åtminstone vaken. Ytliga andetag är melodin då djupandning föranleder mig misstanke av revbensfrakturer, även om mitt logiska tänkande vet att det bara är en överdjäfvlig träningsvärk. Det bör också noteras att en subkutan injektion av butylskopolamid, ett snällare derivat av atropin, gav mig sinnessjuka synrubbningar. Total avsaknad av fokus där allt var suddigt oavsett avstånd och ett dubbelseende som hade gjort en trippeldestillerad Smirnoff stolt.

Två dagar till av panoramafönster, sedan värme.

Planen

I köket sprider sig doften från kastrullerna och stekpannorna. Smuttar på vitt vin ifrån den nya världens vackraste land NZ. Musiken står Christina Perri's lovestrong. för. Lagar skinnsotad lax med pressad potatiskaka, lättfräst grönt och skummig vitvinssås.

Ikväll ska det fortsätta packas.

Men först ska det här ätas upp.

Fredagsflirten, eller när två läkarkandidater resonerar över mail en fredagskväll

Fredag kväll. Sitter och harvar med läkemedel för vårt arma nervsystem och alla dess små signalsubstanser. I desperat behov av både lite sympati och bollplank in general slänger jag iväg ett mail till kurskollegan.

19:35 - "Hur går det med farmakologin? Jag höll på slita av mig mitt freaking hår igår när kombinationen 'fel läshänvisningar till fel upplaga av kursbok' uppenbarade sig. Stressad över att försöka hinna två case innan onsdag? Nejdå."

19:55 - "Jamenvafan, det går typ SÄMST. Vet inte hur jag ska lägga upp skiten och ligger därför hårresande långt efter, antagligen för att jag läser för mycket text som jag sedan ändå inte minns. ARGH."

20:05 - "Jamenvafan så skönt veta jag inte är ensam och tror alla andra är ÖVERDJUR som fattar allt på en gång. Har du nån whatsoever koll på freaking tema 2? Står i valet mellan att kasta ut boken genom fönstret eller stillsamt grina."

20:26 - "Aber lol. Om jag är ett djur så är jag ett underdjur. Vi har ju förstås överdjur, även gott om vanliga strebers med prestationsångest (kategoriserar mig själv som streber - nej, ångest - ja, där). En del är ju riktiga överdjur, men tjurskallighet till trots är för det mesta generositet och humor genomgående goda egenskaper hos dessa, vilket klungan som bygger industrier med att störa sig på överdjur helt verkar ha missat.

På tema 2 har jag inte mer koll än vad Herr Randig gav ut, d.v.s. ingen alls. Hyser en stark övertygelse om att PBL eller "casebaserad undervisning" i realiteten är självstudier. Kräks. Jag grinar sällan stillsamt när jag väl grinar, utan oftare så där fult och snorigt, men i övrigt känner jag mig ungefär som du där."

20:32 - "Ja fifan, livet på en pinne som någon sa någon gång. Behövde dock detta, att garva sig harmynt bland piller och många koppar kaffe är helt klart en mer positiv upplevelse. Är jag för övrigt den enda som faktiskt hoppas på att få Atropin på måndag? Koksalt vore ju, för att summera, rätt torftigt."

20:36 - "Kan du inte ta min atropinspruta då , förresten...?  (hur länge verkar sagda substans överhuvudtaget? Jag är som du märker inte så påläst att det stör.) Har ätit medicin med feta antikolinergika biverkningar och det sög hästballe. (O, mitt mogna och välmodulerade sätt att uttrycka mig.)"

Ja, som sagt. Läkarkandidater på en fredag. Now you know.

Pillertrillaren

Borde börja kolla över lite packning. Borde verkligen trycka in koreografi i hjärnan för att undvika Herr von Tratt om söndagen. Borde kanske inte störa resten av familjens sömn med Bon Jovi ur högtalarna hur bra Maybe Someday och Good Guys Don't Always Wear White än må vara. Å andra sidan har jag skickat poster på tryckning, startat upp experiment, snart färdigställt andra och pillertrillat i en vecka. Pillertrillandet är studiebiten. Farmakologi - mediciner - piller. Om måndagen skall jag (med lite tur) testa effekten av atropin s.c. på mig själv.

Den för några dagar sedan självinducerade "förkylningen" har sakteliga lämnat sitt doktorandska värddjur och sökt nya horisonter, men oundvikligen lämnat efter sig en fadd smak om både mångt och mycket. Inget ont som inte för något gott med sig brukar det ju sägas. Låt oss hoppas det stämmer för en gångs skull.

Scener ur ett äktenskap, del 26

En vardagseftermiddag.

Doktoranden har gått hem från labbet efter att det fiktiva tidskortet har stämplat ut (i verkligheten stämplas det aldrig ut). Rollen som pappa har tagit över och allt vad hemmaresidenset där emellan bjuder på. Sent omsider när eftermiddagen övergår mot kvällning, större barn kämpandes med sin läsläxa, mindre barn gäspandes runt benen, plingar telefonen.

Mail.

Från chefen.

Manuskriptet med stort 'M', uppdaterat med härliga resultat och ett stort steg närmare dess slutliga version. Mitt efternamn et al följt av en titel som ger mig välbehag och den reella aspirationen att publiceras i en high-impact tidsskrift. Bifogat en önskan om genomgång och revidering av diverse figurer. Nästa vecka utskick till medförfattare.

Den efterföljande reaktionskaskaden:

Frivillig helkväll på jobbet med korrekturläsning, skrivande och figuruppdaterande.

Var det någon som hostade ur sig "marionett"?

But I love it.

Hey world, is a little heads-up too much to ask for once in a while?

Du vet det redan dagen innan. Det är som förkänningen av en förkylning. Pirrar i kroppen. Orolig. Lättirriterad. Så varför ackompanjeras inte mobillarmet morgonen efter med ett litet "vad du än gör, kliv inte upp idag! Det kommer vara en riktig pissdag på så många sätt att du får lust att hänga dig själv!". Det hade idag skonat mig från så mycket djävulskap att jag åtminstone känt mig lite mer mänsklig än en urvriden, sur och möglig disktrasa där allt och alla bara irriterar mig. All drivkraft har runnit ur mig. Slut. Finito. Less.

Motarbetas från alla håll. Banken. Institution Svett. Sjukhuset. Står bara och trampar vatten i en förbannad jökel utan att ta sig ett enda jävlaste steg åt endera håll. Jobbet. Studierna. What's the fucking point? Den totala känslan att varken jag själv eller någon annan runt mig har någon mentalitet att klara av vad man företar sig. Initial eufori kan aldrig övergå i idogt arbete med beslutsamhet. Nej varför kämpa på med någonting, allt är väl bra som det är? Fuck. Fifan så less jag är på sådan värdelös mentalitet och dessutom simmar jag själv exakt mitt i alltihopet. Kan vi inte uppvisa prov på lite beslutsamhet och hålla fast vid vad vi företar oss? Nej då.

Jag borde aldrig ha vaknat idag.

Förbannade mobiljävel.

Fuck.

Det är okej att känna

Jag var 12, eller 13. Kommer inte längre riktigt ihåg. Var hos mina farföräldrar medan min pappa tog min mamma till sjukhuset för undersökning. När de sedan kommer för att hämta mig ser mamma grå ut i ansiktet, rödgråten och upprörd. Direkt säger hon "det är cancer".

Idag är det för längesedan för att jag ska komma ihåg min reaktion. Efter de orden har jag inga kvarvarande minnen på flera timmar eller dagar. Minnena är mer av ett töcken. Jag kommer ihåg när jag åker till uppvaket efter operationen, alla de gånger hon åkte iväg för att strålas, de gånger hon låg i sovrummet med stängd dörr och mådde dåligt av cellgifterna. Tiden, då, var relativ.

Efter lång tid blev hon friskförklarad. Vi var igen en familj som inte hotades av otäcka sjukdomar och kunde vara just precis det, en familj. Åren går. Jag växer upp, flyttar, utbildar mig, bildar min egna familj och vårt liv tillsammans. Min mamma ser så mycket fram emot att gå i pension och kunna tillbringa mycket mer tid med sina barnbarn då vi inte längre bor i samma stad. Det blir aldrig verklighet. Hon börjar bli trött, må dåligt. "Det är cancer" får jag höra igen. Nu går inget att göra. Den sitter på många ställen och dryga året efter diagnosen slutar hon andas. "Så här skulle det ju inte bli! Vi skulle resa till alla de ställen vi pratat om, njuta av livet tillsammans" sa min pappa så många gånger under lång tid. Jag kommer aldrig glömma hur han pratade med och åt alla på minnesstunden efter begravningen, hur stark jag tyckte han var.

Så varför berättar jag det här? Jo, för jag fick se en film. "Det är okej att känna". Och när jag ser den så känner jag. Alla de gamla minnena, förlusten, sorgen, men även hur det kan finnas glädje och tröst i allt det svåra. Den ideella organisationen Ung Cancer har gjort filmen. Titta på den, sprid den, skicka den till någon. Många kan behöva hjälp eller stöd.

Min mamma dog inte ung men långt tidigare än hon hade behövt. Och det är okej att känna, det gjorde jag idag.