Min syskonrelation är lite annorlunda, en aning udda, ofta mollbetonad. Vi delar många liknelser och enorma skillnader. Vi växte aldrig upp tillsammans, alla befann sig inom sin egen kvadrant av upplevelser, besvikelser, styrkor och svagheter. Ingens relation var den andra lik. En förlorade sin fadersfigur innan denne far ens fick chansen att lära känna sitt barn. En annan fick stöd och uppmuntran men utan förmågan att uppskatta sin situation. Den tredje upplevde en kontinuitet av besvikelser med behovet att bli sedd och hörd, allt från en frånvarande fader som var och varannan helgkväll hittades däckad i soffan med det tomma och torra helröret bredvid sig. Bara den unkna doften lade sig som en stor matta av besvikelse och tyngd över den som allra minst förtjänade det. En fjärde hade båda sina föräldrar närvarande under ett och samma tak och ville alltid detta barns allra bästa, men dessvärre såg eller uppskattade inte detta barn den vilja med vilken de försökte ingjuta deras passion för livets fantastiska egenskaper och möjligheter. Den sista idioten var jag. Olikheterna av våra differentiella bakgrunder och sidoförskjutningen av normalfördelningen till trots fanns den gemensamma nämnare som trots alla motgångar och olikheter göt en grund där vi alla kunde samlas emellanåt; vår fantastiskt starka mor. I henne fanns gemensamheten av kärlek, beundran och styrka vi alla värdesatte högre än någonting annat hos henne. Sen gick hon och dog som ni måhända vet.
Problemen av våra enskilt olika historier, som därmed under många år överskuggats av hennes varande och varma händer, blixtrar upp till ytan som det värsta av oväder den mörkaste och gråtmilda molnbeklädda himmel i mannaminne. Alla våra olika upplevelser har under alla år bäddat för hinder, misstolkningar, missförstånd, relationsproblematik och ökentorr kommunikation. Hur bisarrt är det när man inte ens kunnat telefonera till sin bror utan en känsla av behovet att spalta upp en lista av samtalsämnen på ett A4 innan man slår numret för att undvika pinsam tystnad? Ett nummer man till råga på allt måste leta upp i mobiltelefonens dammiga kontaktlista. Vissa situationer och relationer har varit lättare att överbrygga än andra, främst baserat på gemensam intressebasis och sinneslikheter trots åldersdifferenser och vågskålsegenskaper. Relationer strävar alltid enligt normer efter att fördjupas och växa, men hur kan relationer någonsin fördjupas när hinder som dessa ändå står i dess väg?
I sann och ärlig besvikelse kan jag därmed säga jag aldrig haft samma syskonrelation som jag ser hos många andra, hos min fru och hennes syskon, hos mina egna barn. De utvecklar sitt egna språk, deras egna förståelse för varandra helt utanför ramarna av begreppsbilder för sina föräldrar. Från början var vi dömda till olikheter med variationen i våra uppväxter. Olika förhållanden, olika föräldrafigurer, olika situationer, olika händesler. Så varför skyller vi ändå våra fel på varandra? Våra egna tillkortakommanden projiceras till andras egenbetraktande oförmåga att visa empati och fördömande attityder som ändock bara förblir egenvridna spegelillusioner av sådant som inte ens existerar. Vi lever i en fantasivärld där allting påstås vara av Fylkekänsla men under ytan bubblar ett Mordor av frustrationer, ilska, ångest, ledsamheter, känslor av övergivenhet och skam; tankar över hur det kunde varit om "om" funnits. Historien benämns det den göra av en enda primär anledning; det tillhör ett förflutet. Ett imperfekt. Ett skrivet kapitel utan redigeringsfunktion. Hur ska individer kunna befinna sig i nuet med vad som händer och sker i de sekunder och minuter vi lever i när så stor del av oss lever i en historia med redan resolut skriven text omöjlig att sudda ut eller ändra dess sorti? Jag ångrar saker jag gjort, saker jag sagt, situationer jag befunnit mig i, men att tillåta sig själv gå vidare och lära sig av vad vi redan vet är en av de mest fantastiska gåvor vi belönats med som individer. Vi kan förlåta, vi kan förmå oss själva att ta ett steg längs livets stig utan behovet att konstant blicka över axeln och minnas det som varit följt av det ofrånkomliga "varför?". Om vi bara vågar.
Jag älskar alla mina syskon innerligt, alla av dem har en betydelse av substantiell karaktär i mitt liv, hittills har jag ändock bara kommit under skinnet på en av dem och i utbyte hon under mitt. Jag fanns där när hennes barn växte upp, hon finns här nu när mina barn växer upp. Vi delar tid med varandra, erfarenheter, upplevelser, vi är syskon som min uppfattning är att det bör vara. Med de andra två finns murar ännu för tunga för tidens tand att vittra ner och sönder, utan allt hålls på glasartade fasader med enkelstaviga yttringar. Ingen känsla, ingen genuin ärlighet. Vad jag kan göra åt det går mig förbi, jag kan bara inte förlåta min ena bror för det yttersta sveket emot vår mor post mortem - en gräns bortom återkallelsen. Och så länge besvikelsen över vad som varit överskuggar vad som de facto kan bli är det få ting som ligger oss i händernas makt. Jag kan beskåda det bisarra skådespel från första parkett där artigheterna flyter över glasaktiga ytor utan att som en slägga slå sönder det tunna skal av modest falskhet och äntligen tränga in på djupet. Måhända kan min ärlighet och rättframhet i textens torra rum betraktas både burdus och plump, men varför ska känslospråk låsas in och värderas i stilla sinna när oundvikligt avskyr de avgrunder som skiljer vår närhet åt som bårde vara lika naturliga som livet självt.
Kan gott tänka mig att Never Knowing How Or Why med The Boxer Rebellion säger det på samma sätt.
Problemen av våra enskilt olika historier, som därmed under många år överskuggats av hennes varande och varma händer, blixtrar upp till ytan som det värsta av oväder den mörkaste och gråtmilda molnbeklädda himmel i mannaminne. Alla våra olika upplevelser har under alla år bäddat för hinder, misstolkningar, missförstånd, relationsproblematik och ökentorr kommunikation. Hur bisarrt är det när man inte ens kunnat telefonera till sin bror utan en känsla av behovet att spalta upp en lista av samtalsämnen på ett A4 innan man slår numret för att undvika pinsam tystnad? Ett nummer man till råga på allt måste leta upp i mobiltelefonens dammiga kontaktlista. Vissa situationer och relationer har varit lättare att överbrygga än andra, främst baserat på gemensam intressebasis och sinneslikheter trots åldersdifferenser och vågskålsegenskaper. Relationer strävar alltid enligt normer efter att fördjupas och växa, men hur kan relationer någonsin fördjupas när hinder som dessa ändå står i dess väg?
I sann och ärlig besvikelse kan jag därmed säga jag aldrig haft samma syskonrelation som jag ser hos många andra, hos min fru och hennes syskon, hos mina egna barn. De utvecklar sitt egna språk, deras egna förståelse för varandra helt utanför ramarna av begreppsbilder för sina föräldrar. Från början var vi dömda till olikheter med variationen i våra uppväxter. Olika förhållanden, olika föräldrafigurer, olika situationer, olika händesler. Så varför skyller vi ändå våra fel på varandra? Våra egna tillkortakommanden projiceras till andras egenbetraktande oförmåga att visa empati och fördömande attityder som ändock bara förblir egenvridna spegelillusioner av sådant som inte ens existerar. Vi lever i en fantasivärld där allting påstås vara av Fylkekänsla men under ytan bubblar ett Mordor av frustrationer, ilska, ångest, ledsamheter, känslor av övergivenhet och skam; tankar över hur det kunde varit om "om" funnits. Historien benämns det den göra av en enda primär anledning; det tillhör ett förflutet. Ett imperfekt. Ett skrivet kapitel utan redigeringsfunktion. Hur ska individer kunna befinna sig i nuet med vad som händer och sker i de sekunder och minuter vi lever i när så stor del av oss lever i en historia med redan resolut skriven text omöjlig att sudda ut eller ändra dess sorti? Jag ångrar saker jag gjort, saker jag sagt, situationer jag befunnit mig i, men att tillåta sig själv gå vidare och lära sig av vad vi redan vet är en av de mest fantastiska gåvor vi belönats med som individer. Vi kan förlåta, vi kan förmå oss själva att ta ett steg längs livets stig utan behovet att konstant blicka över axeln och minnas det som varit följt av det ofrånkomliga "varför?". Om vi bara vågar.
Jag älskar alla mina syskon innerligt, alla av dem har en betydelse av substantiell karaktär i mitt liv, hittills har jag ändock bara kommit under skinnet på en av dem och i utbyte hon under mitt. Jag fanns där när hennes barn växte upp, hon finns här nu när mina barn växer upp. Vi delar tid med varandra, erfarenheter, upplevelser, vi är syskon som min uppfattning är att det bör vara. Med de andra två finns murar ännu för tunga för tidens tand att vittra ner och sönder, utan allt hålls på glasartade fasader med enkelstaviga yttringar. Ingen känsla, ingen genuin ärlighet. Vad jag kan göra åt det går mig förbi, jag kan bara inte förlåta min ena bror för det yttersta sveket emot vår mor post mortem - en gräns bortom återkallelsen. Och så länge besvikelsen över vad som varit överskuggar vad som de facto kan bli är det få ting som ligger oss i händernas makt. Jag kan beskåda det bisarra skådespel från första parkett där artigheterna flyter över glasaktiga ytor utan att som en slägga slå sönder det tunna skal av modest falskhet och äntligen tränga in på djupet. Måhända kan min ärlighet och rättframhet i textens torra rum betraktas både burdus och plump, men varför ska känslospråk låsas in och värderas i stilla sinna när oundvikligt avskyr de avgrunder som skiljer vår närhet åt som bårde vara lika naturliga som livet självt.
Kan gott tänka mig att Never Knowing How Or Why med The Boxer Rebellion säger det på samma sätt.
