Den gröna milen

Motivationen till evighetens svar på vinkelvoltens uppfinning mer känt under namnet tentaplugg börjar tryta rejält och har benägenhet att snart yttra sig i tourettesliknande apspel i sardinburkens biblioteksträd. Det handlar sällan OM det ska hända utan per definition NÄR. Lite grann som att bara vänta in det oundvikliga, en redan förutbestämd terrorbalans. Det är lite grann som med franska främlingslegionen. Bryter ned ens psyke och sedan byggs det upp igen för att därefter brytas ned. Allting orsakar en hygienbrist i hjärnbarken som bara kan motas i grind av att kaskadvomera det väl söndertuggade studiematerialet över examinationsfrågorna. Efteråt hissar man vit flagg i en vackert ovärdig sorti som en likblek och borttynad version av Knotan från Super-Ted.

I morgon.

När orken tar slut tar humorn över

Ibland är det alldeles för mycket uppenbara gymnasieflashbacks (varpå ni nu kan förfasas över det faktum att jag gick gymnasiet på 90-talet när alla skulle bli tv-kändis på ZTV och synas i originaluppsättningarna av Baren och Big Brother) på universitetet. Varför existerar en sådan sak som att en kurs mitt i läkarprogrammet helt plötsligt kräver att alla ska skriva upp sig på en lista uppsatt i en obskyr byggnad vi öht nästintill aldrig befinner oss i för att få skriva tentan. Newsflash till kursansvariga, det vore synnerligen udda att den obligatoriska kursen mitt i programmet inte skulle få studenterna att dyka upp till tentamen även om listan i fråga var av en icke-existerande natur. Således måste den rätt briljanta humoristiska idéen om att lägga till flertalet pseudonamn med relation till kursens innehåll bejublas ordentligt. Exempel...

Antti S Syrah (ASA)

Theres Cecilia Antidepp (TCA)

Angie Receft Blockström (ARB)

Cara Antagonist (Ca-blockare)

Allie C Enzym (ACE)

Anders Mår Medel (AMM, Arbets- och Miljömedicin)
Viktor Viagra

Med flera.

Dessutom dricker jag vin och tentapluggar. Samtidigt.

Chef hör bön

Eller snarare, chef läser mail från lätt frustrerad doktorand. E klagar på att jag är otrevlig och jobbig, och jag vet det. Till slut blev det bara för mycket, gick inte. Kroppen sa fysiskt ifrån över det beständiga kortisolpåslaget och gick i strejk. Snäll chef, som så många gånger förut, är ypperligt förstående och har mer bara undrat "när" jag skulle säga till. Inte "om". Och på en dag vänder det. Lite analyser utlokaliseras till en biomedicinsk analytiker, ett experiment till en mycket duktig postdoc i Sahlgrenska götet (tack B!). Jag hinner läsa ett antal effektiva timmar och ansamla kunskap. Hinner köra en PCR på labbet. Räknar lite på den utlokaliserade och dagsfärska analysdata som precis blivit klar. Resultaten är helt lysande fantastiska. Ringer chefen och gapar rakt in i luren "Har du sett!?". Sex staplar som för de allra flesta bara är ett diagram, men för mig en bekräftelse att allt slit helt plötsligt blir all möda värd. Jag tänker "Var fan är champagnen!?". Och jag hinner ta mig hem i tid, säga god natt till barnen. Så med en sådan färgrik måndag i ryggen mixar jag mig en Melon Passion och hjälper E med att montera nya garderober i hallen.

.

Andetagen en aning lättare. Hela fallet är oavsett utgången ett smärtande elände av lidande för alla parter från början till bortom horisonten. Men från och med nu, låt såren få börja läka och lämna ett ärr som till slut inte gör ont men gör en till minnes om det svåra. Det räcker nu.

Inte idag heller

Fortfarande begravd under böcker och måsten. Men har ändå sedan sist skrivit ett tredjedels manus, gjort klart terminens kurs i bild- och funktionsmedicin (kirurgisk onkologi, trauma, interventionsradiologi med mera), skrivit alla case och uppgifter i kursen om kollektiv uppgivenhet och bedrivit en icke helt ovärdig skörd laborationer.

Men ännu, häcken obönhörligt full.

Inte död

Bara begraven.

Under böcker och akuta måsten.

Pengar Piller Psykvård – ensidigt vinklad historia eller bister verklighet?

Aftonbladet har nu under en ganska avsevärd tid bedrivit artikelserien ”Pengar Piller Psykvård” och jag har följt den med ett ambivalent intresse, både utifrån väldigt jobbiga patienthistorier men även försöka se det ur vårdpersonalens perspektiv. Jag har svårt för historier som bara tar den ena sidan i beaktning, och därför kan jag summera med att programmet ”Uppdrag: Granskning” inte alltid faller mig helt i smaken. Hur som, tillhör man bara det ena laget blir det vinklat, dvs. är man bara patient så ser man vården på ett sätt medan de som jobbar inom den ser det måhända lite annorlunda. Ingen har därmed mer rätt eller mer fel än den andra, men min egen slutsats utifrån alla de otaliga historier jag hitintills läst är att oavsett vad så ska patienter inte behandlas illa och de ska bli betrodda när de kommer och lämnar ut jobbiga delar om sig själva. Deras historier skall tas på allvar, de skall utredas, de skall få känna att någon har lyssnat på dem och har deras bästa som sitt främsta intresse. Patienter får inte bagatelliseras eller drivas med, cynismen hör inte hemma i det rummet. Jag kan inte, som medmänniska, låta bli att irriteras över hur patienter upplever att de blir bemötta genom att läkaren inte tar dem på allvar och skickar hem dem. Om jag tog emot en ung kvinna som sitter och gråter, hyperventilerar och skakar fram en historia med problem som pågått i flera år och uppvisar alla tecken på panikångest och därefter skulle jag skratta och säga ”här hjälper vi alla, var inte rädd, du är söt, gå hem” – snälla, avskeda mig på en gång och förbjud mig ifrån att utöva läkaryrket. Hur svårt kan det vara att erbjuda en hjälpande hand? Början till en utredning? Boka in ett uppföljningsbesök och se hur det går för personen? Att under den stunden hon finns där visa att du bryr dig och tänker hjälpa henne så gott det går? Att bara vara en medmänniska! Men ändå, nyanserat var melodin. Läkaren i fråga kanske hade goda intentioner, det vet jag inte utan jag spekulerar, men poängen är att det är hur patienten uppfattar bemötandet som blir den kritiska delen i vågskålen. Inom yrket finns ordspråket ”Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta”. De sex små orden räcker långt, djävligt långt, om man vågar tillåta sig själv att se de människor vi möter och inte bara sjukdomarna. En sådan läkare vill jag vara.