"I see the dust cloud disappear. Without a trace."

Krisp morgonluft svalkar bröstkorgens monotont hävande insidor. Begynnande solljus dröjer sig ännu tröttsamt kvar bakom trädtopparna och hintar om en stundande vacker dag. Från telefonens inbyggda iPod strömmar ur lurarna Mosaic med Woven Hand. Denna starkt restriktiva, tillika tidsbundna, mellan-terminer-period av behaglighet där jonglerandet helt plötsligt förlorat en boll är en andningspaus av så fallossymboliska mått att himlavalvets kupol upplevs begränsande. Bara jag och min forskning; en miljö som plötsligt och ur ingenstans antagit sig nya nivåer. Idéer, samarbeten, funderingar, skrivande, analyser; delarna flyter ihop till en perfekt kittad mosaik. Utan att bli långrandig kan man säga, kompis, det är bra nu.

Så helt, bara sådär, när man går hemåt med Bono sjungandes Where The Streets Have No Name i lurarna under ett stjärnprydande nattvalv känner man sig befängt priviligerad till ytterlighetens ruinerade brant.

Och till alla er som talar blandbandsspråket.

Ta er an det här.

Mixtape: Write / Sing / Move
Bruce Springsteen - The Wrestler
Heather Nova - Every Soldier Is A Mother's Son
Feist - How My Heart Behaves
Tanita Tikaram - Cathedral Song
Meja - Don't Look Down
Tanita Tikaram - Valentine Heart
John Waite - Missing You
Melissa Etheridge - The Letting Go
Regina Spektor - Eet
Meja - Waiting For The Rain
Antony & The Johnsons - Daylight And The Sun
Eddie Vedder - Society
Fleet Foxes - Tiger Mountain Peasant Song
Kings Of Convienence - 24-25
Jose Gonzales - Teardrop
Regina Spektor - Man Of A Thousand Faces
Tom McRae - Hummingbird Song
Switchfoot - The Shadow Proves The Sunshine
Goo Goo Dolls - Without You Here
Green River Ordinance - On Your Own
Klaus Badelt - Linda And Jim
James N. Howard - Thought I'd Never Call?

Termin 6: När drömmen om klinik blir till pseudoverklighet

Efter att under vad som nästan kan betraktas som en mindre utbildning i sig själv får du tillfället i akt att äntligen lämna preklinen bakom dig. År och dagar av föreläsningssovande, virkande och smyg-sms:ande till andra hörnet med folk på gruppträffar följt av för många öl på EPP:en är till ända. Det är nu du ska praktisera alla de fantastiska faktorer som PI3K och MapK du tvångsmatat dig själv med under drygt två teoretiska år. Alldeles för tidigt för sin mentala hälsa inser man att all denna kunskap är totalt bortkastad och på bästa gröngölingssätt börjar du slänga dig med fraser som "det är på kliniska terminerna man lär sig allt ändå...". Hela tiden har målet varit klin-terminerna, den period där man får börja leka doktor på riktigt; tror man åtminstone. Äpplet faller sällan lång från trädet men någon kan ändå plocka upp det, kasta det över vägen och ner i ett överväxt dike. Någon landstingspyjamas eller riktiga patienter kan man glömma att beskåda. Istället blir det projektarbete där de flesta skoltrötta kandidater ser möjligheten till universitetsbetald semester. I kall senhöst hägrar Afrikas savanner dit en inte helt oskyldig hög kandidater gör enkätundersökningar i tvenne dagar om sjukdomar som var väldigt uttalade i det goda San Francisco på det glada 80-talet, evigt minnesvärt verbaliserat av Eddie Murphy i RAW. Resterande åtta veckor spenderas på en strand vid havet. Andra kursare väljer istället att sätta sig på ett riktigt lab. Tyvärr förväntar de sig oftare en miljö liknande Numbers eller Bones, en sanning långt ifrån verkligheten. Deras dystra uppsyn post-projektet kopplat med vinterblekheten är omöjlig att förbise.

Väl tillbaka innanför sjukhusets väggar är det föreläsningskoma 8-17 fem dagar i veckan eftersom kursledningen vill trycka in en helterminskurs på en halv termin. Du känner lugnet och tänker att allting löser sig i slutändan. Viktigare är att återigen få dricka dåligt kaffe i pappmuggar med kursare och berätta hur många ränder man noterade på zebran på savannen. Sedan kommer den första riktiga placeringen. Som den bluff man är fyller man upp pyjamasen med alldeles för mycket grejor (behandlingslistor, anteckningsblock, stetoskop, pennor, en kandidatsökare om du har tur, med mera) i tron att prylarna gör doktorn när sanningen egentligen är den omvända. De riktigt duktiga doktorerna använder salarnas egna lekstetoskop och gör alla anteckningar med hjärnan. Som kandidat skriver man så pennan glöder när en patient redogör sin sjukdomshistoria och nuvarande besvär, därefter fumlar man runt med svetten i pannan när du försöker komma ihåg vad testen för ett nervstatus är samt hur man tar ett blodtryck.

Placeringen är över fortare än man hinner med och helt plötsligt står du där med storhelgerna för dörren och tentorna kort därefter. Man åker iväg, äter för mycket mat, godis och bejakar horisontalläge för kroppen innan man panikpluggar och klarar tentorna med nådens åder. Därefter kommer veckan av presentationer från projekten, där man faktiskt får veta den dåliga statistiken som blir när man intervjuat fem personer om hälsoläget; allt till det facila priset av en gratis tur-och-retur resa till Libanon.


Ord och uttryck termin 6: "vadå strimformade nagelblödningar!?", Waran, wikipedia for the win, Nasonex, klum, gratissemester, spiders, telangiektasier, "rädda-hjärnan-larm"

Z71.1*

Serverades en fantastisk måltid häromsistens. Förrätten bestod av klassisk pre-tenta ångest vilket verkar vara en generell uppfattning av smak just nu i många av de kandidatbloggar jag läser. Varmrätten für mich var sobert placerad av akuta somatiska tillstånd, bara för att avrundas med en behaglig del kliniska undersökningsmetoder utan ens nämnvärt huvudbry. Säger bara strimformade nagelblödningar och bakteriell endokardit.
Tentaskrivning är ett kaskadvomerande av rang, något de flesta av oss kan enas om. Således har den uppenbara bloggtystnaden haft sin behagliga upprinnelse i egensinnigt kunskapspackande (att jag tidigare i veckan var på bio och beskådade Alvin & CO 2 håller vi tyst om). När man sedan slutligen, över de ställda frågorna man uppenbarligen borde kunnat svara på om man hade varit en duktig student, lämnar in pappershögen till Facialisparesen (internt) infinner den sig as always; lättjan. Vadå lust att gå till jobbet och vara duktig? Nej, det blev istället mat - indiskt på Taj - och kaffe av hisnande karaktärer så det känns som om tarmen sätter eld på sig själv när det vankas nummer två timmarna senare. Sen infinner den sig ju ändå, känslan, utöver att magen står i sjutton hörn, att man faktiskt borde gå till labbet och vara åtminstone lite duktig. Att betona lite är inte alls felaktigt gjort i detta syfte. Gick till jobbet, blandade lite medium, packade ihop laptopen och gick hem. Eller, ja, jag lovade Handledaren att uppdatera alla figurer till manuskriptet under helgen. Låt mig säga så här:

Det är inte gjort på en handvändning.

Jag har ännu inte gjort ett dyft.

Lättja var ordet.

Nu film med E.

I morgon träning en masse.

Snart rullar vi på T7.


*Z71.1 - Person med befarad sjukdom där ingen diagnos ställs (icd.nu)

El Bosso

Att Handledaren är chef och oundvikligen av högre rang är tydliggjort med emfas. Eftersom den blå måndagen åter gjort sitt intågande (lediga klämdagar är ingen realitet i en livskombination av läkarstudier och doktorerande) var det bara att ta sig till jobbet och åter installera sig i sitt skrivrum. När jag som bäst sitter och äter lunch med Bull kommer Handledaren in och säger;

- Trivs du med din iPhone?, följt av en något finurligt plirande blick bakom glasögonen.
- Jodå, alldeles förträffligt, lägger jag till svar.

Och vad gör han? Jo ur fickan drar han, samtidigt ackompanjerat av en rolig ljudeffekt närmast något jag förväntar mig från min 7-åring, en iPhone. En 3GS. Som min. 32Gb i minne. Inte som min. Fan också. Varpå Handledaren ljudligt skanderar;

- Jag vinner!

Fan också. Det går inte mäta sig med El Bosso.

Men mig hittar man ändock inte gråtandes över spilld mjölk trots att prylnörden i mig fick en syrlig törn i sidan. Laddar istället ner två avsnitt MNK som Podcast, pluggar lurarna i öronen och skrattar i tyst mjugg åt Patrik och Katla samtidigt som lungmedicinens frågetecken reds ut. Sen dricker jag gott kaffe med C på Kahls och äter helvärd sushi med L på Sagami. Gotta love Monday's.

Varning / rödflagg

Nu är det riktigt nördigt.

Mixtape: Dr Dr
Thompson Twins - Doctor! Doctor!
Weird Al Yankovic - Like A Surgeon
Kiss - Calling Dr. Love
Xzibit feat. Ras Kass & Saafir - Plastic Surgery
Mötley Crue - Dr Feelgood
Cypress Hill - Dr. Greenthumb
Ratata - Doktor Kärlek
La Excepcion - Zapato Ortopedico
Ween - The HIV Song
Les Paul, Billy Gibbons - Bad Case Of Lovin' You
Laja Eta Mikel - San Pedrok Prostata
Recloose - Cardiology
Otep - Autopsy Song
Bon Jovi - Bad Medicine
The Tiger Lillies & Norrlandsoperan Orchestra - Gonorrhoea
Gerry Mitchell & Little Sparta - Scalpel Slice
Type O Negative - Anesthesia
Joy Division - Incubation
Jackson Browne - Doctor My Eyes
Alanes Morissette - Not The Doctor (acoustic)
Cute Is What We Aim For - Doctor
Fleetwood Mac - Doctor Brown
Gyroscope - Doctor Doctor
J.J. Cale - Call The Doctor
John Holt - Private Doctor
Motörhead - I'm The Doctor
Geoff Love & His Orchestra - Doctor Who
The Game - Remedy
The Sisters of Mercy - Doctor Jeep
Surgeon - Dr. Psycho

Borta bra men hemma rules the bomullsvärld

Hela staden hade under vår flykt till norrländska skog och marker blivit totalt inbäddad i Korpilombolo-bomull. Aldrig sett så mycket snö sen jag var en liten parvel och sprang omkring i en blå overall storlek 104 och vitluddig mössa med öronlappar på 80-talet. Virade därför på mig halsduken och jackan med ullkrage tätt om halsen följt av att stoppa in en grinig stor grabb, en alltid leende dotter och sovandes lillgrabb i bilen tillsammans med E för att bekanta mig med de familjära omgivningarna. Längs stadens gator styrde jag kosan mot Costas för att inhandla fantastiska kaffebönor och Sverigets godaste kaffe för att långsamt avnjutas i detta dagens kyliga vinterlandskap. Att hitta tillbaka till sitt behagliga lugn efter veckor av sympatikus kräver inte mer än en vettig kaffe i pappmugg och glada barn bland gator där man känner sig mer hemma än någon annanstans. Helheten är nästan i sin utformning alldeles för enkel.

Till veckan är det dubbeltenta.

Jag säger bara det.

Cotton Trees.

Last Minutes with Oden

Villkorslös kärlek är någonting mer än vi i vår världsbild förmår greppa. Jag vet hur han känner och förlusten när de inte längre finns.

Last Minutes with ODEN from phos pictures on Vimeo.