05 september, 2011

Hey world, is a little heads-up too much to ask for once in a while?

Du vet det redan dagen innan. Det är som förkänningen av en förkylning. Pirrar i kroppen. Orolig. Lättirriterad. Så varför ackompanjeras inte mobillarmet morgonen efter med ett litet "vad du än gör, kliv inte upp idag! Det kommer vara en riktig pissdag på så många sätt att du får lust att hänga dig själv!". Det hade idag skonat mig från så mycket djävulskap att jag åtminstone känt mig lite mer mänsklig än en urvriden, sur och möglig disktrasa där allt och alla bara irriterar mig. All drivkraft har runnit ur mig. Slut. Finito. Less.

Motarbetas från alla håll. Banken. Institution Svett. Sjukhuset. Står bara och trampar vatten i en förbannad jökel utan att ta sig ett enda jävlaste steg åt endera håll. Jobbet. Studierna. What's the fucking point? Den totala känslan att varken jag själv eller någon annan runt mig har någon mentalitet att klara av vad man företar sig. Initial eufori kan aldrig övergå i idogt arbete med beslutsamhet. Nej varför kämpa på med någonting, allt är väl bra som det är? Fuck. Fifan så less jag är på sådan värdelös mentalitet och dessutom simmar jag själv exakt mitt i alltihopet. Kan vi inte uppvisa prov på lite beslutsamhet och hålla fast vid vad vi företar oss? Nej då.

Jag borde aldrig ha vaknat idag.

Förbannade mobiljävel.

Fuck.

Inga kommentarer: