Som doktorand kontemplerar man ofta över forskandets vara och dess icke varande. Faktumet är att som doktorand är man allt som oftast ett knippe trassligt mycel av benign ångest och under the inevitable presslocket att producera fram abnorma mängder resultat under för kort tid. Men ändock, nog fan tycker jag om det. Mycket. Ofrånkomligen spenderar man många timmar (dagar, kvällar, helger, veckor etc …) med att ofta fundera om det egentligen är värt det – och det är det. När man slutligen(?) skriver ihop sina manuskript, samlar ihop all data och får den där sammanfattande överblicken över alla timmar, då är det värt det. Man sitter med data ingen annan har tagit fram, man har formulerat teoretiska idéer och föreställningar till något konkret presenterbart som, om än dess uppkomst är resultatet av mycket hårt arbete, verkligen är ens eget.
Jag visste inte alls hur det skulle vara att komma tillbaka till labbet efter månader av frånvaro där mina största funderingar handlade om man skulle köra en tvättmaskin eller gå ut på en promenad. Hur det skulle kännas att ”bara” forska utan att behöva springa till föreläsningar, bolla patienters lab-prover i huvudet, fundera över ronder och undersökningar, nya läkemedel att trycka in i skallen, att bara kunna vara på ett ställe och låta dess miljö absorbera min persona. Faktumet kvarstår att det nog känns bättre än förut. Ingen överdriven stress, produktiva resultat, behaglig i sin position och med en viss reserverad framtidstro att det nog kan gå vägen trots allt. Det första manuset närmar sig sin slutgiltiga form efter dryga året av rekonstruktioner, ett annat manus är i kompletteringsstadie och de efterföljande är planeringsmässigt långt framskridna och strukturerade. Ain’t too shabby som piraten sa. Mittseminarie någon gång under våren, sannolikt även lite labbande i Tyskland under samma tidsram. Läkarutbildningen väntar på mig, den ska ingenstans, den återupptas framledes och fortsätter utvecklas till ytterligare en stadigvarande stöttepelare av vad jag vill åstadkomma i min yrkesverksamma tillvaro. Och när jag slika dagar likt denna kan sitta och sammanfatta data, dricka kaffe och lyssna på musik av både Kiethevez och John Alexander Ericson – ja då är det rent mysigt.
