Ardbeg

Som ett vällagrat vin sjunger Nina och hennes konstellation A Camp med alstret Colonia rakt in i hjärtat på mig. Företrädesvis dimmiga, whiskeyrökande och gungande alster som "Golden Teeth And Silver Medals" och "It's Not Easy To Be Human".

Behagligt tillfredställande.

Livet i en kartong, VII.

Blockflöjten

Det hände nog en hel del under det där första året i skolan, bland annat höll jag på bli momentant överkörd när jag passerade den trafikerade vägen från betongghettot mot skolan. Bilen tvärnitade som få och däcken tjöt som visselpipor på ecstasy. Den stannade några decimeter framför min bröstkorg och i ren chock vandrade jag helt sonika vidare uppför backen och till skolan. Om chauffören i fråga gestikulerade något med kropp eller långfinger respektive satt och gapade som en apa bakom ratten minns jag inte alls. Livet vs Döden 2-0 således. Därmed påvisar jag också faktumet att vissa händelser känns retrospektivt mer intressanta och andra ganska obetydliga, i alla fall har vissa minnen fallit in i facket för obetydligheten på äldre dagar även om de kanske initialt var av en mer fundamentalt livsviktig karaktär. Faktum är att det mesta av mina första skolår är ganska inlindade i ett grått töcken, visst finns minnen kvar men om de hör exakt till årskurs ett eller tre är ett främmande faktum utan några säkerhetsgarantier. Så med risk för tidshoppning både framåt och bakåt går vi därmed vidare i en semikrokig tidslinje.

Om vi börjar i matsalen så är nog det ett sådant där ställe alla har någon sorts avig inställning till. Jag var aldrig särskilt negativ till vad som serverades, snarare tvärtom slank nog det mesta slank ner, chili con carne exkluderat. Palt funkade alltid och den som kunde äta mest var alltid kung. På lunchrasten då, på lektionen hade M (han vann i princip alltid) oftast som svårast med att hålla sig vaken på grund av paltkoman (schwimen även kallat). Främst kommer jag ihåg mattanternas sura och bittra uppsyn. Där stod de bakom serveringsbänken, i plastförkläden och med håret gömt i ett hårnät, och slabbade upp en portion på våra plasttallrikar med tunn röd kant. Väggarna i matsalen var, förutom de ljust gulmålade och longitudinella brädor av trä, beklädda med diverse stora tygstycken och på dessa olika konstruktioner jag säkert idag inte skulle inse charmen över. Det gjorde jag säkert inte då heller men av någon anledning kommer jag ju ihåg fanstygen.
Vidare har jag ett väldigt varmt ihågkommande över min gamla musiklärare H. Eller H och H, låt oss kalla honom Herbert bara för sakens skull. Likt många andra lärare var han lite trind över magen med små insprängda flikar av grått i det silversvarta håret. Hårfästet var lite snett och kröp lite djupare ner i pannan i mittenregionen, precis som på mig. Det fanns en viss igenkänningsfaktor där. Han hade nästan alltid samma typ av tenniströja på sig, en turkos liten sak där magen ganska precis fick plats. Han spelade alltid alla instrument med en smittande inlevelse och passion, och hur man kunde bibehålla ett sådant övertygande lugn och uttrycka den passionen bland skrikiga och inte alltför intresserade barn. Ja det imponerade på mig, så till den grad att jag själv ville börja spela instrument. Tyvärr bör kanske tilläggas föll lotten på den ack så vanliga träflöjten. Det är som när Johan Glans en gång under en föreställning frågar hur många som spelat blockflöjt och ber alla dessa hålla upp en hand. Runt hälften av publiken viftar glatt med handen och sedan släpper han bomben och frågar hur många som fortfarande spelar. Inte en enda hand i luften står att finna. Det ligger en viss sanning i det. I alla fall så var vi några stycken som började blåsa i denna lilla partiellt ihåliga träpinne. En efter en decimerades truppen av tappra blockflöjtsspelare tills bara två återstod, jag och L från grannklassen A. Alla elever i klass A betraktades lite som the dark side av oss i B. Deras klassrum var grått och tråkigt, inget grönt stod att finna någonstans. Bänkarna var en kombination av beigt och brunt, svarta tavlan var brun och även om de försökte så livade aldrig deras teckningar av solen och blå himmel upp deras tillvaro. Allt drunknade i det stora grå. Till och med växterna i fönstret bleknade bort. Men klass A aside och tillbaka till flöjtspelandet så höll både L och jag ut hela lågstadiet. Jag skulle fortsätta ännu längre än så och en bra bit in på mellanstadiet och sannolikt slog jag därmed något sorts skolrekord i hur länge någon hållit uppe en välvilja för blockflöjtens mörknande existens. Att jag höll kvar vid instrumentet var nog främst Herberts förtjänst. Han uppvisade sådan glädje och jag ville helt enkelt bli lika bra, oavsett tiden det skulle ta. Lite välvillig tjurighet i unga år. Hans melodier, känsla och rytm berörde mig både grundligt och djupt och jag dryftar mig lättvindligt till att säga hans kärlek till musik, toner och melodier smittade av sig som förkylningsvirus i hösttider. Senare skulle det visa sig att Herbert hade mer betydelse än jag kunde tänka mig och när jag återgäldade den känslan så många år senare var det som om någonting i livet gick full cirkel.
Mitt enda officiella framträdande med blockflöjten framför publik skulle visa sig äga rum i den redan omnämnda matsalen med sina tygstycken. Här framförde mer, och mindre, musikaliska småttingar sina alster. Jag kommer aldrig glömma när grabbarna C och D tillsammans med några tjejer skulle spela ett stycke på fiol. C lyckades köra in sitt bersiljeträd rakt upp i skjortärmens mynning på D. Härifrån blev det bekymmersamt. C rycker och sliter, D kan inte spela och tjejerna börjar ömsom fnittra och se mer frustrerande ut än hin håle själv. De lyckas till slut reda ut virrvarret, men något musikaliskt klassiskt stycke blev det inte. Bara klassiskt. Vidare skulle jag spela ett solostycke på blockflöjten och melodin i fråga var Edelweiss. Jag briljerade och fick massor av genuint menande applåder. Måhända låter det banalt att en sådan liten händelse ska ha någon sorts fundamental betydelse, men jag var riktigt stolt över mig själv och det var en ansenlig egoboost hos en liten osäker och försiktig kille. Alla dessa år senare kan jag fortfarande spela den melodin. Flöjten ligger nu i en leklåda inne i min sons rum och anblicken av den innebär minnen av värme och glädje.

Men de viktigaste av händelser under lågstadiet utspelade sig inte i musiksalen hos Herbert, i klassrummet eller i någon matsal. Den utspelade sig istället då K tog mig i handen och smög in bakom det rätt trånga utrymmet mellan containern och matsalens lastkaj i gråspräcklig betong. Hon strök mig på stubben och sa ”vad mysig den är” och pussade mig rakt på munnen. Tankarna snurrade, livet vändes upp och ner och jag blev som vax en het sommardag, oförmögen att knappt få fram det endaste av ord. Jag pussade bara tillbaka eftersom det var det enda smarta jag kunde komma på. I efterhand får nog min reaktion ses som anmärkningsvärd, men i ärlighetens namn var det nog bara en kombination av tur och mental härdsmälta. Detta skulle visa sig äga rum endast en gång, men tyvärr ledde det till att stubben levde kvar alldeles för länge i förhoppningen om ett nytt möte på tu man hand bakom den gröna containern. Varje gång jag var nyklippt pirrade det i kroppen på mig och jag måste ha sett ut som ett längtansfullt rådjursföl i helljus på trafikerad motorväg. Men förgäves var min väntan, varje gång sköts jag död ner av de blickar jag aldrig fick uppleva igen. Om ett barn kunde känna ett samtida sting av längtan och bitterhet, ja då var jag dess reinkarnation varje gång håret stod på stolt ända. Jag var olyckligt kär.
När jag sedan i vuxen ålder och tre livshistorier senare hittar denna flicka på Facebook så bröts magin likt blixtar klyver mörka nätter under stormiga regn och ylande vindar. Hon är en vuxen kvinna och långt tidigare trots allt bara en liten flicka som en dag fick ett infall att stryka handen genom en liten grabbs hår. Men vad som är en smula för någon kunde vara en måltid av kungamått för en annan. Den dagen för alla gångna år sedan var jag mätt från morgonens bleka ljus till mörkaste natten då sömnen svepte mig in i drömmarnas förlovade land.

Soundtrack: Mr Big – Ain’t Seen Love Like That (mp3).

Syrgas

Phew. Behöver andas ut.

Vilken dag.

Labbet på morgonkvisten, mer föreläsningar om urogenitalia och lunch med A på patienthotellet. Eftermiddagen innebar labbande och renskrivningar av mina kråkfötter till anteckningar från två dagars föreläsningar för leverans till huvudstaden och en väntande L. L läser kursen med oss men dock på någon sorts placebo-distans innan flytten hit äger rum. Erbjöd mig därför att skicka allt föreläsningsmaterial och mina anteckningar (Herr Kursansvarig har en förkärlek för att rita figurer och skriva på tavlan, Powerpoint är tydligen inte i hans repertoar) vilket ökade på min arbetsbörda exponentiellt. Stundtals jobbigt men tillika exponentiellt när det kommer till inlärningseffektivitet. Har greppat massor av visceral anatomi på bara två dagar och det känns gott. Scrotum och sånt. I morgon väntar palpations- och modellstudier.

Under eftermiddagen smet jag förbi geriatrikgrannen A och tiggde mig lite middag. Blev bjuden på ris och indisk köttgryta. Sicken lyx. Vidare bar det av för att leka utvärderare inom gruppträning och har nyss suttit och jobbat med presentationen (i Powerpoint) till institutionens doktoranddag som kommer snart. Hey ho. Förkyld har jag också blivit. Igen. Turligt nog har Spotify spelat skivorna "A Posteriori" och "Seven Lives Many Faces" av Enigma för att bibehålla ett icke-patologiskt neurostatus hos undertecknad.

Enigma - Eppur Si Muove



Nu sängen och Farseer Trilogy.

Surprise

Visste ni herrar, killar, män och pojkar att en del av magmuskulaturen går ända ner i pungen och virar in våra testiklar i skön bindväv?

Inte?

Nu vet ni.

Viscerala organens anatomi

Mycket att göra. Lite tid.

Så.

Livet i en kartong, VI.

Den hårda skolan

Om det var som i bokverket om Alfons med sömnlös natt dagen innan skolstart vet jag ingenting om. Vad jag minns mest är min ljusblå jeansjacka och jeans i samma nyans med vita kardborresneakers som ett minimalt avbrott till det blåa. Hela konstellationen manifesterade endast illusionen om att oavsiktligt plagiera en liten smurf. Håret stod rakt upp och välansat som bara en stubb kunde göra på åttiotalet. Solen sken från en himmel i blek jeansfärg i disigt morgonljus där jag tillsammans med min mor gick den korta biten från betongghettot till skolan. Över vägen, uppför backen, förbi Blå Kiosken där skolan låg insprängd mitt bland idylliska villor, allt inramat av ett grått och ådrigt staket med vajande björkar klädda med grönsprängda lövverk och stammar i svart och vitt. Skolan bestod av låga byggnader med horisontellt mörkt brun träpanel och fläckvisa färgklickar av spyflugegrönt. Trappstegen upp till ytterdörrarna var av industriellt metallgaller, något som skulle få alla dagens arbetsgrupper och skyddsombud skrika ”vanvård” och ”olycksrisker” så alla fick lida av ögonblicklig stubb oavsett hårlängd. Vi brydde oss lika mycket om det som vi senare satt där och pillade ner allt vi kom över i hålen, klämde fingrar (Pyton, sa Jesper) och fick ytterdörren i huvudena så det sjöng om det. Olyckor, blåmärken och skrubbsår var ett medfött epitet och dagligvaruhandel. Små barn shoppade status med skademagnituder. Ett brutet ben och man var kung i minst en månad. En och en halv om du hade tur.

Där satt vi, jag och min mor på den enda trappan som faktiskt var av trä och lika brun som träväggarna bakom oss, allt inramat av den barnvänligt asfalterade skolgården tillsammans med några andra barn och någon av deras föräldrar. Plötsligt ljuder en ringande klocka och ögonblickligen inser man det uppenbara. Steg upp, vinkade hejdå och sprang in. Det syntes nog inte men jag mådde som sju resor, åtta bedrövelser, nio paniker och en enda surdoftande disktrasa med sedan länge passerat utgångsdatum. Innanför den plåtbeklädda dörren hängde alla barn av sig sina kläder på sina krokar, krokar fastnaglade på en spygrön hylla. Fröken L, en äldre tant med brunlockigt hår, pliriga ögon och alldeles för rödmålade läppar hälsade oss dagen till ära välkomna till klass 1B och bad oss sätta oss ner vid en valfri bänk. Jag försökte få en plats nära K, men redan då var tjejmaffian en uttalad systematisk organisation. Att komma nära var lika lätt som att bryta sig in i ett humant Fort Knox beklätt med hästsvansar. Det var bara ge upp försöket och chansa att en annan strategi skulle uppdaga sig längre ner längs vägen. Trästolen vid bänken där vi skulle sitta var röd, rödare än frökens läppar om nu det var möjligt. Bänken var, förutom den gråa skrivytan tro det eller ej, spygrön. Svarta tavlan var inte svart, inte ens brun men grön. Åttiotalet måste därmed haft en syndig förkärlek till grönt. När man tittade runt i klassen, den konstellation som man mer eller mindre skulle umgås med alldeles för nära inpå under nio år med undantaget för några få coming and goings, fanns det några nya ansikten men ännu fler redan kända från lekis. Vissa kände man till inte hade ”kvalificerat” sig till första klass och fick antingen gå om eller vandra vidare till specialskola. Som barn ansåg man helt enkelt att de var ”dumma i huvet”, vi reflekterade aldrig över inlärningsproblematik, koncentrationssvårigheter, mental påverkan eller andra fascistiskt ljudande termer. Antingen var man ok eller inte, lite av ”tough break om du inte kvallar ditt kötthuve”. Jag har aldrig påstått vi var smarta eller logiska, vi var barn som tyckte lördagsgodis var the shit och skolraster ett ypperligt tillfälle att dra tjejerna i deras hästsvansar. Det gjorde vi enbart för att vi ansåg de var sockersöta, ja både hästsvansarna och tjejerna, men vilken förstaklassare skulle medge en sådan sak? Blånekande har under alla omständigheter varit en tillförlitlig linje att gå.
Men raster var inte det enda som existerade, även om de flesta vuxna som frågade sina barn vad de gjort i skolan, ofta fick utlägg fokuserade på dessa stunder av inskränkt frihet. Som färsk skolelev var det även någon sorts faktor och fokus på att man skulle lära sig att läsa och skriva. Hade man då haft en duktig och lätt fascistisk far som redan lärt en läsa och skriva i femårsåldern var dessa lektioner inte av något större utbyte. På de små plakaten som fröken L höll upp stod det ord, oftast tre till antalet versaler i samma intensiva röda färg som alltid prydde hennes läppar. MOR, ROS, SOL, FAR och många fler därtill är för evigt mentalt tatuerade på min hjärnbark. Onödig plats tar de dessutom. Men nej, någon sorts elitism var inte tal om på den tiden. Det var bara sitta i godan ro och hålla upp sin arm i fördärvad vinkel stödd av den andra armen. Huvudet hängde i ren leda som en övermogen banan i en redan flugbeklädd fruktskål. Men hur intressant är det egentligen?
Tillbaka till rasterna så kunde man se ett händelseförlopp utkristallisera sig. Kanske inte något förlopp man varken ägnade en tanke åt när situationen var reell och aktuell, vi var bara små dumma barn, men faktumet var att detta omedvetna val skulle antingen löna eller straffa sig de kommande nio åren. Ett enkelt sätt att se det vore nog att olika individer grupperade sig baserat på intressen, men jag vill nog hävda att det fanns mer till det än så. Vad exakt det är lämnar jag till dig som läsare att fundera vidare runt. På ytan hittade man således hästtjejerna i en grupp, det grabbiga sportfånegänget i en annan och de lite mer försiktiga i varsin grupp samt andra konstellationer jag inte hade särskilt bra koll på, eller så har jag bara selektivt fasat ur det från minnet. Sportfånar säger jag endast eftersom jag själv inte var ett dugg till sportfåne. Gillade inte att spela varken fotboll eller ishockey, fan jag kunde inte ens åka skridskor, därför tyckte jag heller inte om dem. Eller ok, jag erkänner att jag nu ljuger som en häst travar, jag ville självfallet också vara en sportfåne men det var inte i min genetiska lott att lyckas. Jag skulle försöka men mina senare val kan nog betraktas som lite lustiga. Bowling är inte det bästa för att ingjuta något sportsligt förtroende hos fotbollstrixande gelikar om jag säger så. Tills vidare så var musiken min grej men den skulle inte utkristallisera sig själv i något mer kreativt på många år förutom blandbanden och ren generell kunskap om band, artister, deras skivor och livsförlopp.
Vi, de lite mer försiktiga, stod att finnas i två grupper är således baserat på att man fann oss hos både tjejerna och killarna och de fraterniserade inte med varandra. Jag var alltid försynt, försiktig, blyg och lite rädd. Detta skulle visa sig vara min bästa egenskap och oturliga nitlott på flera sätt. Från att bli mobbad till att senare bli en individ där jag anser ingenting i livet är omöjligt. Men vi springer långt in i framtiden om vi fortsätter längs den linjen redan nu, allt har sin tid och gång och ännu är jag bara sju år gammal.
Det händelseförlopp jag nämnde tidigare är självfallet skolans oskrivna lag om popularitetskonstanten. Nej, man hittar den inte i varken någon sorts dagordning eller lärostadgar. Den var oskriven men dödligt uttalad. Den sammanfattade den utgångspunkt från vilken man skulle bli betraktad, mät, dömd, döpt och formad. Att bryta sig ut från den givna konstellationen var lika svårt som att göra om kol till diamant. Inte omöjligt men nästan nära inpå. Många försökte och få lyckades. Min vapenbroder S skulle lyckas många år senare, varpå jag lämnades ganska ensam med både mina funderingar och frustrationer. Att vända någon den andra kinden till skulle därmed visa sig lättare gjort än man tidigare trott och blod därmedelst inte längre var tjockare än vatten. Mina försök att följa efter var ett evigt dömt misslyckande men aldrig gav jag heller upp. Hur någon enträget kunde kämpa för något som status och acceptans av sina skolkamrater som i slutändan inte ens skulle ha den ringa betydelse känns bara dumt, men tillika var det normalitetens tillvägagångssätt. Ta det goda med det onda, även om man ännu aldrig stirrat någon av ytterligheterna i vitögat.

Soundtrack: U2 – Bullet the Blue Sky (mp3)

Pimp it

Bjöd igår över A på middag (under den givna omständigheten att han därmed tvingas pimpa ut sin arm för mer PVK-träning). Risotto med västerbottensost, persilja och stekt svamp till förrätt. Lågtempererad lammytterfilé med rösti, stekta rotsaker och svartvinbärssås till varmrätt. Till dessert en favorit i repris, chokladbrownie med jordgubbar flamberade i passoã.

Allt avrundat med lite longdrinks av typen Gin Fizz (försök gör en gin fizz godare än min, I dare you) och Melon Passion.

Så. Hand over your veins...