Sophiens Suscitans

Hoppfullhet, sorg, oro, upprymdhet. Unga och gamla, känslospektrat finns hos dem allihop. Allvarligt sjuka i trauman, infektioner, fordonsolyckor, våld, intoxikationer. Rubriker och notiser i lokalpress blir med ens till ansikten, anhöriga och en flagrant verklighet. Med ett funktionellt hjärta i bröstkorgen och vital ventrikel i buken är alla känslor gängse ytligare under den blå förklädnaden och spritade händer. Akuta situationer upphävs, människors liv räddas med struktur, kunskap och stadiga händer. Mina händer förnimms som asplöv i rivande höstvindar, ögonen dimmigt fuktiga, min professionella fasad knakar i sina fogar men hålls ihop av ren somatisk vilja. Trauman, liv som räddas, nya liv kommer till världen, dödsfall. Det är mycket och stort, jag så liten, men alltjämt delaktig. Från stilla till urakuta stunder med helt olika förlopp. Dagar, kvällar och nätter fylls med kunskap, självinsikt, självförtroende och för lite sömn av en förkärlek till verkligheten.

Sista dagen, vi är traumateam på akuten. Högenergivåld i bilolycka. Säkrar luftvägar, andning och cirkulation. Sätter nålar, hänger dropp och blod. Kollar misstänkta frakturer och vitalparametrar. Blodprover tas. Länge står jag och ventilerar lungor med rubensblåsa trots att händerna krampar och armarna skakar upp till armbågarna, men det handlar om liv eller död. Fortsätter ventilera. Vi undersöker, skickar på trauma-CT. Akut bukblödning, direkt till operation och patienten kommer överleva. Är kallsvettig med kortisolpåslag när gruppledaren säger ”vi bryter där”. Det må vara endast en dyr docka som talar och agerar i simulerad miljö, men det tränar mig för verklighetens ABCDE. Blir bättre för varje fall, säkrare, tydligare, mer strukturerad, mindre stressad.

På två veckor upplevt så mycket, simulerat och verkligt. Växer flera centimetrar i min yrkesroll, professionalism och humanitet till vad vi ska bemöta, handlägga och hantera. Anestesi och IVA, helt klart ytterligare en mycket välsmakande specialitet. Sophiens suscitans, säker sömn.

Blåkläder och medicinska mixtapes

Mörkblå operationspyjamas som standardutrustning. Intensivvård (IVA) och anestesi. Bra intro, bra magkänsla. Tränat intubering, satt nålar i studiekamrater (och vice versa) samt diverse andra mer IVA-relaterade behandlingar under handledning.

Mycket i min värld är starkt kopplat till musik; livet, upplevelser, händelser, platser, likaså när det gäller utbildningen - allt går att beskriva med ett väl genomtänkt mixtape. En del är små, korta och koncisa, andra är långa och berättar mångfacetterade historier. Musikminnen. "Med school is, well, something like this" är tänkt berätta många olika aspekter av känslor, upplevelser, svårigheter, stunder av glädje och allt annat som korsar ens väg under åren av utbildning till en nybakad doktor på stapplande ben. Idag finns två historier/kapitel färdiga, men jag hyser en förhoppning om att ni sitter på många fler förslag, tankar, musikstycken och idéer på både vad som mer kan beskrivas och beskrivas på ett sätt som ord helt enkelt inte förmår. Seså, sjung ut.

Chapter 1: The ups & downs, the funs & hardships

Natalie Imbruglia - Starting Today > Capital Cities - Beginnings

Chapter 2: Loss & death never becomes routine

Lenny Kravitz - Again > The Glass Child - I Will Lead You Home

03. Something old

Aberdeen. En stad uppförd av mycket av den granit som bröts i de närliggande bergen under hundratals år. Ett område där människor bott i tusenfaldiga år. En fantastisk stad med mycket lång historia om krig, sjukdomar, rikedom och förluster. Jobbet tog mig dit en gång någon vecka före juletider. Jag njöt av all arkitektur, det engelska språket med sin skotska dialekt, de små pubarna i gränderna ut från Union Street, umgänget, whiskeyn, den vackra stadsdelen Old Aberdeen med College Bounds, King's College och St Machar's Cathedral. En stad att minnas med glädje.

Att dö den stora tristessdöden på klin (igen) del 2

Det borde inte, men på grund av de oskrivna och ack så sanna lagarna om alltings djeflighet, gå att uppleva igen inom vad som också är en opererande specialitet. Men likt ett ångande tåg i USA-västerns 1850-tal kör konceptet tristessdöden på klin skoningslöst över mig än en gång. Näst sista dagen (av åtta) och vad jag gjort rent praktiskt inom urologi är obefintligt. Aldrig någon egen patient, inte en endaste rond, inte en endaste operation, det är en twilight zone av klinisk placering som i realiteten är två veckors teoretiskt läsande om någonting jag synnerligen borde träna på i praktiken. Undervisningen är mossig, utdaterad, oinspirerad, obefintlig. Det finns inget intresse i att lära ut. Jag är så less på att alltid behöva fråga om det ena efter det andra, avsaknaden av kontinuitet och att mötas av himlande ögon följt av djupa suckar. Istället är det böcker och teori i det välkända biblioteket. Texter och bilder på ollon, penisar, prostata och katetrar. Låt bara dessa miserabla dagar ta slut och låt mig snälla ta mig igenom denna och morgondagens tillfällen av examinationer med förståndet i behåll.*

I det större perspektivet bör sägas att när undervisningen på den här utbildningen fungerar är det bland det mest fantastiska som finns. Du får känna dig delaktig, en kugge istället för grus i vårdhjulet, du får upplevelsen av att vara en yngre blivande kollega än någon som stjäl tid, plats och syre.

Nya destinationer nästa vecka i form av anestesi och intensivvård. Jag kan alltid hoppas men för varje gång man slås ned blir det en aning jobbigare att plocka upp och damma av sig själv.

___________________ 
* Konceptet klaga och göra sig hörd är uppenbarligen vad som fungerar. Fick av prof/öl:en erbjudande om några dagars operationshäng på en annars kandidatfri vecka längre fram. Win för mig.

Barnet i mig surar

Kom till jobbet, bytte om till pyjamas, började gå mot denna placerings planerade heldag på mottagningen. Kände mig efter föregående veckas avsnoppning minst sagt inte motiverad. Stannade utanför glasdörrarna, vände och gick därifrån. På iFånen mailade jag iväg "sjukanmälan", gick till jobbet och istället varit högeffektiv med analyser, ansökningar och sammanställningar. Helt klart rätt val i retrospekt.

Nätverksreflex

Nätverkandet går mot sitt slut. Forskningen är presenterad, min och 299 andra, postrar monteras ned. Och som alltid är det intressant att reflektera över vad agendan bjudit på.

För mig har mötets kärna varit något mer perifert i sin utformning i relation till min redan förvärvade kunskapsbas. Å andra sidan har det varit mycket lärorikt att bredda sin förståelse i angränsande områden och jag vill tro att det gör mig till en bättre forskare. Ofrånkomligen går det inte heller låta bli att reflektera över hur olika seniora forskare (min förutfattade hypotes är att de skall vara duktiga på att presentera sin forskning men varje gång faller hypotesen ihop som ett dåligt byggt korthus) väljer att adressera auditoriet. Några korta tips:

• - Publiken sitter inte i dina powerpoint-bilder så låt gärna bli att stå med ryggen mot auditoriet
• - Håll tiden! Säg inte "fem minuter till?" moderator när du redan är fem minuter sen
• - Prata tydligt
• - Alla är inte lika djupt insatta i din forskning och förstår alla små mekanismer
• - Presentera generellt och förståeligt. Tänk att de som levde i romarriket inte pratade antik grekiska, ungefär så
• - Selektera, kapa, selektera igen, kapa ännu mer. Du hinner inte 50 ppt-bilder på 10 minuter, hur mycket du än vill
• - Lär dig presentationen, att läsa innantill är inte att presentera!
• - Laserpekare är av ondo!
• - Framstå inte som en dörr-knackande försäljare. För att citera medelsvensken; lagom är bäst

Sist men inte minst blir det borderline pinsamt uppenbart hur dåliga många är när det kommer en som verkligen är bra. Som inspirerar, motiverar, engagerar. När ingen pillrar på sina smartphones för att lägga nya brickor i WF, svara på sms eller mail, utan alla lyssnar med både öron, hjärta och hjärna. En handfull sådana presentationer fanns, och det tilltalar mig gruvligt mycket. De är förebilder att ta efter.

Annars är det i min smak för mycket ”dear colleagues, dear collaborators” och sockersötade fraser med bomullsfötter på distala sammetstarsaler, men skrattar gott när det vid enstaka frågestunder blir dråpliga språkförbistringar och alla för ett kort och mänskligt ögonblick släpper den ofta påklistrade konferensfasaden. Och som alltid; maten, vinet, miljöerna och allt runt omkring levererar hög klass. Vardagslyx för att summera. I morgon hemåt, vilket hur roligt det än är att åka iväg är det absolut bäst att komma hem. Varendaste gång.

Insikten om det fantastiska vi till vardags kallar vardag

Arla morgon bakom de stora panoramafönstren med panoramavy över Brunnsviken. Gårdagens rödvin och mat med syster & c.o gör sig lättsamt påmind. Ansenlig frukost och nu allena kaffekoppen kvar i händerna. Synkront träder solen upp över lövträden på andra sidan av den smala havsviken och i det nytillkomna guldgula värmande skenet kommer jag på mig själv med att sitta helt still, andetagen närapå försvunna, och begrunda; vilken makalös vardag jag har.