Tio

Där kom jag, hojandes på en rätt eländigt mossbelupen cykel inte helt anständig en då 20-årig festnisse som mestadels föredrog att ränna runt med grabbarna och exempelvis ramla ned i vägarbeten med blinkande lampor, spärrband och stora röda koner under influensen av kanelshots (true story) till en angiven mötesplats. Där stod hon, med tjejkompisarna, och väntade på att jag skulle dyka upp. Hon var söt. Och kort. Det är hon än idag, söt. Och kort, och det är tio år sedan vi den kvällen fattade ett trevande tycke för varandra, ett tycke inte någon av oss släppte taget om.

Det går att skriva en bok om allt. Stycke efter stycke, sida efter sida, allt som vi varit med om. Jag skulle kunna skriva om hur det kändes när vi första gången somnade i varandras armar, eller hur vi en natt frös in till märgen när vi i tunna festkläder vadade genom snöstorm i flera kilometer, eller hur vi ibland fått kämpa för att hålla varandra uppe där man insett att ett lyckligt liv tillsammans är en skördad frukt av hårt arbete. Men varför skriva om det? Jag lever i det. Vi lever i det, tillsammans. Jag behöver bara tänka tio år. Tio fantastiska år, tio förändrande år, tio år av allt det där som man läser om i böcker och tycker så mycket om. Tio år sedan jag på dagen träffade den fantastiska flickan som blev kvinna, sambo, mamma och fru. En kvinna som är den viktigaste delen av mitt förflutna, mitt nu och min framtid.

Så sant som det är sagt. Henne älskar jag verkligen.

Joråsåatteh, reprise

Låt oss först få skrattet ur vägen och överstökat.

Ha.

Sedan kan det meddelas att dessa ord tar lång tid att få ner eftersom min högra handled och större delen av underarmen (lågt, my baksida) befinner sig i gips. Misstänkt scaphoideumfraktur minsann. Tack snälla för min vänsterhänthet säger jag bara. Alla de gånger jag gnällt och klagat på att man drar ut bokstäverna och blir svart under handloven när man skriver är helt bortglömt. Låbar. Älskar min vänsterhand. Att sedan den misstänkta frakturen uppkom under en dusch- och toalettrumsincident, det lämnar vi därhän och nämner ingalunda mer om. Men nog ska det även sägas att man måste vara frisk för att få vara sjuk. Besöker vårdcentralen (ja, jag vet det heter hälsocentralen i pk-landet, men ffs och allt det där), blir bedömd av en briljant kandis som sedan blir totalt överkörd av sin handledare. Kandisen ville skicka mig på röntgen samt bedömning hos handkirurg. Handledaren väljer endast röntgen men någon bedömning hos handkirurg var helt uteslutet. Kandisen står på sig och anser att vid klinisk misstanke om scaphoideumfraktur ska det alltid sättas gips även om det inte syns något på röntgen. Well, kandisen får ge sig med en trumpen och uppgiven blick åt mitt håll och jag pallrar mig vidare med förhoppningen att det trots allt lär synas något på röntgen.

Gissa, syntes det något? Självfallet inte. Har jag ont? Så in i helvetet. Tar mig hem och väl där får jag tag i den enligt mig nu [dåliga] läkaren över luren och kräver mer. Det är synnerligen intressant att en privatperson, oavsett om man är läkarkandis eller ej, ska tvingas övertala läkaren att få adekvat vård samt i mitt fall förklara hur det ligger till vid diagnostik av dessa frakturer. Till slut frågar hon med uppgiven röst vad hon vill att hon ska göra. "En akutremiss till handkirurgen, tack" svarar jag kallt. "Ok" säger hon kort och avslutar samtalet. Jag vet att sjukvården inte är något smörgåsbord där man får beställa undersökningar enligt menyprincipen, men nog fan ska man se till att ge patienter en adekvat bedömning.
Så till handkirurgen bar det av. Kliniskt tydlig diagnostik, röntgenbilder enligt motsats. Slutsats - stark misstanke om fraktur. Gips i tre veckor, därefter ny röntgen och ny bedömning. Precis enligt praxis och förordningssätt. Men hade en patient utan kunskapen fått samma vård? Nej. Finns potentialen att det i sådant fall kunnat orsaka mer lidande och besvär? Absolut. Gör om, gör rätt. För alla.

Så. Vem vill skriva lustigheter på mitt gips? Vi går ju bara i klass 3, trots allt.

Konvalescens

Inte ögonblicklig, istället utdragen och tröttsam. Begreppet tärd har, förutom sitt juvenila ljudande om ordet tas mellan två läppar, vunnit en definierad betydelse innefattande självkännedom. Varje bit mat ger en otäck resonans om nytt anfall och om operationsbordet närmar sig med oundvikliga stormsteg. De facto har det varit flera mindre anfall sedan debut och magtrakten är ingalunda på topp. För mycket är hopat över huvudet. Den falierade tentan som ruinerade mig på både geist och driv, de ändlösa frågetecknen över lillgrabben som just i detta nu är nöjd över att gnaga på en majskolv i plast. Hela jag är markerad av tvivel och trötthet med upprinnelse i en stor bägare till bredden fylld av otillräcklighet. Det syns och märks, men över allt annat så känns det allra mest. Känslan att inte orka. Hellre ligga ner än att ställa sig upp. Ändå klämtar klockan resolut. Hänsynslöst.

Så vari finns styrkan att uppbåda förändring i en accelererande virvel av tvivel? I det monumentala mentala hindret att helt enkelt ställa sig upp och börja om från början trots när varenda fiber och neuron i min fysiska kropp skriker "lägg av! lägg ner!"? Detta makalösa tillstånd av att påbjuda förändringen till morgondagen. Men logiken ackompanjeras tydligt inte av förnuftet, två leylines utan sammanflätning.

Dessutom har jag gjort illa handleden. Ordentligt. Bara en sån sak.

Och sedermera blev han patient

Efter dagar av diffus buksmärta gick det inte längre. Helt bra under hela dagen men under middagens intågande slår buksmärtorna i med en kraft runt VAS 6-7. Då är det faktiskt inte helt roligt på torpet. E tycker jag är dum i huvudet när jag anser att jag själv kan köra bil in till akuten (hennes analys var troligen väldigt adekvat och riktig medelst min var i ett tillstånd av inte helt glasklar art) och tycker vi ska ringa på ambulansen. Det kändes för mig bara bisarrt och istället ringde vi hit A som kom till barnvaktsräddande nöd och E körde in mig till akuten.
Bekanta rum. Familjära korridorer. Ett ställe jag trivs så bra på i vanliga fall när man befinner sig på andra sidan i sin pyjamas. Nu låg jag istället där på britsen, ont som ett helvete, och ville ha hjälp asap. Hjälpen kom ganska fort med den klassiska triaden av anamnes/status/provtagning. Fick även äran att hutta i mig en "Gastric Cocktail" som smakade någonting mellan mögligt bröd och diskvatten. Hjälpte gjorde den inte heller. När så lab-svaren kom var det perfekta prover sånär som på lilla G-GT:t - lätt förhöjt. Ni invanda i världen förstår således exakt vad det handlar om och åt er andra så handlar det om något så bisarrt som misstänkt gallsten. Gallsten? Jag!? Det brukar gamla folk få, som äter dålig kost, som inte motionerar och fler riskfaktorer därtill. Men nejdå, de dyker upp hos mig. FFS! Så fram med sprutan, ner med byxorna och in med 75mg Voltaren i muskeln bara. Hej vad det går och oj,... så det hjälpte. Magi på spruta. Nog för att jag ordinerat det själv till patienter med smärta, men vilken fantastisk effekt. Inte undra på att man måste tycka om sjukvården. Sen åkte jag hem. Idag funderar jag skarpt på om det här med ålderskrämpor verkligen kommer när man passerat trettio. Eller var det en underlig engångsföreteelse innan fyrtio?

Att vända något ovärdigt till något viktigt

5.7 procent. Det är faktiskt, när man slår ut det på individbasis, en jävla massa människor som föredrar en ideologi och retorik född ur nynazism och rasism. Och kanske är det just det som ger det syrligt krypande obehaget längs ryggraden - det är faktiskt en jävla massa människor som går omkring och tycker på det här sättet. Min juvenila tolkning är självfallet att de som röstat på SD egentligen inte har den blekaste aning om vad de faktiskt bidragit till, men mitt intellekt säger dessvärre något annat - de vet exakt vad de har röstat på och de står för åsikterna i fråga. Hur man medvetet kan tycka människor har ett fluktuerande värde baserat på utseende, religionstillhörighet eller än värre, neka människor om rätten till ett värdigt liv när de försöker få en fristad i ett land då de i sitt egna land hotats till livet och fått bryta upp från de enda rötter de tidigare känt. Det skrämmer mig. Att så många människor i ett land som detta besitter sådana åsikter.
Men samtidigt måste jag tro att det ur denna sorgens svarta dag kan spricka goda skott då så många visar sin smutsiga byk och fula trynen till allmän uppvisning. Dessa människor synliggörs och kvarstår inte i det fördolda utan tvingas yttra sina åsikter med en spotlight i sina ansikten. Det gör det enklare att vända just dessa människor ryggen, och famnen mot de människor som behöver det.

Ett dunkelt upplyst kök

E åker iväg ut med tjejkompisarna. Barnen sover lugnt i sina sängar. Jag sitter i ett kök omgiven av tystnad sånär som på tonerna med Goo Goo Dolls från Spotify. Magen mätt efter middagen av vitlökstyngd asiatisk wok och lingonlatté som avrundning. Köket är dunkelt upplyst, bredvid mig på bordet står glaset med sval sydafrikansk chardonnay semillion som med jämna mellanrum smeker gommen med toner av citrus och persika. Kvällen är mörk och lugn. Kvällen är min, utan avbrott, min att nyttja till dess fulla potential. Så jag sitter i ett kök, läppjar på vinet, väntar på choklad- och lingonbakelsen som bakas i ugnen och bara väntar på att få toppas med syrad grädde och lite fler lingon. Kanske sätta på och se det jag har kvar av The Ghost Writer? Eller inte. Kanske bara sitta här och vara. Idag är det jag och köket. Jag och ensamtid. Jag och boken om internmedicin med vinet, Goo Goo Dolls och den nu färdiga bakelsen. Nästa helg är kontraster, stor middag med studiekamrater. Jag och många andra, utan böcker. Idag är nu. Nuet.

Mycket sjukhus från den andra sidan

Träffar på studiekollegan och goda vännen A som meddelar han ska få utföra sin första LP. "Kötthuvve" tycker jag om det. Att säga jag saknar kliniken är månadens understatement.
Dessvärre är lillgrabben inlagd med någon ospecifik infektion. Han är mycket moderiktig i sin näthätta med underliggande PVK i skalpen, till detta ackompanjerad av neddreglad helkroppsbody med mudd på ärmen. Därtill ett besök på akuten med dottern som flaggat med diffusa buksmärtor i tre dagar, subfebrilitet och trötthet utöver det normala. Appendicit månne? Gastrit perhaps? Hennes pappa funderar. Nu tyckte faktiskt doktorn, den riktiga det vill säga och inte denna bloggande wannabe, att det nog var en mild form av gastrit. Han ville ta ett CRP för att vara på säkra sidan, men kort efter högljudda protester från liten dam ångrade han sig fort och ordinerade istället Alvedon samt två till tre glassar om dagen. Gissa en gång på avundsjuk storebror som fick veta att doktorn kunde skriva glass på recept. Teh lycka för en och förtvivlan för den andre.