Studiebesök

Patologen och cytologen hägrade under förmiddagen, en avdelning dit vårdpersonal från en stor region skickar remisser med vävnadsprover för utredningar av alla de slag. Tanken var att få en demonstration i utskärning. Intressant och lärorikt med olika vävnader som hud, vårtor, fettväv och annan mer internt lokaliserad vävnad. Men sen kom ett tillfälle som får mig att undra om ödet och ironi går hand i hand som något masochistiskt radarpar. Kommer fram exakt samma organ med exakt samma sjukdom som min mor hade. Tumören är en grågul sörja men som i det här fallet gick att plocka bort. Skär ut den. Ingen spridning. Förebyggande behandling i efterstadiet. Patienten kan leva vidare.

Det fick inte min mor.

Hon dog.

Och det gjorde så ont att stirra den jävla sjukdomen rakt i vitögat.

Why don't you tread on me, just a little bit, if it makes you feel better.

Det har inte att göra med en väl avvägd eller genuin undran för att man bryr sig. Nej, hela situationen är en enda stor peka-på-näsan incident som gör en både förundrad och förtörnad på samma gång. Hur kan det komma sig att en del med enkelhet bedömer andra utifrån egna premisser utan att känna till vare sig förutsättningar eller utarbetade planer som de därmed inte har med i beaktning när de drar sina egna konklusioner?
Fick mig en förfrågan om att ställa upp på att lämna ifrån mig blodkroppar för en god forskningssak där friska kontrollpersoner var i behov. Visst, jag ställer gärna upp där jag kan hjälpa till. När sedermera i samma verbala seans det hela utvecklas till att jag upplever få hålla försvarsplädering över mina yrkesmässiga val jag nu ger mig in i (forskning och samtidiga läkarstudier), känner jag det tillföra lika mycket i sammanhanget som om jag så ens blev astronaut och bosatte mig på Mångränd 32. Det hela blir till ett von-oben perspektiv, där paralleller mellan upplevelserna lyser med sin blotta frånvaro. Jag har rent generellt svårt för glaset-är-halvtomt mentalitet, att se svårigheter över lösningar, hinder över utmaningar. För mig finns där ingen styrka eller inspiration, utan mer fadd klåda. När det hela ter sig mer likt för mig ett personligt påhopp får mig därmed att vända på klacken och tycka det nästintill intressant att någon annan uppenbarligen känner mig så mycket bättre än jag känner mig själv och därmed vet exakt vad jag vill och bör göra.
Att kalla efterförloppet för konfrontation är alldeles för kryddigt, det vore i paritet med att betitla svartpeppar för torkad chili, men en kort historia dragen kortare är att med en till viss del svävande ursäkt är det för mig överstökat med ingen kvarstående osämja. Att bidra med blodkropparna förblir ännu ett kvarstående frågetecken då jag ändock inte uppskattar att bli påpekad om att besitta både okunskap, naivitet och dumdristighet. Men den högre vägen och ställa mig ovanför de små petitesserna torde vara mer produktivt i sammanhanget.

Råd?

Vidare upplevde en distanserad kollega något liknande alldeles nyligen. Denne delar sin tid mellan klinik och forskning och gör ett beundransvärt tillika fantastiskt jobb som konstant imponerar på mig i ett makalöst avseende. Ändå blev denna imponerande individ i förbifarten ifrågasatt ungefär enligt de samma premisser jag just upplevt. Vad är vinsten med det? Är det för att undkomma en svidande känsla av att inte hinna med det själv? Avundsjuka? En egenskap hårdkodad i vårt genetiskt diversifierade material?

Så åk hiss.

Låt våningarna åka förbi. Stå still och andas.

Låt den stanna, kliv ut, bort ifrån det som varit.

Tre obligatorium

Seså. Lyssna nu.

Europe - Last Look At Eden

Takida - The Darker Instinct

Gotthard - Need To Believe

To visit the little people. Hobbits.

Det händer inte direkt mycket.

Doktorerar vidare på labbet och analyserar data.

Springer på klinfys-kursen och leker med teknisk utrustning.

Svär över snårigheten att tolka EKG.

Fast en sak är riktigt intressant; fick en inbjudan till min gamla gymnasieskola för att hålla ett seminarie för naturvetarelever om hur det är att studera på universitet och att forska som doktorand.

Jo, faktiskt.

Det ska bli riktigt kul.

Lillebror

The beauty in confirmation of critical choices

Sprang till busskuren genom ett ösregn av sådant storskaligt mått att ingenting förmådde hålla sig torrt, ja inte ens kalsongerna, innan man nådde kurens skyddande tak. Bussen andades kvav och fuktig luft från kombinationen av blöta, halvsvettiga och morgontrötta studenter. Inte för att det bekom mig. Jag reflekterade istället över de flertaliga och oväntade påträffanden som skedde under gårdagen. Sprang in i M, ett glatt återseende efter gemensamma studier under förra terminernas kompletteringar som nu börjat på T5. Hon sken som en sol och trivdes som fisken i vattnet. Minuten senare krockar jag nästan med S, som mig tillika doktorand men började läkarutbildningen en termin före mig. Hon beskriver den fantastiska känslan över hur otroligt rätt hennes val kändes när hon gjorde sin första utplacering under förra terminen med en smittande passion följt av ett uppmuntrande "du ska själv få se hur det känns, det är helt magiskt...". Som om det hela inte vore nog möter jag minuten senare J i förbifart, dåvarande doktorand där jag skrev mitt exjobb och nu läkarstuderande, varpå han kort men brinnande berättar hur spännande allting är. Utanför blodcentralen blir det bara löjligt då jag träffar på min tidigare klasskamrat R som nu går terminen över mig. Han bekräftar alla tidigare personers erfarenheter och upplevelser och vi pratar om en spännande framtid som väntar oss båda. Någon timme senare hojandes på väg hem hör jag någon ropa "tjenare 'doktoranden'" och då har jag M i ryggen. Studiekamrater på vår tidigare utbildning, studiekamrater på förra årets komplettering om än han hoppade på T6 lite tidigare än undertecknad. Kandidatsnacket drivs vidare emedan fötterna pedalar fram längs stadens cykelvägar. När vi tar olika riktningar känner jag mig så stärkt i de beslut jag slutligen tagit om än de inneburit en viss problematik på olika fronter.

Idag började således även klinfyskursen med dagens fokus på EKG. Mycket intressant och lärorikt om än min bröstkorg besudlades på brösthår enligt ett fläckvist förutbestämt mönster, allt för det medicinska utlåtandet "något långsam sinusrytm, i övrigt normalt EKG".

Jag börjar T6 om några veckor.

Jag ska bli läkare så småningom.

Fifan, det känns rätt häftigt.

Junkies och rookies

Hela campus är som en myriad av galenskap. Man glömmer onekligen fort hur en stad beter sig när en fjärdedel av hela dess befolkning behagar anstorma ett mindre universitetsområde, även om jag för den delen upplevt samma sak ett nu antal år (exakt hur många år lämnar vi därhän för det är bara pinsamt). Folk ränner som yra höns fram och tillbaka, pekar på skyltar, ser sig omkring och fattar nada. Jag har i flertalet omgångar fått peka ut vägen till diverse universitetsbyggnader åt flera nybörjarrookies med universitetsdrömmar och stundande mardrömmar när deras första tentaperioder kickar in. Tillika har folk tittat på mig som ett ufo då jag gick till det ultimata helveteshålet vid en terminsstart, akademibokhandeln, i landstingskläder för att ragga upp en anatomisk bildordbok som självfallet ändå inte fanns i lager. Suck. I en förhoppning att undkomma the panic room smet jag ner till stan för att reda ut det fågelnäste som huserade på skalpen. I en sedan skarp snilleblixt tyckte jag det vore en bra idé att gå till bokhandeln nere på stan för att eventuellt finna den lilla pocketboken jag var ute efter.

Big mistake.

Huge.

Ett bra tag senare kom jag slutligen ut, fortfarande utan bok men med charmant fuktiga armhålor och pärlad panna. Fräshorama. Jäbla nybörjarrookies. Gladeligen klipptes håret stunden senare och jag ser återigen vettig ut till en något bättre grad. Därifrån blev det sedan endast bättre. Har fått peppa och inspirera deltagare i min roll som instruktör, börjat träna in ny koreografi inför söndagens stora release-event, haft ett inspirerande och bra möte med Handledaren om både läkarstudier och forskning (det blir forsk på halvtid under studier), till helgen heldagskick-off med alla instruktörskollegor och hemmavid har jag *jubelklang* världens bästa familj med väntad tillökning om bara några få veckor.

Soundtrack till detta?

Ja varför inte The Best of Steve Perry!