Att dö den stora tristessdöden på klin (igen) del 2

Det borde inte, men på grund av de oskrivna och ack så sanna lagarna om alltings djeflighet, gå att uppleva igen inom vad som också är en opererande specialitet. Men likt ett ångande tåg i USA-västerns 1850-tal kör konceptet tristessdöden på klin skoningslöst över mig än en gång. Näst sista dagen (av åtta) och vad jag gjort rent praktiskt inom urologi är obefintligt. Aldrig någon egen patient, inte en endaste rond, inte en endaste operation, det är en twilight zone av klinisk placering som i realiteten är två veckors teoretiskt läsande om någonting jag synnerligen borde träna på i praktiken. Undervisningen är mossig, utdaterad, oinspirerad, obefintlig. Det finns inget intresse i att lära ut. Jag är så less på att alltid behöva fråga om det ena efter det andra, avsaknaden av kontinuitet och att mötas av himlande ögon följt av djupa suckar. Istället är det böcker och teori i det välkända biblioteket. Texter och bilder på ollon, penisar, prostata och katetrar. Låt bara dessa miserabla dagar ta slut och låt mig snälla ta mig igenom denna och morgondagens tillfällen av examinationer med förståndet i behåll.*

I det större perspektivet bör sägas att när undervisningen på den här utbildningen fungerar är det bland det mest fantastiska som finns. Du får känna dig delaktig, en kugge istället för grus i vårdhjulet, du får upplevelsen av att vara en yngre blivande kollega än någon som stjäl tid, plats och syre.

Nya destinationer nästa vecka i form av anestesi och intensivvård. Jag kan alltid hoppas men för varje gång man slås ned blir det en aning jobbigare att plocka upp och damma av sig själv.

___________________ 
* Konceptet klaga och göra sig hörd är uppenbarligen vad som fungerar. Fick av prof/öl:en erbjudande om några dagars operationshäng på en annars kandidatfri vecka längre fram. Win för mig.

Barnet i mig surar

Kom till jobbet, bytte om till pyjamas, började gå mot denna placerings planerade heldag på mottagningen. Kände mig efter föregående veckas avsnoppning minst sagt inte motiverad. Stannade utanför glasdörrarna, vände och gick därifrån. På iFånen mailade jag iväg "sjukanmälan", gick till jobbet och istället varit högeffektiv med analyser, ansökningar och sammanställningar. Helt klart rätt val i retrospekt.

Nätverksreflex

Nätverkandet går mot sitt slut. Forskningen är presenterad, min och 299 andra, postrar monteras ned. Och som alltid är det intressant att reflektera över vad agendan bjudit på.

För mig har mötets kärna varit något mer perifert i sin utformning i relation till min redan förvärvade kunskapsbas. Å andra sidan har det varit mycket lärorikt att bredda sin förståelse i angränsande områden och jag vill tro att det gör mig till en bättre forskare. Ofrånkomligen går det inte heller låta bli att reflektera över hur olika seniora forskare (min förutfattade hypotes är att de skall vara duktiga på att presentera sin forskning men varje gång faller hypotesen ihop som ett dåligt byggt korthus) väljer att adressera auditoriet. Några korta tips:

• - Publiken sitter inte i dina powerpoint-bilder så låt gärna bli att stå med ryggen mot auditoriet
• - Håll tiden! Säg inte "fem minuter till?" moderator när du redan är fem minuter sen
• - Prata tydligt
• - Alla är inte lika djupt insatta i din forskning och förstår alla små mekanismer
• - Presentera generellt och förståeligt. Tänk att de som levde i romarriket inte pratade antik grekiska, ungefär så
• - Selektera, kapa, selektera igen, kapa ännu mer. Du hinner inte 50 ppt-bilder på 10 minuter, hur mycket du än vill
• - Lär dig presentationen, att läsa innantill är inte att presentera!
• - Laserpekare är av ondo!
• - Framstå inte som en dörr-knackande försäljare. För att citera medelsvensken; lagom är bäst

Sist men inte minst blir det borderline pinsamt uppenbart hur dåliga många är när det kommer en som verkligen är bra. Som inspirerar, motiverar, engagerar. När ingen pillrar på sina smartphones för att lägga nya brickor i WF, svara på sms eller mail, utan alla lyssnar med både öron, hjärta och hjärna. En handfull sådana presentationer fanns, och det tilltalar mig gruvligt mycket. De är förebilder att ta efter.

Annars är det i min smak för mycket ”dear colleagues, dear collaborators” och sockersötade fraser med bomullsfötter på distala sammetstarsaler, men skrattar gott när det vid enstaka frågestunder blir dråpliga språkförbistringar och alla för ett kort och mänskligt ögonblick släpper den ofta påklistrade konferensfasaden. Och som alltid; maten, vinet, miljöerna och allt runt omkring levererar hög klass. Vardagslyx för att summera. I morgon hemåt, vilket hur roligt det än är att åka iväg är det absolut bäst att komma hem. Varendaste gång.

Insikten om det fantastiska vi till vardags kallar vardag

Arla morgon bakom de stora panoramafönstren med panoramavy över Brunnsviken. Gårdagens rödvin och mat med syster & c.o gör sig lättsamt påmind. Ansenlig frukost och nu allena kaffekoppen kvar i händerna. Synkront träder solen upp över lövträden på andra sidan av den smala havsviken och i det nytillkomna guldgula värmande skenet kommer jag på mig själv med att sitta helt still, andetagen närapå försvunna, och begrunda; vilken makalös vardag jag har.

02. Breakfast

10.000 meter. Tidiga morgonflyget. På väg till forskningsmöte i hufvudstaden några dagar. Nätverkande kombinerat med mat, vin, sovmorgon, hotellfrukost och en vända till syster med familj.

Bitterhetens bottenlösa brunn

I teorin heldag på op i op-ställ som 3:e ass med mycket kunskapsansamlande, lätt ömmande rygg och adrenalinhög.

I praktiken avsnäst av otrevlig sköterska trots vänlig förfrågan efter telefonnummer till op-sal. Inte heller sökt vid op-start trots meddelat. Fler närvarande läkare än listat på op-programmet så ingen plats vid såret trots förtur. På anestesisidan redan en hög kandidater så ser ingenting. Åtta dagar placering inom detta område, en op-dag, i realiteten inga operationer. Blir förbannad och besviken. Vänder och går, letar upp kandidatansvarige prof/öl, uttrycker missnöje, får ett visst gehör men ingen hjälp.

Ibland är tillvaron som kandidat synnerligen frustrerande och oerhört understimulerande. Jag vill verkligen stå just där, med mina 7½ handskar i såret och hjälpa till med ligering, suturering, sugen, hålla hakar, känna, klämma, lära. Det är vad jag vill kunna åstadkomma i min framtida yrkesutövning och jag vill redan nu lägga någon sorts grund att börja stå på. Istället står jag bakom en mur av blått och grönt. Mer praktik för kandidater, jag blir ingen läkare värd namnet av att stå som avbytare. Konsekvensen blir ju tillika att när jag väl passerat värdestadiet av amöba kommer fan inte jag heller att ge upp min plats vid såret till kandidater, således blir jag en del av problemet än lösningen. Men hur ska jag annars lära mig?

Endast på denna utbildning del 704

Alla ställer sig i ett led för att en och en palpera gummiprostator av olika karaktär i en Västtysk gummiatrapp från samma år som Berlinmuren föll.

Eller som M uttryckte sig:

- Här står vi på chokladtåget.