-->

För nu rätt många månader sedan sjösatte jag ett annat projekt som, i och med avvecklingen av denna emellanåt rätt så tidsbejakande skrivarverkstad, kan få mer välförtjänt fokus och själ.

Här.

Epilog.

Det har funnits där rätt länge nu, ungefär som en kaksmula långt bak i halsen. Retande, störande, inte helt rätt. Har försökt ignorera det, skölja bort med mjölk och vatten, men alltjämt finns den kvar. Kaksmulan, eller känslan, att alla kapitel slutligen når sin ände. Det hände förra gången, i förra bloggen, då fanns en vilja att skriva något annat, det jag nu skrivit i nästan fyra år. Fyra år som hjälpt mig resonera över tankar och händelser om död, liv, sjukdomar, utbildning, utveckling - en egen tankeverkstad för de funderingar som inte passar sig vädra åt vem som helst öga mot öga. En fristad för reflektion. Men med tiden har skrivandet tillkommit för skrivandets skull, inte berättandets. Och när berättande övergår i skrivande för andra än mig själv, då är det dags att lägga den fiktiva pennan på hyllan. Kanske inte för gott, men för en tid. I mer än sju år har jag skrivit blogg, det har varit lärorikt och har gett mig både kontakter, kunskaper och vänner jag annars aldrig skulle haft. Det är en fascinerande, och svindlande, reflektion. Som det berömda uttrycket av Edward Bulwer-Lytton; pennan är mäktigare än svärdet, visar det sig i mitt fall vara helt och hållet sant utan förbehåll.

Jag hade en tanke om att det jag skriver skulle bli en summerad reflektion över en tillvaro och en fascinerande utbildning, men insikten har infunnit sig att jag inte längre har något av substans att skriva om. Det jag gör är roligt. Det är stimulerande och utvecklande på en sådan nivå att dess skrivande syfte har gått förlorat, det jag vill göra är bara att leva i det, med det. Att reflektera med mina kollegor och vänner, över kaffe och luncher, med min fru på kvällen med ett glas vin i handen under en filt i soffan. Nu ska jag färdigställa min utbildning och avhandling, försöka laga riktigt god mat i uttagningarna till Sveriges Mästerkock, det är dags att vända blad. Tack till alla er som under åren läst och kommenterat, det hade aldrig blivit samma sak utan er. Och med orden som Edward Bulwer-Lytton myntade i pjäsen Richelieu; Or the Conspiracy blir det mer förståeligt när orden inte plockas ut ur sin kontext:

"True, This! -
Beneath the rule of men entirely great,
the pen is mightier than the sword. Behold
The arch-enhcanters wand! - itself a nothing! -
But taking sorcery from master-hand
To paralyse the Cæsars, and to strike
The loud earth breathless! - Take away the sword -
States can be saved without it!"

Tack för mig. //Fredrik

Unga läkare - wtf!?

Efter att slaviskt följt de föreslagna åtgärderna enligt fredagshandläggningen följde jag upp detta med att titta på det första avsnittet av serien Unga Läkare som går på en sådan pass suspekt kanal som Femman via play. Döm om min förvåning (och att vinet nästan höll på att hamna i fel strupe) när jag ser en specifik ung läkare i tv-rutan. Denne hade precis pluggat färdigt och jobbade då som underläkare här på mitt hemmasjukhus när jag läste internmedicinterminen. Denna unga läkare var en mycket vänlig och duktig ung läkare som både utmanade, stöttade och pushade mig i min egna utbildning. Serien blev således helt plötsligt lite mer personlig och ännu lite bättre.

(Vissa moment i serien trots endast ett avsnitt stör jag mig på eftersom de vill skapa lite mer dramatik vid klipp- och redigeringsbordet än vad verkligheten emellanåt uppvisar)

Fredagshandläggningen

Kontaktorsak: Akut uppkommen DDJA*-ångest.

Aktuellt: 31-årig man som senaste veckan varit fullt upptagen med att börja skriva en introduktion till den berömda boken författaren vill tro att många men egentligen nästan ingen läser (förutom acknowledgements, då). Efter ett antal tröga timmar upplever patienten en mycket uttalad avhandlingspanik som ingen doktorand i modern tid någonsin har undkommit.

Åtgärd: Förskriver ett glas Stoneleigh Riesling från Nya Zeeland, en handfull godis, avkopplande stund med barnen och ett gott skratt med Rob Reids 8 miljarder USD iPod.

Prel bedömning: Tveksam utgång trots fullgoda åtgärder, polyklinisk uppföljning med remiss till psyk?

Diagnos: F41.9

______________________________

*Den Där Jävla Avhandlingen

För mig är detta vackert.

Just push play.

Vaknar av tassande fötter följt av ett högljutt ”pappa!” minuterna innan mobilen planerar ljuda sin explicita väckelsesång. Morgonrutiner följer löpande-band principen. Kläder, frukost, tandborstning, ytterkläder och ut i vårluften. Solen skiner starkt i arla morgontimmen och vetskapen om att vintern lossar sitt grepp för vårens allt mer påträngande ankomst är en angenäm slutsats. Kombinationen av Cary Brothers glänsande ljudvågor och barnens skratt där de rusar mellan vattenpölar och krympande snöhögar är balsam för mitt auditiva cortex. Lämnar av. Åter hemåt. Drar filten över axlarna i horisontalläge på divanen men flyttar till sängen. Solen fortsätter stiga högre upp, ögonlockarna går söderut. Minuter blir till timmar i ett dåsigt ingenting, ett omedvetet vakuum där tankar och drömmar springer fritt utan tyglar. Vid lunchtid är det inga tassande fötter, ej heller mobilens väckelsesång, utan kattens ihärdiga jamande som rycker mig tillbaka till RLS 1. Den fyrfota vännen tycker det är synnerligen orättvist att inte dela med mig av solgasset på sängen. Så katten ned, jag upp till solen utanför fönstren, till lunch, kaffe, ytterkläder, bussen, institution svett. Kör igenom kroppen och för varje droppe svett vaknar jag mer och mer till liv. Dusch, promenad mot sjukhusets grå och vita fasader som badar i solljuset som idag aldrig vilar. Mörkblå kirurgkläder, vita rocken, id-kort, stetoskop, pennor, lilla anteckningsblocket. Möter upp med den för mig redan bekanta husjouren J i kirurgbiblioteket. Vi sätter av mot olika avdelningar som begärt konsultationer. Urologen, barn, psyk, kirurgavdelningarna, medicin. Många meter avverkas under Keen-skorna på kort tid innan vi landar på akuten där vi assisterar när flera skadade inkommer samtidigt. Därefter blir det lugnt. Kvälls- och nattoperationer planeras och i väntan delar vi ord, skratt och gemenskap med sköterskorna i lunchrummet på en av kirurgavdelningarna samtidigt som den medhavda middagslådan äts upp, avrundas med praliner från Åre Chokladfabrik och en stor kopp kaffe.

Ny konsult, annan kirurgavdelning. Därefter stannar vi kvar med andra sköterskor där jag känner en av dem väl tills operation söker oss. På med den gröna mössan, munskyddet och skrubba händerna med Hibiscrub och Sterilium. Dofterna är fräna och starka men får alltid adrenalinet i mig att gå, skärper till hjärnan på det som stundar innanför dörrarna. Dubbla handskar i storlek 7½, en sövd patient och ett ingrepp att assistera på som 2:e assistent.

Där jag står i operationsfältet finns i ena blickfånget en dissekerad artär som pulserar för glatta livet mitt framför mina ögon som i vanliga fall aldrig ser dagens ljus. I en annan blickriktning utanför fönstret hela staden i flimrande nattljus. Har munskydd, men ler, stort. Det är så stort, det lilla kärlet, där jag med mina två händer hanterar en sug, hake och pincett. Två timmar blåser förbi och helt plötsligt finns bara en tunn strimma av intrakutana stygn som inte ens syns. Långt där under fascior, nerver, muskler och hud, ett nu fungerande kärl. Avslutar, tackar för oss. Vidare mot ny konsultation som blir till akut planerad nattoperation, second survey på IVA och tillbaka till akuten där det är lugnare än en villagata i förorten om natten. Inga patienter i väntrummet, dunkelt ljus och harmoniskt i korridorerna. Utbyter ord med ambulanspersonal och akutläkarna. Scones och te i akutens fikarum där jag frågar J om den bästa approachen för att få ett underläkarvik på just kirurgen nästa sommar. Får massor av bra förslag och ytterligare en referens till cv:t. Snart därefter somnar jag på en soffa i samma rum. I fyrtiofem minuter en filt under huvudet och ett täcke under benen för ett lätt inducerat högläge. Sedan piper det, mot operation. Endast jag och husjouren J som ska operera, ytterligare en check som 1:e assistent. Ett enkelt rutiningrepp, för mig en monumental bekräftelse över ynnesten och förträffligheten i att stå just där jag står med hakar, saxar, lite blodiga handskar och ett fåraktigt flin som utan tvekan syns upp i mina ögon. Vi avslutar, tackar för oss, patienten åker till UVA. J skall jobba ytterligare några timmar, medelst jag efter fjorton timmar tackar för mig och åker hemåt till ett sovande bohag. Klockan är fyra på morgonen när jag kryper ned under täcket för att sova tills solen går upp.

Det är sådana här gånger det är fantastiskt vara kandidat.

Det är sådana här gånger jag vet varför jag gör de val jag gör.

Ömsom vin ömsom vatten

Knarkar Hemnet som värsta pundaren. Inser att jag gått från wannabe-radhus City Slicker till någon med faiblesse för något mer pittoreskt charmigt men modernt renoverat utanför staden. Ett illustrerat exempel. Vem tar notan?

Skriver ansökningar och abstracts och önskar att de någon gång kom tillbaka från tjefens bedömningar utan att vara fyllda med frågetecken, omskrivningar och överstrykningar. Idag var inget undantag vare sig på ansökningen eller abstractet. Önsketänkande? Ingjuter inte det bästa förtroendet i att skriva en avhandling som består mer av mina egna ord än någon annans med roughly femtio års ansamlad kunskap under hatten.

Förmår heller inte förstå varför jag åldersnojar så jävla mycket. 31 är till syvendes och sist inte många vårar att hänga i björken. Ändå psykbryter jag ihop cirka tretton gånger varje dag över att jag ännu inte avslutat vare sig grund- eller forskarutbildning. Vill. Bli. Klar. Goddammit.

Det är jag och hamsterhjulet.

Fredagshandläggningen

Kontaktorsak: Tendinit i tummen till följd av rubensventileringen på gårdagens IVA-övning. Ont. 

Åtgärd: Självmedicinering med NSAID.

Aktuellt: Ikväll lagas kalvfärsbiffar, honungsrostade rödbetor och potatispuré med timjan och rostad vitlök. Till dessert tror jag på vit chokladmoussé med ripplad chilichoklad och transbärssås.

Prel bedömning: Således helt ok fredag.

Diagnos: M79.6, T73.9