Doktorandtankar

Tunt.

2012-01-26T13:48:00.002+01:00

Barriären är i sin krasst fysiska utformning bara millimetertunn i ett dåligt ventilerat tyg. Psykiskt är den milavid. I huvudet figurerar symptom till differentialdiagnoser, behandlingar men framför allt människan. Alltid människan. Men människan är inte min mor eller far, inte min syster eller bror, inte någon nära vän. Ingen jag känner men någon jag känner något för på ett annat sätt. Professionellt och empatiskt. Lyssnar och är delaktig. Det är inte jag som sitter med den anhöriges lott, inte nu, inte här. Men jag minns hur det var, hur det känns, och de minnena bleknar aldrig. Men just här, nu, en halvfärdig läkare som är med när livets grundvalar rubbas ur sitt fundament. Minnena och kunskapen gör mig bättre, samtidigt som de milsvida världarna skiljer sig åt av bara en millimeter tyg.

Morgonstund

2012-01-23T07:51:00.003+01:00

Läser sin tryckta artikel i medicintidskriften över frukosten. Peppar med Bon Jovi i lurarna på kylig morgonpromenad, på bussen, i sjukhuskorridoren med det varma kaffet i handen. Ny termin, nya kurser. Det finns ett ljus någonstans i slutet av tunneln.

I stiltje

2012-01-20T20:40:00.000+01:00

Badade hela förmiddagen i versaler och gemener, i pipetter och signalvägar. Väl vid lunch tog jag till pennan och skrev på whiteboardtavlan utanför doktorandernas skrivum "gått hem för dagen" vid mitt namn. Istället drog jag till stan i snöyran. Köpte disputationspresang till sanslöst duktiga A som försvarar sitt alster nästa vecka, därefter frossande egoshoppande av kläder. Timmar senare halvliggandes i soffan med vita glaset Thomas Hyland, Contemporary Chocolate Collection från Lily O'Briens och sovande trio i barn. Peggy Bundy-dekadens, javisst.

I bruset

2012-01-17T15:09:00.000+01:00

Dåligt för humöret, omgivningen och ventrikeln. Stressar. Dricker för stora mängder kaffe, surar över petitesser. Suckar, djupt. Kollega frågar på slentrianmässigt ackord i förbifarten hur det är, svarar ”sådär, rätt dåligt”. Det oväntade svaret haltar upp och tippar samtalsbalansen och responsen blir ett trevande ”jaha….jaså?”. Ironin får mig att le, bara en aning, inombords.

Tenta i morgon, liten till sin utformning. Sitter i stora fåtöljen bakom panoramafönstren högt upp över atriet. Utanför glaset längs gångbron under taket blinkar strålkastaren med stroboskopisk hastighet innan den slocknar för gott. I öronen lugnar kristallklara Found med Sunlounger då lurarnas noise-canceling stänger ute bruset från panikgelikar till studenter. Nästa vecka ny termin, ännu med individuell studieplan som den avart till student jag är. Skall lära mig sådant som onkologi (”Hej jag heter Cancer” för att travestera en mycket mörk Stefan Sauk-monolog), urologi, anestesi och intensivvård. Till hösten heltidskandis, nästa sommar underläkare och nästan färdig samt eventuellt disputerad. Jag? Eh, what?

Ändock i nutid beklagar jag min avhandlingssits till mitt supportersystem bihandledaren och får ett välbehövligt pep-talk serverat på silverfat. Tenta i morgon, Piled Higher & Deeper på kvällen med forskningsgelikar. Förväntar mig skratt och igenkänning. Ikväll vill jag bara ligga hemma i armarna på E, det bästa botemedel tillskrivet världen för bedövning av studie- och avhandlingsångest; kärlek.

Station Verkligheten. Ändhållplats

2012-01-15T12:15:00.001+01:00

Självmedicinerar på vidsträckt front. Drew Karpyshyns präntade ord i Ascension, rökelsetyngd dubbel espresso toppad med skummad mjölk, allt medan Roger Shah driver svulstig syntetsynth från Openminded!? i 5.1. På intet sätt uppnås någon framgång i att döva den vomeringsbenägna känslan av vånda som likt syra löser upp hudkostymers yttersta lager. Det finns ingenting, inget konkret, allt lika blankt som ett tegelstenstungt ordlöst epos. Ingenting ackompanjeras av dur-klingande ord som submitted eller in press. Som ersättning målas undertoner i barock moll scenografin i gråa skalor i den dystra katedralen av mitt cerebrum. Kulmen planerad till tidiga 2013, men inga repetitioner i världen kommer leda till ett lyckligt slut. Saknar material, skådespelare, struktur. Urberget övermänskligt, olusten exceptionell. Ett ord ger form åt min föreställning och fyller mig till bredden; hjälp.

Jag älskar att vara en nörd!

2012-01-10T21:27:00.000+01:00

Till alla nya läkarstudenter våren 2012 vid UMU - välkomna hit!

Att se. Att lära.

2012-01-10T18:28:00.000+01:00

Släcker ned delar av belysningen i korridoren, gillar att husera själv på den annars så livliga avdelningen. Tystnaden bryts diskordant av de små puffar med koldioxid till cellodlingsskåpen, surrandet från pcr-maskinen när den växlar temperatur, den lugna musiken i skrivrummet. Helt för mig själv, med tankar om allt och inget. Hur ting kommer och går, i vågor. Under väntetiden på temperaturcyklernas slut läser jag, lite om mycket, allt från relevant forskning till relevant om livet, om sonen och pappan där det gått riktigt snett. Relaterar till hur vi alla tappar fotfästet ibland, hur vi gör misstag och efteråt skäms över våra tillkortakommanden. Vi lär oss hela tiden, av våra misstag, men som i detta enskilda fall gick alldeles för långt och passerar alla gränser för ett "accepterat tillkortakommande". Mediadrevet ångar och ryker, tycker och talar, går på anfall och offensiv. Hela historien är sorglig och hårdhjärtad. Likt alla andra tycker jag enormt synd om pojken, men likväl är det synd om pappan som fallerat så fullständigt i sin uppgift som förälder. Den fågel fenix i kölvattnet är att det uppmärksammas, på fler ställen, i fler avseenden. Därmed kan fler få den hjälp de behöver, för ingen skall behöva stå ute i kylan. Varken mentalt eller kroppsligt. Hjälp att hjälpa, inte bara döma. Ibland ta två steg tillbaka, se skogen, inte bara träden.

Kortkort

2012-01-08T21:24:00.000+01:00

Helgen summeras med en storgrabb som fyllt galet många år gammal, folk en masse under samma halmtak, endast lite jobb, ännu mindre plugg, ännu mycket mindre skrivet på DDJA (epitepet Den Där Jäbla Avhandlingen för att rakt av travestera Mellanbarnet), muzak från den fyndiga "DJ-stolen" i det ommöblerade vardagsrummet, storrensat dotterns rum som härmed inte är lika med en soptipp och beställt en iFån 4S.

Helt ok i retrospektiv summering.

Den tunna linjen mellan professionen och kollegiet

2012-01-06T21:27:00.001+01:00

Sedan en kort tid börjat dricka stora mängder vatten varje dag, litervis. Ändå törstig hela tiden men torr i munnen. Kastar ofta vatten. Upplever sig själv som håglös med dålig matlust. Humöret sviktar. Lätt dunkömhet över njurloger. Pat oroar sig för cancer, för mig skolbokssymptom i nydebuterad diabetes mellityp 1. Visar sig det finns i släkten. Men jag är inte doktor och patienten är inte en patient utan en kollega på jobbet. Frågar vad som är bäst att göra. Uppsöka sjukvården, säger jag. Tror du det är allvarligt? Vad kan det vara? Frågorna haglar. Jag svarar, utan omsvep och ärligt men med emfas på att jag inte vet och att det behöver kollas upp, att det kan vara något helt annat. Egentligen känner jag mig säker men är inte legitim doktor. Inte ännu. Jag gör vad jag anser vara rätt ur ett von-oben perspektiv. Tiden får utvisa om jag har rätt eller helt uppåt väggarna fel.

Det blir inte alltid som man tänkt sig (det blir bättre)

2012-01-03T20:19:00.002+01:00

Planen var att flytta soffan 1.5 dm åt ena hållet så den stod längs mitten mot väggen i vardagsrummet, därefter skulle jag skriva klart en etisk forskningsansökan. Det slutade med att vi möblerade om hela vardagsrummet och ökade på vår redan gedigna inköpslista för hemmarenovering.

Dessutom skrev jag också klart den etiska forskningsansökningen.

Konceptet vinterledig är ett skällsord i dennes vokabulär

2012-01-02T11:09:00.000+01:00

Simmar under ytan, i ledighetsvatten. Luften i lungorna räcker ännu ett tag, säkert trettio sekunder innan paniken och lufthungern kommer sätta in. Tittar omkring, letar efter ett hål att komma upp genom. Tätt. Stängt. Ingen öppning åt något håll. Tjugo sekunder. Behåll kontrollen, lugnet. Simmar en bit bort, försöker komma ihåg var ytan bröts men allt är ett mörkt töcken. Tio sekunder. Kämpar mot impulsen att andas och dra in det kalla vattnet och fylla lungorna till bredden med oeftergivlig mängd. Ser den mörka fläcken dansa över ytan likt en ballerina i tåskor. Ett sista krafttag driver en dit och momentant när ansiktet bryter in i det syremättade rummet fylls lungvävnaden med den så välbehövliga arbetsmixturen.

Det hela är figurativt och bildligt men icke något mindre sant. Under hela ledigheten har jag kämpat med att hålla mig ledig. Rotade impulser vill att jag slår upp laptopen, skriver lite på den begynnande avhandlingen, planerar något experiment, läser lite medicin. Har, för första gången, tvingat mig själv att vara ledig. För första gången har jag upplevt den där obehagliga känslan av att inte vilja vara ledig utan att istället jobba. Att driva framåt, att åstadkomma. Dagar av självbrottande. Sommarledig ja tack. Men i dessa dagar, med snö och kyla och mörker, tvi vale. Ge mig jobb, varhelst och närsomhelst. Detta gör vi inte om. En gång prövat, inte för mig.

Nyårskrönika anno 2011 - What it's really all about

2011-12-31T09:29:00.000+01:00

Solens tunna vinterstrålar får vattendropparna i de kala björkarna att lysa upp som små eldflugor. I köket på hög volym Ben Howards rörande Old Pine där jag fuldansar med kastrullen i ena handen och vispen i den andra till grannarnas storögda förtret. För mig är nyårsafton en av årets absolut bästa dagar. Julafton, midsommarafton, födelsedagar kan dra, det här är en dag i min smak från hudens epidermis till rörbenens levande kaviteter. Laga mat en masse inte stöpt i traditioner av stinn julskinka utan friheten att gå matbananas på heltid.
Bjuda in trevligt folk vi gillar att umgås med, skåla i bubbel, rött och vitt. Skratta, samtala, njuta, äta. Länge, rofyllt. Så jag börjar i tid, njuter av förberedelsen och undviker stressen. Bakar brödet någon dag innan, kokar den ljuvliga tomatsoppan i förväg, lagar en citron- och mangocoulis som får stå och dra några dagar för att verkligen utveckla alla smaker. Hela menyn dansar vals i huvudet och jag längtar efter att servera och äta. En Melon Passion till fördrink, snittar på kavring med parmesancréme och honungsmelon med parma. Därefter tomatsoppa med halstrade pilgrimsmusslor och räkor med grillat lantbröd som bäst harmoniserar med en vit Thomas Hyland från Penfolds. Till varmrätt ört- och enbärsstek på älg, pommes dauphinoise med vitt vin och västerbottensost, kantareller och rårörda lingon. Penfolds även här men nu rött smakrikt Rawson's Retreat. Som avrundning finns bara ett uppenbart val, choklad. En caraibefondant tillsammans med coulisen, jordgubbar, blondgrape och passionfruktsinfuserad vaniljglass.

Det är nyår för mig. Vänner, mat, umgänge, glädje.

Skål och gott nytt år.

Hjärtats postludium

2011-12-22T16:35:00.000+01:00

Solen når inte särskilt högt över trädtopparna och värmer endast lätt de rött skimrande kinderna i det kalla, krispiga vädret. Hand i hand flanerar de, bland juldekorationer och dofter från varm glögg och nybakade pepparkakor i stånden på marknaden. Hon har en buktande mage och han ett stolt, nästintill pojkaktigt, leende på sina läppar när han möter hennes blick. Tusen uppå tusen glosor utan ljud. Hastigt lägger han sin hand över benet som omger brösthålan och blicken irrar. Han har en känsla av att det sticker, som små punkterande nålar över bröstet. Känner sig ängslig, darrig. Han kan stå upprätt men har en dämpad aning av att någonting kan vara fel. Sjukhuset är närbeläget, på kort gångavstånd, och under de få minuter som fötterna bär dem dit blir det varken bättre eller sämre i bröstet. Det känns bara oroligt, ostadigt, otäckt. Det hemtrevliga sorlet från marknaden byts ut mot sjukvårdspersonal som direkt möter upp och hjälper honom till ett akutrum. Utan vetskap för kvinnan som älskar honom mer än allt annat så har hennes man, patienten, prioriterats röd. Akut omhändertagande med kontinuerlig övervakning. Hon väntar i ett enskilt rum dit hon förs av vänliga händer med vänlig röst. Läkaren, du, får veta den röda prioriteringen direkt av en sköterska som kommer in i rummet där du just håller på att undersöka ett barn med magont. Du får ursäkta dig och släppa allt, säga att du återkommer så fort du bara kan men just nu måste gå. På akutrummet ligger mannen på akutbrits. Kläderna har klippts upp, han har nålar och vätska går in, han vrider sig av smärta. Han kallsvettas och börjar förlora medvetandet. Akutsköterskan håller på att sätta ett EKG och du ser direkt när vågorna börjar svepa förbi på skärmen vad som är fel. Massiv hjärtinfarkt. Patienten börjar svikta, hjärtat stannar. Hjärt- och lungräddning påbörjas och med febril och oavbruten aktivitet jobbar hela teamet med att rädda hans liv. Efter två timmar av totalt adrenalinpåslag och alla resurser möjliga tvingas du och alla andra inse det uppenbara. Det går inte längre. Hans liv gick inte att rädda. Halvtomma blodpåsar hänger på droppställningar och på skärmen för EKG är linjen rak. Släck den, säger du, döden inträffade 14:22. Du är helt slut och har den tyngsta uppgiften kvar, att förklara för den blivande mamman att hennes man inte längre är i livet.

Du sorterar tankarna, försöker ha en plan när du och en sköterska knackar på dörren till det enskilda rummet. Hon går av och an, överlycklig att någon äntligen kommer dit. Hon vill direkt gå och träffa sin man så de kan gå därifrån. De har ju så mycket att göra. Beställa en barnvagn och köpa en weekendresa över nyår, komma bort lite innan barnet kommer. Lite egentid. Du försöker få henne att sätta sig ned för du har något viktigt att berätta. Hon sätter sig, motvilligt, och du försöker förklara. Hur sjuk han var, en stor hjärtinfarkt, hur ni försökte allt ni kunde men hans liv inte gick att rädda. Att han är död. Hon lyssnar inte. Du försöker igen, repeterar, möjliggör tystnaden att tala, låter det fruktansvärda beskedet sjunka in. Hon bryter ihop. Ni följer henne in till akutrummet där hennes man fortfarande ligger. Stilla. Död. Hon gråter och skriker i förtvivlan. Du stannar så länge som behövs. För frågor. För stöd. För att kanske förklara igen. Till slut måste du gå. Sköterskan stannar kvar. Du går in på läkarexpeditionen, sätter dig i stolen och andas tungt. Kanske gråter, känner förtvivlan och sorg. Sedan måste du gå och fortsätta undersöka det lilla barnet med magont, det kan vara något allvarligt som du inte får missa. Du måste vara professionell och empatisk, även om det på insidan river som salt i öppna sår.

Hittat och förlorat, bland smartphones och talkonst

2011-12-20T23:23:00.000+01:00

Den gled ur fickan på ett anspråkslöst sätt. Ned i snön. Landade tystlåtet. Blygsamt. Facit blev en doktorand avskild från sms och samtal samt med ett mailkonto i dödläge på internatkurs i norrlandsskogar. Analogt, om surmulet summerat. Omvärldskontakter kokat ned till knagglig meddelandeservice på ansiktsboken från vistelseorten.

Under handledning tränar vi samspråk mellan läkare och patient. Om det som är svårt, kännbart, takykardihöjande och magontskrampande. Hur vi möter föräldrar där vi missat kritisk diagnostik hos deras barn. Hur vi lämnar dödsbesked och möter människor i kris, sorg och trauma. Hur vi hanterar och bemöter patienter med beroende av droger och alkohol. Vi agerar läkare, patienter och observatörer. Vi utsätts, granskas, uppmärksammas, kritiseras, uppskattas och lär oss för var passerande minut och timme. Dagarna är långa, utmattande och särpräglat berikande. Vi varvar allt det svåra med ljuvlig mat som skingrar, åtminstone för stunden, alla tankar om det svåra vi samlar redskap för. I upphettad bastu delar vi med oss av erfarenheter och knappologier, ett estuarium i söta och salta ord.

Vi förlorar sakteligen en del av synsättet i svart och vitt, ser gråzoner och sankmark där ord och meningar när de i väl stöpt utformning blir till stadigvarande grästuvor för människor i kris. Kommer underfund med problematiken och i den ett första steg till, måhända inte lösningen, men trösten och empatin så viktig i vår vardag. Kvällen blir sen, huvudet klarare. Sätter mig i allrummet med en laptop i knät och skriver. Om dagen, små stolpar att ta med mig hem. Sen kommer dokumentären Gazas tårar på tv:n och allt blir överväldigande. Jag går av på mitten som en torr tunn kvist. Brister i gråt, förtvivlan, skakar in till benens märg. Orättvisorna gnager i mig som rostig metall mot hårt ben.

Vänder till slut hemåt, med nya verktyg och en insikt om det gråa. Det svåra. Och en vänlig medmänniska som hittat den förlorade smartphonen. Det vita i allt gråa och svarta.

Photo-op för artikel

2011-12-16T12:17:00.001+01:00

Artikeln till en nationell tidsskrift för läkare och läkarstuderande är färdigskriven och inskickad, genomgår för närvarande lite granskning och genomgång innan slutligt accepterad. En liten text om att vara både forskarstuderande och läkarstuderande och livet däremellan (what's left of it så att säga). Forskningsartiklarna jäser sig fortfarande stora och feta vilket i kort ordalag innebär att jag jobbar på fyra olika projekt parallellt med en (svag) förhoppning att kunna publicera alla fyra innan disputation men med en stark dito att publicera minst tre av dem.

Idag var det dock fotosession för den mer populärvetenskapliga artikeln i mysiga scrubs och min favorithuvudbonad bland op-lampor på op-sal följt av den forskningsenliga bilden vid mikroskopet och stora celler på dataskärmen. M är indeed en duktig fotograf. Det ser ju faktiskt ut som att jag vet vad jag håller på med. Who would have known.

Life in Research

2011-12-14T12:40:00.002+01:00

Det här livet

2011-12-14T11:57:00.000+01:00

Jag vill skriva men längs de efferenta motoriska nervbanorna bleknar aktionspotentialen ut. Elektriskt urladdad ebb. Det är bara vardag, regnig sådan med grus på glatt is. Barn lämnas och hämtas, slår in julpresanger, jobbar, planerar nyårsmiddag för goda vänner. Det är vardag, bra sådan, som inte behöver skrivas om. Just nu är det mer av att bara vara.

Chalk up another week for the weary

2011-12-11T12:07:00.001+01:00

Efter i runda slängar plus femtio mil på europaväg 4 i norrlandsskogar och semisömn i bechterewssängar, två fantastiska disputationer med efterföljande bubbel och middagar med tal och presanger, små charmiga egenheter (FYI, ni vill inte veta hur en riktig norrländsk Old Fashioned blandas, än mindre smakar. Det får en norrländsk Vargtass, dvs vodka och ett lingon, att likna mellanmjölk). I mitten av allt detta har jag klämt in det numera vardagliga i form av submittering av abstract till internationellt forskningsmöte, spelat pipettvalsen i Cmoll och tryckt in koreografi i en atrofierande 30-årig hjärna med närminnessvikt för kaskadvomering på instituton svett i afton. Sedan glöggafton hos A och C. Pust.

Dagens upptäckter

2011-12-06T14:11:00.001+01:00

#1 Blev vansinnigt trött post blodgivning.

#2 De stora, djupa och fyrkantiga fåtöljerna på det medicinska biblioteket fungerar alldeles utmärkt att både somna i och lite fint droppa egenproducerat saliv på skjortslaget.

#3 Bonusinsikten att ikväll köra 22 mil på mörka norrlandsvägar känns inte som någon hit.

P, revisited

2011-12-06T08:53:00.001+01:00

Idag är P tillbaka på labbet!

Pedro Pablo Chaves; tiden går, vänskap består.

Dec

2011-12-05T09:03:00.001+01:00

Vaknar med det vita landskapet utanför, till mitt egna förtret och barnens högljudda glädje. Det är december, årets sista månad med allt vad det innebär av traditioner jag är så överförtjust i (nota bene ironin). Men för första gången på vet inte hur många otaliga år skall det inte packas någon bil till bristningsgränsen, inga många långa mil längs snömoddiga vägar, inget julbord med massa rätter ingen äter upp. En jul för oss själva, vi och barnen, i vårt egna residens. Det är nästan så jag längtar efter lugnet. Lite som att på kvällen plugga lurarna i öronen, slå igång sanslöst berörande ambient/lounge-sidan av André Tannebergers Distant Earth och sluta ögonen. Inte heller finns någon i ordets rätta bemärkelse tenta att skriva efter högtidshelger mer än fåtalet frågor runt geriatrik aka äldrevård, en placering nu änteligen till ända. Jag kan hysa en viss beundran för de som ägnar sitt liv åt den medicinen, från läkarna till arbetsterapeuter, ty den är viktig och full av värdighet för multisjuka människor. Men jag med min typ-A personlighet så förblir det mer som att simma i sirap av tristess. Men gjort är nu gjort och kommer, med förhoppning, inte åter i samma utformning. Akutsjukvård och kirurgiska åkommor är mig å andra sidan, varmt välkommet. Så kirurgterminens kvarvarande kurser till våren har mig leendes från öra till öra i Jack the Ripper-stil (no pun obviously intended).

Men december är där jag är. Så jag forskar en del, skriver på både publikationer och en artikel till en svensk läkartidning, skickar abstracts till konferenser under 2012, åker på internat för att lära mig om svåra patientsamtal, handlar julklappar, renoverar i det doktorandska residenset med doktorinnan, men framför allt i veckan firar mina nära vänners fabulösa disputationer. Och om allt vill sig väl kommer jag i kvällningen somna kungligt i den nästan fyra meter långa nya soffan med både divan och schäslong. December alltså, inte helt tråkig månad detta år.

Att dö den stora tristessdöden på klin

2011-11-30T10:03:00.000+01:00

Jessica skriver att hon dör VetU-döden på KI. På ett annat sjukhus i en annan ände av landet håller istället en annan kandidat på att dö den stora tristessdöden på klin. En och en halv vecka på avdelning har mig att klättra på väggarna. Tillåt mig summera: Ett/1/! utfört neurologiskt status på åtta/8/!! arbetsdagar! Begreppet sittrond är ett främmande begrepp som med lite tur utförs en gång i veckan. Begreppet rond och att träffa patienter är obefintligt. Inga patienter kommer in, inga skrivs hem, de bara är, vilket jag förstår men föranleder för mig inte heller särskilt mycket jobb utan istället att sitta av tid. Försöker effektivisera. Tar med laptopen och gör case inne på läkarexpeditionen, kaffe i pappmugg mitt främsta sällskap. Klockan slår 9:53 och inga riktiga läkare ännu i sikte. Som ett ensamt skepp utan roder på stiltje hav. Pausar, skriver utvärderingsmail till klinikansvarig om placeringens brister med förhoppning om bättring för kommande kandisar med olycklig avdelningslottning. Plingar snabbt ett svar tillbaka, med tack för upplysningen. Det upplevs genuint men sett för mycket av motsatsen och det genuina förblir till syvendes och sist ambivalent.

Går ned till våningen under där E jobbar med patienter med långt mer akuta behov. Insuper atmosfären, pulsen, drivet. Hon har inte tid. Injektioner ska ges, anteckningar skrivas, telefonsamtal ringas, anhöriga underrättas. Jag vill ge injektioner, diktera, träffa patienter. Istället sitter jag på en tyst läkarexpedition bakom en låst dörr, och dör den stora tristessdöden.

DD

2011-11-28T21:33:00.001+01:00

Z spikar sin snigga avhandling i forskarvåningens egendesignade björk. Vi hurrar, gratulerar och levererar en spark i ändalyktan inför nästa veckas stundande disputation. Vi har delat mycket under åren, Z och jag, med fördel sena kvällar och helger på den femte våningen i ett av sjukhusets äldsta byggnader. Skratt, funderingar, den obligatoriska doktorandångesten och så mycket mer; alla de aspekter som målar denna rätt slutna tillvaro i mångfacetterande fantastiska dimensioner som aldrig glöms. Vi blev vänner som förstår det mesta utan många sagda ord.

Kommer hem, i brevlådan ett kuvert med handskriven address. En av mina närmaste vänner J bjuder in till sin disputation vid det tekniska norrlandsuniversitetet nästan samtidigt. Två nära vänner skall uppnå sin efterlängtade PhD med två dagars mellanrum. Det blir en DD-vecka - disputationsdubbel! Vi ska skratta, fröjdas, njuta, skåla, sjunga livets lov, skriva klart kapitlet och vända blad mot nya horisonter. Det gör mig glad. Om runt ett år är även jag där, och vänder blad.

till långsamhetens lov

2011-11-25T21:25:00.000+01:00

Kliniken är lugn. Läser lite om patienterna men lyssnar främst på ST-läkarnas mer än charmiga aanekdoter om dråpliga situationer under AT och finner en sorts tudelad glädje kopplad med prestationsångest över att jag ännu har den kvar. Rondar med sköterskan, ordinerar och avvaktar. Går till fikarummet och tar en kaffe på väg mot röntgenrond i en annan del av sjukhuset. Möter upp med överläkaren som fredagen till ära befinner sig i civila kläder. Småpratar längs vägen, inte kallt utan ljummet, ja nästan varmt. Kryper in i det något dunkla röntgenrummet där fler än en överläkare spelar wordfeud på sina smartphones i knähöjd och döljer sina laster från röntgenläkaren framme vid skärmarna. Det blir inte mer än så. "Fredagar är så pass lugna, ni kan sluta för dagen". Så går förbi avdelningen, ordnar lite administrativt och stämplar ut det fiktiva tidskortet från kliniken och stämplar in på labbet. Från det ena till det andra. Sköter om lite celler, hojar hem med fredag i smaksinnet vilket får bjuda på ljuvligt god mat med grillad ryggbiff, sotad paprikasallad och citron ackompanjerat med gott italienskt vin. Allt i gott och nära sällskap.

Någon slags ledighet

2011-11-23T22:20:00.000+01:00

Det kom till slut, tentaresultatet. Ett icke omärkbart antal arbetsdagar efter stadgad universitetspraxis vilket föranlett en del mailande med A över sagda kursansvariges bristande ansvarstagande. Och det gick ju vägen dessutom. Igen. Gånger två. Den kliniska farmakologin oroade mig inte och om någonting får den delen ackompanjeras av det galaktiskt myntade uttrycket "fina fisken". Men den andra, tillika numera ökända GAMES aka kursen från the very bowels of hell, fick mig nästintill att svälja min MacBebis. G som i godkänd. Say what? Hur fan gick det till? Jag hyser inget tvivel om en lätt till måttlig grad av upprättning ty mitt resultat var exakt på de berömda och adekvata 60%. Därmed hälsas den kliniska vardagen åter skönt välkommen, för trust me, preklin är inte roligt när man redan läst två kliniska terminer. Så farväl preklin, vi ses inte igen.

(men jag skall inte sticka under stolen med att de ännu måttligt färska farmakologikunskaperna kom väl till pass vid dagens casearbete då jag är delaktig i handhavandet av multisjuka patienter med mycket läkemedelskomplikationer)

Gräset är inte grönare på andra sidan

2011-11-20T19:59:00.001+01:00

Drog iväg på hotellweekend över helgen.

Resultat?

Trött som fan.

Varken kropp respektive själ får någon lugn och ro genom att springa efter tre bustroll på äventyrsbad samt äta mat på restaurang där de hunnit lessna innan förrätten. Eller för den delen äta hotellfrukost i omgångar och trängas med pöbeln på kommersialismens möberhögkvarter. Att efter det köra i trenne timmar i kontinuerligt regn längs mörka vägar och motljusreflexer from hell var grädden på det berömda moset. Men roligt har de haft, och när allt kommer kring är det what matters most.

I morgon är zebran tillbaka och betar på den lugna akademikersavannen igen.

Jag erkänner, jag är ingen duktig ledighetsakademiker

2011-11-18T00:12:00.001+01:00

Egentligen gillar jag att vara ledig. Det är rofyllt, stressfritt och rätt stillsamt med att kunna äta sena frukostar, lalla runt och leka barnslig fåntratt med 2-åringen på köksgolvet, eller att kunna åka iväg på lite seminarieverksamhet och middag på eftermiddagen och kvällen.

Men sen finns de ju där. Lite forskningsmail i mailboxen.

Så en stund senare satt jag och räknade lite lösningskoncentrationer och planerade experiment.

Det går således alldeles utmärkt att tvätta en zebra, men tro fan inte ränderna går bort för det.

När takykardikulmen normaliseras till asystolivacuum

2011-11-16T19:51:00.000+01:00

Under ett antal dagar (veckor?) bedriver man någon sorts inhemsk autoamplifiering av takykardispecifikt adrenalin som i en sorts spastisk utlösning mynnar ut i ett tonlöst och stillavarande vacuum. Försöker få kontroll på transkriptionsfaktorer, signaleringsvägar, kloningsvektorer och restriktionsenzymer, ändå fast du vet att när det väl gäller kommer du ändå sitta på teh famous pottkant eftersom det kommer någon fråga ur en infallsvinkel du inte lyckats reflektera över. Höjden av ironisk skämsfaktor är när det kommer en fråga jag och Handledaren bokstavligt talat under förmiddagen suttit och resonerat runt och vi har en utstuderad plan på hur dessa funderingar skall bemötas om de dyker upp. Och upp dyker den. Handledaren ler lite smått men i mitt huvud är det nattsvart. All logik är helt bortblåst och helst av allt vill jag momentant bara ha en fallucka under stolen i bästa James Bond-stil. Svarar sådär fult trevande och den berömda svansen mellan benen känns plötsligt rejält luden och tafflig. Men åsido den uppenbara fadäsen är de därefter få och istället mestadels roligt att resonera runt ens forskningsresultat tillsammans med andra duktiga forskare.

Efteråt går man istället omkring och tänker "jaha, var det det?" och "hur gick det egentligen?". Den så alltid påtagliga skämsluvan är duktig på att inducera det klassiska ont-i maggropen-tvivlet och frågetecken om ens prestation, även om jag för dagen tror den något bisarra mängden inmundigat kaffe med Kahls-stämpel post-mittseminarium kan ha ett gastritfinger med i spelet. För den ytterst snälla verbaliseringen tillika intyget vittnar om motsatsen med citeringar som "utmärkt vetenskaplig engelska", "bra vetenskapliga resonemang" och "god förmåga att dra slutsatser av sin forskning" får vilken liten doktorand som helst att vilja lyfta-på-hatten-och-hovbuga. Rodna för dito är ju inte ett understatement OM VI SÄGER SÅ.

Kanske förmår fyra dagars ledighet i den skrämmande alternativa verkligheten "outside academia" utan fokus på vardera studier, forskning eller liknande skruva tillbaka huvudet i både rätt led och gängor. Återstår att se hur självmedicinering med hotellweekend, familjetid, shopping, och mat på restauranger har för långvarig effekt. På den noten tar jag därmed initialt till att städa bohag och dricker rödvin. Åter måndag, således. Då ifrån en klinisk vårdvardag som kandidat i för stor pyjamas.

ATLS och teh joy av medförfattare

2011-11-09T21:41:00.000+01:00

I ottan med mörkret utanför satt jag i sminkösstolen på sjukhusets kliniska träningscentrum, en tillika mer än timmeslång procedur som innebar både brända kläder och rejäla mängder smink i form av aska, sot, blod, medicinskt kol och gelatin en masse. Agerade skademarkör (patient) för läkare inom olika discipliner som skulle examineras i ATLS (Advanced Trauma Life Support). Högst lärorikt även att bara spela patientfall. Har likt en torr korallsvamp sugit åt mig kunskap i vätsketerapier, traumahandläggning, intubationsparametrar, olika statusbedömningar. Summerat är många erfarenheter och kunskaper rikare på bara fåtalet timmar och än en gång tydligt manifesterat hur jag är helt såld på den medicinska kirurgin. Det här var medicinsk utbildning på högoktan. GAMES och dylikt, släng er i väggen. Det sedan torrt brittiskt humoristiska i att gå tvärs över en stor del av sjukhuset, sminkad till oigenkännlighet bland normala folk och fauner, till ett omklädningsrum med dusch för att långsamt lösa upp stelnad gelatin ur brösthåren fick ju mer än och annan att vrida på frågeteckenshuvudet.

En dylik eftermiddag som inneburit att mitt mastodontmanus änteligen skickats ut till medförfattare för kommentarer innan submittering för publikation är en milstolpe av gränslöst mått. Tre års arbete för närvarande nedkodat i 9.300 ord och tretton manuskriptfigurer är en födelseprocess värdig både kaffe, vin och hurrarop.

In the middle av allt

2011-11-07T21:10:00.000+01:00

Ad interim är huvudtemat pekläsande av både egna och andras alster, gärna japanska fältledande diton med übermensch som Takanayagi i spjutspetsen. Bedömningsgrupp av grovkaliber och lokal är bokad för verbal dekapitation av en blåknutsslagen jag. Tentans postludium mildras av både tid och en svag vällustig känsla av att det faktiskt kan ha gått mer vänster än höger (nota bene åsyftandet på undertecknads skrivhand och ej ett tvångsmässigt blockval i en politisk floskeldjungel av bidragsfiffel och paket om jobbgarantier). Dimväggar färgas till liv med U2:s nyutgåva av Achtung Baby, franskrostad espresso och mörk chokladkaka med syrliga hallon är oumbärliga i sitt bidragande. Den alltid så berömda pajplajnen (ode to Mårdas) är full med späck och ister där den mittseminariska kulmen föranleder en bokad hotellweekend utanför stada med shopping, vattensurf, ljuvlig middag och ovärdeligt ostörd tid med E och trio av barn.

Sekretessen, en relik i det förflutna?

2011-11-04T22:40:00.000+01:00

Jag har en förhoppning att detta orsakar både tankeverksamhet, bejakande eller någon annan typ av känsla adekvat till innehållet. När patienter besöker oss läkare, sköterskor, kandidater, kuratorer, sjukgymnaster, tandläkare och andra i vårdkedjans långa länk kan vi hoppas de alltid känner sig trygga med att vad de än berättar åt oss är i strikt konfidentialitet och att det stannar med oss och de involverade i vårdtillfället. Det är också den målsättning vilken vi som vårdgivare hela tiden strävar efter. Men hur lätt är det egentligen att göra missar och felsteg som går emot de lagar och regler som sekretessen innefattar. Låt mig summera det för er: Lätt. Den blöder som en jäbla sil med vatten.

Det sker hela tiden, varje dag, på varje sjukhus och hälsocentral, och utanför dess väggar. Ett av de grundläggande problemen är att det idag finns så galet mycket undantag för när sekretessbelagd information får/ska/bör lämnas ut att det inte går hålla koll på vad som är rätt och fel. Vi har nyligen under en vecka sergeantdrillats av en av tveklöst bättre lärare jag kommit att korsa väg med. U, en rödflammande krulltott till jurist med smittande skratt, pondus in extremo och en attityd som sparkar stjärt. Hon undervisade i den juridiska problematiken, begrepp och förhållanden som sätter väldigt mycket ting och tankar i perspektiv i hur vi egentligen förhåller oss till sekretessproblematik. Visste ni att det intyg en läkarkandidat skriver under gällande sekretess och förhållningssätt inte är ett lagligt giltigt dokument? Satte nästan förmiddagskaffet i vrångstrupen när jag blev varse detta falskspel för galleriet. Kandidater under utbildning lyder under helt andra förordningar och regler än vanlig vårdpersonal jag inte hade en susning om. Vi tvingades vara tydliga i våra beskrivningar och förklaringar, det var ingen kandidatvecka utan enbart juridik light och jag kom att uppskatta den grundligt. Både utiffrån intresse och inspirerande lärare. I en kaffepaus kom en liten kvarhängande samling människor och läraren in i en diskussion om ämnet sekretess och detta med hur läkare, läkarkandidater och annan vårdpersonal skriver om tillvaron i sociala medier som Facebook och bloggar. För mig blev detta genuint intressant eftersom jag gör just det, skriver om min tillvaro i ett socialt medium. Detta är något jag funderat rätt mycket på den senaste tiden och det krävs inte särskilt mycket tillbakablickande för att inse jag i flera fall har varit farligt nära gränsen (ibland över?) om vad som verkligen är helt ok att sätta i print.

Men sedan en tid tillbaka, och jag har poängterat det förut, är alla eventuella patientfall som beskrivs här någonting fiktivt. Det kan vara samlade upplevelser av flera olika fall. Om avdelningar nämns är det aldrig där den fiktivt beskrivna händelsen ägt rum. Så varför ens skriva någonting om jag nu "ljuger" så mycket i mina historier? Jo för även om sekretessen är mellan mig och de jag möter en högst professionell och privat angelägenhet, så fyller de en poäng, kanske nästan två. De beskriver hur jag upplever utbildningen, yrket, de känslor vi hanterar, bemöter och konfronterar. Svårigheterna, lyckan, förlusterna, stressen, pressen, och om varför vi gör det vi gör. Det handlar om mig, inte patienterna. Så i detta sociala medium är inte patienterna i fokus, det är jag. Vad jag upplever och känner, vad som formar och förändrar inne i bröstkorgen och under hjässans suturer.

Like a ton of bricks

2011-11-04T15:56:00.002+01:00

Slog det mig idag.

Vill verkligen bli klar med den här avhandlingen.

Nu.

Men det verkar vara lite som Florence + the Machine sjunger i den melankoliskt hjärtbevandrade "Never Let Me Go" på senaste Ceremonials.

Knotan calling

2011-11-03T13:33:00.004+01:00

Färdigskriven. Dränerad. Uttömd. En likblek Knotan är nog en rätt adekvat beskrivning när det kommer till kritan. Men summerat, mitt krutfördelande på de två delkurserna (90/10) föll nog väl ut då den ena delen känns rätt hemma i hamn medelst den andra hänger tunt i Everestluften. Vilket inte bekommer mig. Kursen är flummig, dålig och om än till viss del semirelevant, ett monumentalt aber av tråkighet. En liten omskrivning på den delen rör mig inte i ryggen om utfallet blir sådant men om jag, mot all förmodan i världshistorien, skulle snubbla på rätt sida om mållinjen kommer jag inte sörja då heller. Så med åtminstone skrivandet i hamn är jag bara forskare på heltid i två veckor. Det känns tamefan som semester. Eller Freedom som gänget i Run Kid Run sjunger.

Den gröna milen

2011-11-02T14:38:00.001+01:00

Motivationen till evighetens svar på vinkelvoltens uppfinning mer känt under namnet tentaplugg börjar tryta rejält och har benägenhet att snart yttra sig i tourettesliknande apspel i sardinburkens biblioteksträd. Det handlar sällan OM det ska hända utan per definition NÄR. Lite grann som att bara vänta in det oundvikliga, en redan förutbestämd terrorbalans. Det är lite grann som med franska främlingslegionen. Bryter ned ens psyke och sedan byggs det upp igen för att därefter brytas ned. Allting orsakar en hygienbrist i hjärnbarken som bara kan motas i grind av att kaskadvomera det väl söndertuggade studiematerialet över examinationsfrågorna. Efteråt hissar man vit flagg i en vackert ovärdig sorti som en likblek och borttynad version av Knotan från Super-Ted.

I morgon.

När orken tar slut tar humorn över

2011-10-29T21:52:00.000+02:00

Ibland är det alldeles för mycket uppenbara gymnasieflashbacks (varpå ni nu kan förfasas över det faktum att jag gick gymnasiet på 90-talet när alla skulle bli tv-kändis på ZTV och synas i originaluppsättningarna av Baren och Big Brother) på universitetet. Varför existerar en sådan sak som att en kurs mitt i läkarprogrammet helt plötsligt kräver att alla ska skriva upp sig på en lista uppsatt i en obskyr byggnad vi öht nästintill aldrig befinner oss i för att få skriva tentan. Newsflash till kursansvariga, det vore synnerligen udda att den obligatoriska kursen mitt i programmet inte skulle få studenterna att dyka upp till tentamen även om listan i fråga var av en icke-existerande natur. Således måste den rätt briljanta humoristiska idéen om att lägga till flertalet pseudonamn med relation till kursens innehåll bejublas ordentligt. Exempel...

Antti S Syrah (ASA)

Theres Cecilia Antidepp (TCA)

Angie Receft Blockström (ARB)

Cara Antagonist (Ca-blockare)

Allie C Enzym (ACE)

Anders Mår Medel (AMM, Arbets- och Miljömedicin)
Viktor Viagra

Med flera.

Dessutom dricker jag vin och tentapluggar. Samtidigt.

Chef hör bön

2011-10-25T09:09:00.000+02:00

Eller snarare, chef läser mail från lätt frustrerad doktorand. E klagar på att jag är otrevlig och jobbig, och jag vet det. Till slut blev det bara för mycket, gick inte. Kroppen sa fysiskt ifrån över det beständiga kortisolpåslaget och gick i strejk. Snäll chef, som så många gånger förut, är ypperligt förstående och har mer bara undrat "när" jag skulle säga till. Inte "om". Och på en dag vänder det. Lite analyser utlokaliseras till en biomedicinsk analytiker, ett experiment till en mycket duktig postdoc i Sahlgrenska götet (tack B!). Jag hinner läsa ett antal effektiva timmar och ansamla kunskap. Hinner köra en PCR på labbet. Räknar lite på den utlokaliserade och dagsfärska analysdata som precis blivit klar. Resultaten är helt lysande fantastiska. Ringer chefen och gapar rakt in i luren "Har du sett!?". Sex staplar som för de allra flesta bara är ett diagram, men för mig en bekräftelse att allt slit helt plötsligt blir all möda värd. Jag tänker "Var fan är champagnen!?". Och jag hinner ta mig hem i tid, säga god natt till barnen. Så med en sådan färgrik måndag i ryggen mixar jag mig en Melon Passion och hjälper E med att montera nya garderober i hallen.

.

2011-10-22T11:39:00.004+02:00

Andetagen en aning lättare. Hela fallet är oavsett utgången ett smärtande elände av lidande för alla parter från början till bortom horisonten. Men från och med nu, låt såren få börja läka och lämna ett ärr som till slut inte gör ont men gör en till minnes om det svåra. Det räcker nu.

Inte idag heller

2011-10-21T19:08:00.003+02:00

Fortfarande begravd under böcker och måsten. Men har ändå sedan sist skrivit ett tredjedels manus, gjort klart terminens kurs i bild- och funktionsmedicin (kirurgisk onkologi, trauma, interventionsradiologi med mera), skrivit alla case och uppgifter i kursen om kollektiv uppgivenhet och bedrivit en icke helt ovärdig skörd laborationer.

Men ännu, häcken obönhörligt full.

Inte död

2011-10-18T20:38:00.000+02:00

Bara begraven.

Under böcker och akuta måsten.

Pengar Piller Psykvård – ensidigt vinklad historia eller bister verklighet?

2011-10-14T14:10:00.002+02:00

Aftonbladet har nu under en ganska avsevärd tid bedrivit artikelserien ”Pengar Piller Psykvård” och jag har följt den med ett ambivalent intresse, både utifrån väldigt jobbiga patienthistorier men även försöka se det ur vårdpersonalens perspektiv. Jag har svårt för historier som bara tar den ena sidan i beaktning, och därför kan jag summera med att programmet ”Uppdrag: Granskning” inte alltid faller mig helt i smaken. Hur som, tillhör man bara det ena laget blir det vinklat, dvs. är man bara patient så ser man vården på ett sätt medan de som jobbar inom den ser det måhända lite annorlunda. Ingen har därmed mer rätt eller mer fel än den andra, men min egen slutsats utifrån alla de otaliga historier jag hitintills läst är att oavsett vad så ska patienter inte behandlas illa och de ska bli betrodda när de kommer och lämnar ut jobbiga delar om sig själva. Deras historier skall tas på allvar, de skall utredas, de skall få känna att någon har lyssnat på dem och har deras bästa som sitt främsta intresse. Patienter får inte bagatelliseras eller drivas med, cynismen hör inte hemma i det rummet. Jag kan inte, som medmänniska, låta bli att irriteras över hur patienter upplever att de blir bemötta genom att läkaren inte tar dem på allvar och skickar hem dem. Om jag tog emot en ung kvinna som sitter och gråter, hyperventilerar och skakar fram en historia med problem som pågått i flera år och uppvisar alla tecken på panikångest och därefter skulle jag skratta och säga ”här hjälper vi alla, var inte rädd, du är söt, gå hem” – snälla, avskeda mig på en gång och förbjud mig ifrån att utöva läkaryrket. Hur svårt kan det vara att erbjuda en hjälpande hand? Början till en utredning? Boka in ett uppföljningsbesök och se hur det går för personen? Att under den stunden hon finns där visa att du bryr dig och tänker hjälpa henne så gott det går? Att bara vara en medmänniska! Men ändå, nyanserat var melodin. Läkaren i fråga kanske hade goda intentioner, det vet jag inte utan jag spekulerar, men poängen är att det är hur patienten uppfattar bemötandet som blir den kritiska delen i vågskålen. Inom yrket finns ordspråket ”Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta”. De sex små orden räcker långt, djävligt långt, om man vågar tillåta sig själv att se de människor vi möter och inte bara sjukdomarna. En sådan läkare vill jag vara.

Den kollektiva uppgivenheten

2011-10-13T13:20:00.000+02:00

Det går inte med ord förklara den ruttna tristess den här kursen orsakar på kollektiv nivå. Sjuttioelva olika föreläsare träder in i en föreläsningssal och mässar om just sitt område i någon sorts övertro att deras område är världens gåva till mänskligheten kopplat med en tro på att de stackars mottagarna, aka vi studenter, inte har ett dugg annat att lägga tiden på. Hela tiden monsterhandouts till leda som innehåller copypastad data från SPSS. Case med frågeställningar där de flesta (I assume) vill slita sitt hår om det skulle bota, eller åtminstone mediokert lindra, den överväldigande känslan av att just ha öppnat en burk med maskar.

Det är inte underligt att föreläsningarna kantas av många laptops där en del räknar statistik och fixar manuskriptfigurer (jag), kollar facebook (jag, med flera), kollar bloggar (jag, med flera), läser nyhetssidor (jag och många andra), nickar av trötthet/tristess (indeed jag, emellanåt), sover (andra) eller folk som spelar Wordfeud på sina smartphones (andra). Jag har inte tillåtit mig själv installera den lilla app:en och kommer låta bli för teh obvious risk av överdriven koncentrationsbrist i studiesammanhang. Så för att summera denna uppenbara källa av ångest ger jag er några citat som yttrats så här långt:

"Vad fan läser jag egentligen?"

"Är det här alltså, på riktigt?"

"Men somnade ni inte allihopa?"

"Har du Facebook?"

"Nu måste vi ha rast. Kafferast. NU!"

"Vad tror de att det är för kurs de ger? Tio poäng AMM?"

"Flumputte"

"Nördfezt!"

"Alltså nu går jag."

"Den här kursen är så härlig för jag kan göra, absolut, ingenting!"

Som sagt. Om ni vet med er att ni i framtiden kommer läsa den här kursen vid detta universitet och inte klassar den som det tråkigaste du någonsin läst under denna fem och ett halvt år långa utbildning så ring mig. Jag bjuder på lunch. I en månad.

Sagan om den lilla farbrorn

2011-10-10T10:49:00.001+02:00

Idag sitter jag, vuxen, vid en studieplats på ett bibliotek omgiven av böcker i arbets- och miljömedicin, gamla tentor, case om läkares arbetsmiljö och frågor om lagstiftande för övertider och jourer. För över tjugo år sedan, i slutet av 80-talet bland gröna och grå skolbänkar i rader, satt jag böjd över en bok som Barbro Lindgren skrivit och Eva Lindgren illustrerat tio år tidigare. Hade läst flera andra barnböcker tidigare men här var en liten historia om en liten ensam farbror som ingen tyckte om och inte hade några vänner. Det här var den första bok som korsade alla barriärer hos ett litet barn och ögonblickligen utvecklades till en kärlek för skriven text. Lite som att boken ringde på hos mig och sa "Hej, får jag bo i din bröstkorg resten av ditt liv?". Sedan dess har jag läst den, då och då, sett någon teaterföreställning, och alla gånger berör den mig på ett sådant djup att ingenting jag någonsin läst sedan dess kommit nära.

Så döm om min förvåning när äldsta grabben tar hem veckans läsläxa från skolan, sagan om den ensamma lilla farbrorn. Jag läser, han läser, vi läser tillsammans. Jag minns, känner klumpen i magen, det fantastiska slutet, och hur boken berör mig exakt lika mycket idag som då. Vissa böcker korsar alla barriärer.

Absolut sanning, eller, det vita äpplet

2011-10-07T13:52:00.002+02:00

"Almost everything: all external expectations, all pride all fear of embarrassment or failure. These things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.

No one wants to die. Even people who want to go to heaven don't want to die to get there. And yet, death is the destination we all share. No one has ever escaped it, and that's how it should be, because death is very likely the single best invention of life. It's life's change agent. It clears out the old to make way for the new.

Remembering that I'll be dead soon is the most important tool I've ever encountered to help me make the big choices in life."

- Steve Jobs, Stanford Commencement Adress, 2005

MMA, om än inte Mixed Martial Arts just idag

2011-10-07T13:25:00.002+02:00

Med Mellanbarnet som livsstilsguide har jag anammat konceptet "Den duktiga flickans dilemma" med minsta möjliga ansträngning på denna rent ut överdjäfliga tråkiga kurs som innefattar Stalins förslag på hjärntvätteri - grupparbete med en sammanfattning från hela gruppen.

Och vet ni vad?

Idag kom ett mail.

Det var en som absolut ville vara gruppordförande och dra i tåtarna och en annan hade "åtagit sig att skicka ut mail, hålla kontakt" och så vidare.

Jag bara ler, svarar ok.

Och glider, med minsta möjliga ansträngning.

det post-operativa oket

2011-10-06T11:32:00.000+02:00

En del genomgår en operation, har ett nästintill komplikationsfritt post-operativt förlopp, går hem och mår mestadels fina fisken och fort tillbaka i vardagsrutiner igen. Andra får nästan varenda post-operativa komplikation relaterat till det genomförda ingreppet. Den andra beskrivningen blev vår ram. Sårinfektioner, läkemedelsbiverkningar, akuta blödningar med ambulansbehov, inneliggande vård, ej adekvat smärtbehandling och mer saker in the mix. Men å ena sidan är den medicinska biten inte den mest påtagliga, om än en utdragen och komplicerad konvalescens är tung i sig, så är det rippeleffekten på anhöriga som åtminstone blir mest påtaglig. Barnen saknar sin mamma, putar med läppar och hänger med huvud när vi går hem från förskola och skola när de får höra hon ännu inte kommer hem. Hur de har en pappa som stressar runt som tokig för att hinna med allt som bör göras men ändå får försaka många av de vitala delar av vardag som behöver uppmärksamhet och tid. Humöret är inte på topp, inte energin och frustrationen ligger ibland lite väl nära till hands när motgångarna blir lite för många och lite för täta. Det är som en grå klump uppå ett snöre i halsen som väller upp men lyckas sväljas ned.

Jag säger då det. Ensamstående föräldrar, vardagshjältar är vad ni är.

Inget kaffe i världen råder bot på den här problematiken

2011-10-04T14:33:00.000+02:00

GAMES, ett akronym för Global hälsa, Arbets- och miljömedicin, Medicinsk juridik, Epidemiologi och Social medicin. Nu ska jag därför vara fjortisjuvenil och istället tycka det står för Globalt Avskräckande Medicinskt Extraordinärt Syndrom och faller under G44.3.

Nej. Kursen levererar inte höga poäng så här långt.

Snälla, kan inte den här kursen bara helt magiskt registreras som godkänd utan arbetsinsats och därmed tillåta mig spendera tid med att skriva på publikationer, fixa snigga labbar och annat forskningsrelaterat istället?

Inte?

Nähä.

Elva

2011-10-01T20:16:00.000+02:00

En helt vanlig helgdag. Mörkt ute. Inga särskilda planer. Telefonen ringer oväntat. Svarar. Det är en kompis åt henne. Tycker jag ska komma förbi och "hänga" som vi gjorde på den tiden, den tiden då allt var lite enklare än nu. Åker dit, träffar nya människor, hennes vänner, och henne.

Den kvällen var vår första. Av misstag sprutade hon Sprite ur mungipan på mig och skämdes. Jag bara log och tyckte om henne.

Den kvällen var det inte längre hon och jag.

Det blev vi.

Idag. För elva år sedan.

Så idag, elva år senare, annorlunda och så mycket bättre, lagar jag åt min bästa vän i livet en middag som borde gå att äta trots nyligen utförd tonsillektomi och halsont. Svampsoppa och ryggbiff med gremolata.

Jag älskar dig. Då, nu, i morgon och alla dagar därefter.

En helt vanlig torsdag

2011-09-29T18:00:00.000+02:00

Lämnar barnen på dagis och skolan. Tar med en kopp kaffe till auditoriet för föreläsning i psykofarmaka. Har en sövd fru på bordet för rutinoperation av duktig kirurg. Skriver på två publikationer, den ena mer final än den andra. Kör fyra experiment, planerar tre andra analyser. Dricker mer adenosinreceptorantagonist. Fotograferar celler med mikroskopet. Besöker en semivaken fru med rejält halsont. Räknar förbannad lögn med SPSS. Åker hem för att ta emot folk från DHL. Hämtar barn på dagis och skolan. Lagar middag. Skriver mer på publikationer. Pluggar lite (med emfas). Tränar koreografi. Läser en bok. Ser ett avsnitt av en bra serie på laptopen.

En helt vanlig torsdag.

Att relatera till sjukdomar

2011-09-27T11:15:00.000+02:00

Som läkarstuderande omges vi hela tiden av sjukdomar, i hela spektrat. Obotliga, korta övergående episoder, de som inte är allvarliga men obehagliga för våra patienter, förkylningar, sårskador, allvarliga sjukdomar som hos patienters uppfattning bara till en början är ett trivialt symptom, men allra främst de sjukdomar vi själva har egna erfarenheter av. Helt plötsligt blir det mer verkligt, symptomen och det diagnostiska tänkandet går över till en personlig referensram vilket inhyser både emotionella responser och kanske smärtsamma beslut. När jag träffar patienter med cancer slår det närmare hem, jag förstår alla känslor, uppgivenheten, den laddade stämningen mellan alla inblandade. När någon med hjärtinfarkt kommer in ger det flashbacks till en helikopter dundrandes in över hustaken mot det stora sjukhuset med min farmor ombord. När någon med gallsten ligger i smärta på britsen vet jag exakt hur det känns för jag har legat där själv, och det lugn en snabb intramuskulär injektion av Voltaren är som glimmande guld i granskog. När någonting inte står rätt till med väldigt små barn kommer tankarna om vår egen lillprins och hans svårigheter men hur han överkommit så många av dem. Minnena gör mig inte oprofessionell, de gör mig inte överdrivet personlig. De gör mig mänsklig, de ger mig insikt när tystnad talar mer än ord och att bara finnas i rummet betyder mer än motsatsen.

Jag läser om schizofreni, denna episodiska sjukdom mellan högt och lågt, mani och depression. Ingen jag känner, så vitt jag vet, har schizofreni. Inte jag heller. Men där jag läser känner jag igen små fragment i mig själv och helt plötsligt slår den lästa texten lite närmare hem. Vissa dagar har jag en väldigt hög produktivitet där ingenting känns omöjligt, det går att lasta hur tunga ok som helst på mina axlar men vikten är fjäderlätt och ingen stress i sikte. Ibland åtföljs sådana perioder av att det mesta känns tungt, jobbigt och stillastående. Det både skrämmer och intresserar mig. Samtidigt tror jag mig övertygad att de flesta människor med mycket i sina liv upplever vad jag här beskriver, ett dimensionellt synsätt där främst en sida av ett upplevelse- och beteendespektrum för förtur för en stund. Kanske är det mer tillskrivet hög grad av motivation och beslutsamhet och efterföljande perioder av återhämtning (icd-diagnos kandidatsyndrom?), men oavsett så ger det en viss förståelse för de som är riktigt sjuka.

Så ju mer vi vet, förstår och relaterar, desto bättre blir vi på att bota, lindra och trösta.

Lost keys (blame Hofmann)

2011-09-25T14:02:00.000+02:00

Om än de gråtunga molnen inte tynger axlarna är det mentala oket av alla böcker framför mig en fiktiv smärta i ländryggen. Tool spelar sina suggestiva rytmer följt av aggressiva eskapader från både 10,000 Days och Lateralus in i mitt audiotära cortex som antagonist men lyckas bara nätt och jämnt nå en kännbar effekt. En hel dag av detta. Satsar några högoddsdållars på återfödelse i högre kast i morgon.

tgif, eller nåt

2011-09-23T08:48:00.002+02:00

Jo jag är tillbaka i Sveriget.

Jet-laggad som fan blev jag också.

Nu har jag hundra saker att stå i, från sjuka barn med ögoninflammation till jobb i massor och plugg in absurdum.

Vi ses på andra sidan.

S.D. in my heart

2011-09-20T03:42:00.002+02:00

Alltså.

San Diego, Kalifornien.

Hur summerar vi på bästa sätt?

Går det säga det helt enkelt bara är helt fantastiskt?

Nope.

Och då ska den väldigt sega flygresan till ovan sagda ställe räknas in. Att från Chicago (vilket det gick alldeles ypperligt flyga till) behöva mellanlanda i ökenlandskapets Phoenix bara sketna 60 minuter från S.D för byte av plan och onödig down-time var minst sagt inte ens nästan roligt. Men det till trots så väger allt det positiva upp det parentesmässiga negativa så hårt att det knappt får plats som sidfot. Mycket givande konferens fullpackad med makalös forskning som både inspirerar, får en att tänka till, utvärdera, omvärdera och ge en värdefulla lärdomar. Nya kontakter, nya människor, gamla kontakter, människor jag redan känner. Människor jag tidigare träffat i helt andra delar av världen som Glasgow och hemmavid. Att dela hotellrum och umgås med min vän P som flugit in från Sao Paulo, där vi skrattar åt dumma skämt och knäppa händelser från båda läger vi gärna återger från de månader vi inte setts. Frukost med bagels, cream-cheese, rökt lax och färskpressad apelsinjuice är extravagant bara det. Följer upp med en promenad längs 1st Ave, viker av på G Street, latte på Starbucks i Horton Plaza och ner tillbaka mot S.D Convention Center längs 6th Ave.

Äter mat och dricker viner som får mig att gå i brygga femtielva gånger om och lovsjunga livet. Restauranger i Gaslamp Quarters, från ett modernt pulserande Searsucker till up-style-italienska Bice (vilket faktiskt blir roligt oavsett hur man än försöker uttala och se på det som en svennebanan) där jag äter den mest ljuvliga carpaccio på kalv. Vandrar i turisternas Seaside Village, detta område som mest påminner om en leksaksstad i Playmobil med små färgglada hus och där ute på vattnet passerar den amerikanska flottan med örlogsfartyg av fallosfantastiska storlekar. Hangarfartyg är, om än på avstånd, en avsevärt imponerande syn let me tell you.
Med utsikt över marinan äter vi middag på makalösa Sally's On The Water där Blue crab cakes följt av chili crusted Maine diver scallops avrundat med chocolate crunch sätter mitt gomsegel i unisont flämtande lycka.

När morgondiset knappt har spruckit upp ta sig ut till poolen mellan hotellets två torn Seaport och Harbour. Åt ena hållet ljumma vindar från Stilla havet, åt det andra en magnifik skyline. Några längder i den svala poolen följs av en stund i den varma jacuzzin.
Tar taxi över bron ut till Coronado Island, ett av de absolut dyraste ställena att bo på i hela USA. Här huserar vi på beachen Silver Strand nedanför det mycket berömda Hotel del Coronado. Bara en kort bit ut i havet simmar och hoppar vilda delfiner, pelikaner flyger ståtligt högt upp och dyker sedan som spjut ned i det vattnet i jakt på fisk. Höga, glittrande Stilla havs-vågor slår upp över svenska smalben och lyckan att få bada i detta hav så långt hemifrån är en upplevelse av bejakande mått. Njuter av den varma septembersolen, finkornig sand mellan tårna, i lurarna sjunger Christina Perri hennes vackra Distance.

Livskvalite, någon?

I morgon flyger jag hem. Hade gärna stannat någon dag till.

Faktiskt.

Men som disclaimer är det påtagligt vilket klassamhälle jag befinner mig i. Har man pengar och bra jobb är det fantastiskt på alla sätt, men samtidigt finns det lika många i andra ändan av spektrat utan sociala skyddsnät och tryggheter. I det fallet vinner Sverige jackpot alla gånger. Den orättvisa som här existerar är svår att svälja med de privilegier jag ofrånkomligen själv har. Det blir en känslomässig kombination av ytterlig tacksamhet och fadd orättvisa. Varför jag, varför dem?

Musikmässigt får upplevelsen summeras kort med S.D. in my (aching) heart.

Helen Stellar - Io

U2 - With Or Without You

30 Seconds To Mars - Alibi

Red House Painters - Have You Forgotten?

Lady Antebellum - Hello World

The Commitments - Mustang Sally
Bo Bice - Get On And Ride
Helen Stellar - Flutterby
Christopher Young - Love Happens
Nancy Wilson - Elevator Beat (Vanilla Sky)

Vilka är ni?

2011-09-15T09:00:00.002+02:00

Vareviga gång någon annan gjort det får jag lusten att göra det själv, men har än så länge inte tagit the plunge over the deep end så att säga. Men eftersom jag nu är bortrest i en vecka och inte *host* planerar *host host* att besöka bloggar med mera under tiden jag befinner mig på resande fot så slänger vi försiktigheten till vinden.

Vilka är ni som läser här? Hur gamla är ni? Vad jobbar ni med? Vad pluggar ni? Vad gör ni när ni är lediga? Var bor ni? Vad ser ni fram emot? Vad ska ni göra idag? Vad läser ni? Vad ser ni för tv-serie? Och som bonus, vad borde jag blogga (mer) om?

Om ni skulle svara på frågorna kommer ni göra mig jätteglad. Eller för den delen, fuck frågorna om det är bättre och berätta istället vad ni vill!

West coast

2011-09-15T05:30:00.002+02:00

Flygtaxi 05:30 på morgonen. I lurarna resesoundtracket Around The Bend By '12". Mot Kalifornien och San Diego via Stockholm och Chicago. Jag ska presentera forskning, bo på Manchester Grand Hyatt, fraternisera med skarpa hjärnor, umgås med min brasilianske vän P, hälsa på min tidigare doktorandkollega P.K. som nu gör post-doc på USC, shopping frenzy på ett klassiskt US-mall, bada i Stilla Havet på Coronado Beach och självfallet äta fabulös mat på Sally's Seafood On The Water.

Och kanske lite mer.

Catch you on the flipside!

Vänta nu 2.0, har logiken ramlat ner under fötterna?

2011-09-14T09:10:00.000+02:00

Nu är Jan Björklund, epitetet Sverigets svar på högskoleförordningens självutnämnda Djingis Kahn, i farten igen. Nu ska landets vårdutbildningar utökas med 1,000 utbildningsplatser. 300 läkare och 700 sjuksköterskor. God tanke i praktiken, men är det förankrat i verkligheten?

Verklighetsförankringen tryter av flera anledningar. Den första är att högskolor och universitet inte får extra pengar (och utbildningsplatserna kostar ca 600 miljoner) för att utöka sina utbildningsplatser utan tvingas omfördela pengar inom den egna organisationen, vilket är ett finare sätt att säga "ta från andra utbildningar och lägg det på vårdutbildningen". Well, hur mycket jag än må vara intresserad av vården är hela tanken som att skjuta sig själv i foten. Utbildningar behövs, inom alla områden, det går inte att kapa bort andra utbildningar bara för att det ska bli fler läkare och sjuksköterskor. Och vad säger att det här förhållandet är 1:1? Vårdutbildningar är dyra, långt mycket dyrare än säg, bara som exempel, utbildningar inom samhällsvetenskap, ekonomi eller humaniora. Av vilken anledning skulle universiteten vilja ta 3-4 utbildningsplatser från en utbildning och skapa en plats på en vårdutbildning? Det skulle tillika gräva ett större hål i ett universitets budget eftersom en stor del av ekonomisk ersättning är baserat på x kr / student på en utbildningsplats.

Nästa uppenbara problem som inte heller verkar ha tagits i beaktning är hur det faktiskt ser ut på kliniska terminer för vårdstudenter under utbildning, och det här gäller både läkare och sjuksköterskor. Det är TRÅNGT! Kandidater trängs på avdelningar som stora druvklasar, de har knappt några patienter att ronda och får utföra väldigt lite kliniskt arbete. Om politiker skulle veta hur lite en del kandidater fått göra under sin utbildning tror jag inte ens de skulle vilja gå till läkaren. Det låter krasst men det är ofrånkomligen icke något mindre sant. Ett exempel ur verkligheten: Jag var på en klinisk placering tillsammans med inte mindre än 12 kandidatkollegor samtidigt! Vi hade självfallet inte alla tillgång till datorer samtidigt på morgonen för att läsa in oss på patienter, deras problem och vad som hänt sedan sist. Än värre, vi hade knappt några egna patienter att ronda och således knappt något eget kliniskt arbete att utföra. Skillnaden mellan kandidater blir här att de som har lätt för att ta för sig, höras och synas, får bättre kliniska placeringar - jag tillhör själv den kategorin - men så ska det inte behöva vara. Alla har rätt till bra kliniska placeringar oavsett om man är mer försiktig av sig eller buffel. Lägg till detta att det även samtidigt var både sjuksköterskestudenter och sjukgymnaststudenter där as well. Problem, någon? Nej, inte för politikerna. För att göra det hela lite roligare (för situationen är så absurd i sig själv) är att om politikerna tror att det finns handledare till alla kandidater. Yeah right, hoppa upp och sätt er på den pinnen och snurra ett tag. Således får man som kandidat även rätt dålig handledning eftersom de inte finns nog många att tillgå.

Vidare skriver artikeln om att alla landsting ropar efter utbildade sjuksköterskor och läkare. Jo men visst, perhaps, men är det inte intressant att då fundera på varför landstingen inte kan erbjuda nya och arbetsvilliga sjuksköterskor jobb? De får inga fasta anställningar, korta vikariat är melodin varpå de heller aldrig blir en riktig tillgång på avdelningen eftersom det är när rutiner sitter och arbetsförfarandet är beläget i ryggmärgen det blir riktigt god och kvalificerad vård. Jag ser med egna ögon hur sjuksköterskor sliter halvt ihjäl sig, hals över huvud, för att hålla ett vårdmaskineri igång med för lite resurser och för lite personal eftersom det hela tiden basuneras "Sparkrav! Minskade resurser! Dyrt! Pengar! Pengar!". De skriker efter mer läkare men hela tiden dumpas mer och mer administrativa uppgifter på läkaren och det arbete de borde göra, träffa patienter och utreda sjukdomar - bota, lindra och trösta - tillbringar mer tid i telefon, skrivandes papper och intyg, signera labbsvar och fixa sängplatser på avdelningar. Om administrativa uppgifter delvis kunde läggas på administrativ personal anställd för det syftet, torde den egentliga tiden en läkare träffar patienter (vilket idag befinner sig på minuter (!!!) / dag) kanske klockas in på timmar. Men tänker politikerna så? Nej. Istället vill de utbilda fler läkare för att de ska hinna med det administrativa, men jag ställer mig frågan - det är väl ändå inte vad jag utbildar mig till?

Som epilog bör sägas att dessa frågor har diskuterats, resonerats, förts fram och tillbaka inom flera olika medicinska organisationer som SLS (Sveriges LäkarSällskap), MSF (Medicinska StudentFöreningen), SYLF (Sveriges Yngre LäkarFörening) och fler därtill, Det förvånar mig att det verkar vara så lite av den diskussion som förs internt inte når ut längre än den gör. Beror det på att kommunikationen till politiker inte når ända fram? Kanske behövs det här en annan approach för att belysa den problematik som existerar, en problematik som inte går att ögonblicksförändra med ändrat antal utbildningsplatser?

Panoramic

2011-09-12T09:25:00.007+02:00

Tillbaka till brottsplatsen. De flera meter höga panoramafönstren vätter ut mot innergårdens ännu små gröna kullar och de lätt gulnade björkarna piskas med regn och hotande åska. Bortanför innergården höga, ljusgråa tegelväggar med våningsplan på våningsplan av kliniska avdelningar och sjuka patienter.

De senaste åren har detta medicinska bibliotek varit huvudfortet för mycket av mitt idoga studerande, utbildning efter utbildning, ännu inte slut. Idag case och sammanfattningar där det goda krämiga kaffet är det enda foglim som håller ihop min trasiga kropp. Eller åtminstone vaken. Ytliga andetag är melodin då djupandning föranleder mig misstanke av revbensfrakturer, även om mitt logiska tänkande vet att det bara är en överdjäfvlig träningsvärk. Det bör också noteras att en subkutan injektion av butylskopolamid, ett snällare derivat av atropin, gav mig sinnessjuka synrubbningar. Total avsaknad av fokus där allt var suddigt oavsett avstånd och ett dubbelseende som hade gjort en trippeldestillerad Smirnoff stolt.

Två dagar till av panoramafönster, sedan värme.

Planen

2011-09-10T20:28:00.000+02:00

I köket sprider sig doften från kastrullerna och stekpannorna. Smuttar på vitt vin ifrån den nya världens vackraste land NZ. Musiken står Christina Perri's lovestrong. för. Lagar skinnsotad lax med pressad potatiskaka, lättfräst grönt och skummig vitvinssås.

Ikväll ska det fortsätta packas.

Men först ska det här ätas upp.

Fredagsflirten, eller när två läkarkandidater resonerar över mail en fredagskväll

2011-09-09T21:15:00.001+02:00

Fredag kväll. Sitter och harvar med läkemedel för vårt arma nervsystem och alla dess små signalsubstanser. I desperat behov av både lite sympati och bollplank in general slänger jag iväg ett mail till kurskollegan.

19:35 - "Hur går det med farmakologin? Jag höll på slita av mig mitt freaking hår igår när kombinationen 'fel läshänvisningar till fel upplaga av kursbok' uppenbarade sig. Stressad över att försöka hinna två case innan onsdag? Nejdå."

19:55 - "Jamenvafan, det går typ SÄMST. Vet inte hur jag ska lägga upp skiten och ligger därför hårresande långt efter, antagligen för att jag läser för mycket text som jag sedan ändå inte minns. ARGH."

20:05 - "Jamenvafan så skönt veta jag inte är ensam och tror alla andra är ÖVERDJUR som fattar allt på en gång. Har du nån whatsoever koll på freaking tema 2? Står i valet mellan att kasta ut boken genom fönstret eller stillsamt grina."

20:26 - "Aber lol. Om jag är ett djur så är jag ett underdjur. Vi har ju förstås överdjur, även gott om vanliga strebers med prestationsångest (kategoriserar mig själv som streber - nej, ångest - ja, där). En del är ju riktiga överdjur, men tjurskallighet till trots är för det mesta generositet och humor genomgående goda egenskaper hos dessa, vilket klungan som bygger industrier med att störa sig på överdjur helt verkar ha missat.

På tema 2 har jag inte mer koll än vad Herr Randig gav ut, d.v.s. ingen alls. Hyser en stark övertygelse om att PBL eller "casebaserad undervisning" i realiteten är självstudier. Kräks. Jag grinar sällan stillsamt när jag väl grinar, utan oftare så där fult och snorigt, men i övrigt känner jag mig ungefär som du där."

20:32 - "Ja fifan, livet på en pinne som någon sa någon gång. Behövde dock detta, att garva sig harmynt bland piller och många koppar kaffe är helt klart en mer positiv upplevelse. Är jag för övrigt den enda som faktiskt hoppas på att få Atropin på måndag? Koksalt vore ju, för att summera, rätt torftigt."

20:36 - "Kan du inte ta min atropinspruta då , förresten...? (hur länge verkar sagda substans överhuvudtaget? Jag är som du märker inte så påläst att det stör.) Har ätit medicin med feta antikolinergika biverkningar och det sög hästballe. (O, mitt mogna och välmodulerade sätt att uttrycka mig.)"

Ja, som sagt. Läkarkandidater på en fredag. Now you know.

Pillertrillaren

2011-09-08T23:20:00.001+02:00

Borde börja kolla över lite packning. Borde verkligen trycka in koreografi i hjärnan för att undvika Herr von Tratt om söndagen. Borde kanske inte störa resten av familjens sömn med Bon Jovi ur högtalarna hur bra Maybe Someday och Good Guys Don't Always Wear White än må vara. Å andra sidan har jag skickat poster på tryckning, startat upp experiment, snart färdigställt andra och pillertrillat i en vecka. Pillertrillandet är studiebiten. Farmakologi - mediciner - piller. Om måndagen skall jag (med lite tur) testa effekten av atropin s.c. på mig själv.

Den för några dagar sedan självinducerade "förkylningen" har sakteliga lämnat sitt doktorandska värddjur och sökt nya horisonter, men oundvikligen lämnat efter sig en fadd smak om både mångt och mycket. Inget ont som inte för något gott med sig brukar det ju sägas. Låt oss hoppas det stämmer för en gångs skull.

Scener ur ett äktenskap, del 26

2011-09-07T14:33:00.002+02:00

En vardagseftermiddag.

Doktoranden har gått hem från labbet efter att det fiktiva tidskortet har stämplat ut (i verkligheten stämplas det aldrig ut). Rollen som pappa har tagit över och allt vad hemmaresidenset där emellan bjuder på. Sent omsider när eftermiddagen övergår mot kvällning, större barn kämpandes med sin läsläxa, mindre barn gäspandes runt benen, plingar telefonen.

Mail.

Från chefen.

Manuskriptet med stort 'M', uppdaterat med härliga resultat och ett stort steg närmare dess slutliga version. Mitt efternamn et al följt av en titel som ger mig välbehag och den reella aspirationen att publiceras i en high-impact tidsskrift. Bifogat en önskan om genomgång och revidering av diverse figurer. Nästa vecka utskick till medförfattare.

Den efterföljande reaktionskaskaden:

Frivillig helkväll på jobbet med korrekturläsning, skrivande och figuruppdaterande.

Var det någon som hostade ur sig "marionett"?

But I love it.

Hey world, is a little heads-up too much to ask for once in a while?

2011-09-05T06:30:00.000+02:00

Du vet det redan dagen innan. Det är som förkänningen av en förkylning. Pirrar i kroppen. Orolig. Lättirriterad. Så varför ackompanjeras inte mobillarmet morgonen efter med ett litet "vad du än gör, kliv inte upp idag! Det kommer vara en riktig pissdag på så många sätt att du får lust att hänga dig själv!". Det hade idag skonat mig från så mycket djävulskap att jag åtminstone känt mig lite mer mänsklig än en urvriden, sur och möglig disktrasa där allt och alla bara irriterar mig. All drivkraft har runnit ur mig. Slut. Finito. Less.

Motarbetas från alla håll. Banken. Institution Svett. Sjukhuset. Står bara och trampar vatten i en förbannad jökel utan att ta sig ett enda jävlaste steg åt endera håll. Jobbet. Studierna. What's the fucking point? Den totala känslan att varken jag själv eller någon annan runt mig har någon mentalitet att klara av vad man företar sig. Initial eufori kan aldrig övergå i idogt arbete med beslutsamhet. Nej varför kämpa på med någonting, allt är väl bra som det är? Fuck. Fifan så less jag är på sådan värdelös mentalitet och dessutom simmar jag själv exakt mitt i alltihopet. Kan vi inte uppvisa prov på lite beslutsamhet och hålla fast vid vad vi företar oss? Nej då.

Jag borde aldrig ha vaknat idag.

Förbannade mobiljävel.

Fuck.

Det är okej att känna

2011-09-03T11:38:00.000+02:00

Jag var 12, eller 13. Kommer inte längre riktigt ihåg. Var hos mina farföräldrar medan min pappa tog min mamma till sjukhuset för undersökning. När de sedan kommer för att hämta mig ser mamma grå ut i ansiktet, rödgråten och upprörd. Direkt säger hon "det är cancer".

Idag är det för längesedan för att jag ska komma ihåg min reaktion. Efter de orden har jag inga kvarvarande minnen på flera timmar eller dagar. Minnena är mer av ett töcken. Jag kommer ihåg när jag åker till uppvaket efter operationen, alla de gånger hon åkte iväg för att strålas, de gånger hon låg i sovrummet med stängd dörr och mådde dåligt av cellgifterna. Tiden, då, var relativ.

Efter lång tid blev hon friskförklarad. Vi var igen en familj som inte hotades av otäcka sjukdomar och kunde vara just precis det, en familj. Åren går. Jag växer upp, flyttar, utbildar mig, bildar min egna familj och vårt liv tillsammans. Min mamma ser så mycket fram emot att gå i pension och kunna tillbringa mycket mer tid med sina barnbarn då vi inte längre bor i samma stad. Det blir aldrig verklighet. Hon börjar bli trött, må dåligt. "Det är cancer" får jag höra igen. Nu går inget att göra. Den sitter på många ställen och dryga året efter diagnosen slutar hon andas. "Så här skulle det ju inte bli! Vi skulle resa till alla de ställen vi pratat om, njuta av livet tillsammans" sa min pappa så många gånger under lång tid. Jag kommer aldrig glömma hur han pratade med och åt alla på minnesstunden efter begravningen, hur stark jag tyckte han var.

Så varför berättar jag det här? Jo, för jag fick se en film. "Det är okej att känna". Och när jag ser den så känner jag. Alla de gamla minnena, förlusten, sorgen, men även hur det kan finnas glädje och tröst i allt det svåra. Den ideella organisationen Ung Cancer har gjort filmen. Titta på den, sprid den, skicka den till någon. Många kan behöva hjälp eller stöd.

Min mamma dog inte ung men långt tidigare än hon hade behövt. Och det är okej att känna, det gjorde jag idag.

Kärlek!

2011-08-31T13:35:00.001+02:00

En gång i tiden

2011-08-30T20:16:00.002+02:00

Helt plötsligt är den där. Terminsstarten. Inte med avseende på mig utan på alla de nyfikna och nybakade studenterna som står och trycker vid någon vägg, sitter vid ett träd, dirigeras i lekar och aktiviteter av äldrestudenter i färggranna overaller och baskrar med tofsar och solglasögon. Själv kommer jag hojandes från sjukhuset där arbetsdagen avrundats och upplever detta visuella skådespel där jag passerar förbi campusdammen och ängarna. Nollor springer omkring med nummerlappar på bröstet, röda oversized flugor runt halsen och attiraljer som får mig att kväva ett skrockande bubbel. Jag minns allt med sådan glädje.

Tio år sedan. Hela tio år sedan jag själv tog mina stapplande steg på samma plats på en utbildning jag aldrig skulle komma att slutföra. Alla var nya och ingen kände ingen. Främmande människor på främmande plats i en främmande stad. Sådana fantastiska minnen av glädje, och på något sätt finns en glädje i att jag fortfarande befinner mig på samma plats, bara i ett annat kapitel. Det har blivit en vana, hemtamt, hemma. Det här är mitt hem och varje höst får jag ta del av en liten del av den glädje som genomsyrar ett helt campusområde med nyfikenhet och där alla de nya studenterna påbörjar helt nya kapitel i sina liv. Från den stunden för tio år sedan till nu har vägen varit krokig, kantig, full av hål, hårt arbete, glädje och så mycket mer, men summa summarum i slutsatsen att det likt tv-programmet Det Blir Bättre blir just det. Bättre. Tryggare. Härligare. Och allt som ligger framför dessa studenter är, i de flesta fall, en helt fantastisk tid.

Lycka till.

Scener ur ett äktenskap

2011-08-29T08:52:00.002+02:00

[Jag, lör 10:52]: *skickar forskningsdata till Handledaren.*

[Handledaren, mån 00:51]: "Ser fint ut! Men visst saknas 'ditt' och 'datt?'"

[Jag, mån 00:53]: "Nope, 'ditt' är nu merged med 'datt' enligt 'yada yada'"

[Handledaren, mån 01:22]: "Ah, just det. Gå nu och lägg dig!!"

[Jag, mån 06:54]: "Haha, ingen fara med sömnen för min del. Redan på jobbet!"

Frågor på det?

Someday I'll be saturday night

2011-08-27T11:11:00.003+02:00

Helg. Trött som ett djur, pigg som en mört. Lite ambivalens således. Hela familjen är samlad igen och på något vis är det behagligt höra grabben och dottern direkt falla in i samma mönster att vilja klösa ögonen ur varandra efter ett första "hej" och välkommen-hem-kram. Njuter av att dubbelsängen inte längre är tom och man kan ligga sked med den man tycker om allra mest. Piggheten tillskrivs därmed familjens närvaro och tröttheten de otaliga arbetsuppgifter jobbet har bordlagt mig. Men tröttheten är behaglig, trots påtaglig, även den. Hjärnan får jobba, planera, resonera. Sätter ihop min poster, kör labbar där fräsigt laserljus skall bekräfta mina hypoteser och visualisera det som det riktiga ögat inte förmår se av sig själv, internationellt möte i hemstaden till veckan som kantas av både intellektuell stimulans och fabulös middag på stadens finaste värdshus (i stilla tanke planerar jag en framtida disputationsfest just där). Därefter terminsstart. Hej föreläsningar, case och pyjamas. I've missed you.

Cheater!

2011-08-24T22:21:00.005+02:00

Skrev häromsistens om pusselbitar som viktiga delar i att förstå och utvidga vetenskap. Men vad händer när sådana pusselbitar är en konsekvens av oetiskt handlande? Jag pratar om forskningsfusk. Suchitra Holgersson är i blåsvädret igen. Den tidigare KI-professorn som fick stöveln för forskningsfusk har nu fått den andra stöveln från sin andra professur på Göteborgs Universitet. Det här leder mig till två frågor:

Varför forskningsfusk?

Varför ny professur?

Som svar på den första är att det finns en hel jäbla massa (galna) anledningar. Du har begränsade forskningsmedel och måste producera/publicera något för att få fortsatt anslag annars kommer du stå utan jobb och försörjning. Du vill bli erkänd och stor inom ditt forskningsfält. Du fuskar för att du kan. Du fuskar för att du är lat att verkligen bevisa din hypotes. Anledningarna är lika många som de är dumma. En forskare slängs sällan ut på naken baksida bara för att resultaten dröjer (med nickande till mitt första påstående), och resten är bara dumma. Dessvärre är de, när det kommer till verkligheten, sanna. Forskningsfusk är en realitet liksom doping inom idrott. Folk gör det för att det går. Ibland kommer de undan med det, oftast åker de fast. Skillnaden mellan idrottare och forskare är att den senare nämnda ofta kommer alldeles för lätt undan vilket leder in mig på fråga nummer två. Hur kan man medvetet ge en forskare en professur som redan en gång tidigare dömts för forskningsfusk? Det borde gå att stänga av forskare från professionell verksamhet på livstid som inte sköter sina plikter. Det förstör så mycket eftersom dagens forskning bygger på gårdagens upptäcker, och vad leder det in forskningen på om gårdagens hypoteser byggt falska grunder? Likt idrottare inte skall tampas med piller av tveksam karaktär så ska banne mig inte forskare heller pilla med sina dokument mer än vad som behövs för att analysera sina rådata. Utfallet får statistiska beräkningar stå för.

Och på den noten ska jag nu lägga in riktigt snigga konfokalbilder i mina manuskriptfigurer. Bilder direkt från mikroskopet. No fuzz. Och jag vet vad klockan är, men oavsett om klockan nu slår 23:17 så slutar jag inte vara forskare för det. Det är det för roligt för.

Pusselbiten i rummet

2011-08-20T22:26:00.001+02:00

Hela residenset är en symfoni av dofter. Från ankbröst och halstrad sötpotatis samt madeirasås med körsbär till lingonparfait med mangocoulis och mjölkchokladcreme. I medelst denna kulinariska dimma funderar jag runt pusselbitar.

För några dagar sedan satt en beskärd del kvartersgrannar ute i solen vid långbord, barn springandes mellan stolarna, vuxna fast i samtal och diskussioner med salongsinfluenser. De flesta av männen samlades runt den stora kolgrillen med sina köttbitar och likt silverryggar slog sig för bröstet och viftade med grilltänger i stilstudie för grottmän. Jag fastnade då i en diskussion om forskning med en annan doktorand (C) inom likasinnat fält samt en redan disputerad statistiker/fysiker (A). Just idag, av oförklarliga skäl, påmindes jag om den kvällen. Resonemangen var till största del logiska och mycket intressanta, främst över hur ens egentliga lilla pyttedel till forskning fullständigt drunknar i det atlantiska brus som forskningssamhället egentligen är. Men i mina ögon så gav C en mycket adekvat förklaring till mentaliteten:

"Tänk dig så här att ditt arbete (avhandling) är en endaste pusselbit. När du är färdig med just din pusselbit så kastar du ut den i ett gigantiskt rum redan fyllt med miljoners andra pusselbitar. Rummet motsvarar all kunskap som världen hittills forskat fram. Vad som händer med din pusselbit får tiden utvisa. Kanske bygger du själv på ytterligare en bit som passar in i just den, eller så plockar du upp en annan och bygger vidare på den. Och kanske, någon gång, är det någon annan som hittar just din pusselbit för att få ihop sina egna pusselbitar. Och vad är det som säger att din pusselbit passar ihop med just medicinska eller naturvetenskapliga pusselbitar? Den kanske är en saknad länk inom humaniora, samhällsvetenskap eller psykologi. För att förstå medicinsk vetenskap behöver vi samtidigt förstå hur vi agerar i våra samhällen och i våra tankebanor, och tvärtom."

Just nu, under influensen av alla dofter är det lätt att spinna vidare på resonemanget till hur forskning betraktas av de som inte håller på med det. När hörs och syns egentligen riktig forskning och inte bara lösa meningar ryckta ur sin kontext för att skapa löpsedelsrubriker? Otaliga är gångerna jag suckat frustrerande uppgivet över löpsedlars dumhet som antingen skrämmer upp eller ingjuter helt falska förhoppningar eftersom de inte är insatta i hela sammanhanget (exemplen är så otaliga att det är överflödigt nämna ens några). De få gånger jag upplevt att forskning presenterats på ett riktigt sätt kan räknas på två fingrar; i samband med utdelning av Nobelpriset samt när de där sällsynta publikationerna kommer som rent sätter hela forskningssamhället i gungning av förvåning. Annars löper det ganska stilla framåt längs sin egen parallella linje bredvid samhället i stort. Sällan korsar det över, vilket jag önskar det gjorde mycket mer. Där har vi som forskare ett väldigt stort ansvar, oavsett vi vill det eller ej.

Vilken freakin' vecka

2011-08-19T22:21:00.002+02:00

Kaffe och svalt vitt vin (icke tillsammans, det vore ju, i brist på andra ord, suboptimalt) får mitt huvud att långsamt sluta snurra irländsk julafton. Vilken freakin' vecka. Villfarelsen att jag en julidag efterlämnade ordnung och reda visade sig mer vara en spelad död mans hand av ess och åttor. I summering som att jag helt tappat all min logik rätt ut i sanden där gässvågorna dragit ut den i havsdjupet.
Återupplivandet av vardagen får ta små modesta steg, ungefär som Carbon Based Lifeforms Twentythree trevar sig fram genom olika medvetandeplan och pyramidalbanor trots dygn av elektrifierande sympatikuspåslag.

Ett veckofragment; mer än en förmiddag spenderades med tjefen där kontursågade bitar byggdes ihop till en helhet. Analyser av resultat, design av experiment, resonera runt vilka tidskrifter mina manus skall skickas för publikation, skrivande, ansökningar, resor, möten, planering av min sista skälvande tid på labbet. Den under huden nervöst kittlande tanken att allt det här arbetet börjar se sina sista kapitel och helt nya dörrar kommer finnas framför en med en avhandling i ryggsäcken. Vart kommer det ta mig? Resan är vidunderligt makalös och lätt skrämmande oviss. Så mycket ligger framför mig, både i arbetsmängd, intresse och inspiration. Kittlande, för att summera.

Holiday hell, eller, wine with presanger

2011-08-16T09:46:00.003+02:00

Bekanta och glada ansikten, berikande dialoger, gott kaffe; ni vet, allt det där sociala som omger that little thing called jobb. Allt är behagligt bra fram tills jag sätter mig ned i mitt skrivrum och tittar på anslagstavlan för att läsa igenom det papper titulerat "att göra efter semestern".

What the fuck?

Har jag skrivit det där?

Skrattar rått åt min naivitet. Där står bara en massa jibberish av förkortningar och än en gång slås jag av faktumet att sex veckors semester är väldigt bra på att koppla ur hjärnans work-mode. Listan är som egyptiska hieroglyfer och efter flera om och men har den skrivits om till en något mer förståelig svensk version som en hjärna ännu på semester delvis kan greppa.
Som alltid är de första dagarna fyllda av strukturerande och iordningställande med Bon Iver's Beach Baby i bakgrunden. Labbänken väntar ännu på sitt första besök efter lång sommarvila medan jag sammanställer papper, lystrar på tjefens rätt fascinerande sommarfiskehistorier, svarar på mail, ringer telefonsamtal och borde läsa den där spännande artikeln av JC Crockett et al i senaste numret av JBMR. Viktigast av allt på dagens agenda är att sammanställa konfokalbilder över hur de ska presenteras i manuskriptfiguren. De är många och snigga som få. Mikroskopiska mästerverk där jag tyvärr inte kan visa de bästa på grund av tänkt publikation. Men lite ögongodis är självfallet aldrig fel, eller hur Zandra?

Ikväll drar E och dottern till Turkiet för sol och bad i en vecka. Själv sitter jag på ett forskningslabb inramat av gråa, tunga moln med hot om regn. Bara därför (nåja) funderar jag över att dricka ett fabulöst gott glas vin ikväll när grabbarna har lagt sig (vi har grabbvecka). Sedan har jag köpt mig en trevlig presang inför min egen stundande långflygning västerut - Phiatons vita 20 NC hörlurar. Inte så illa för mig heller, således.

Hello world

2011-08-15T08:00:00.002+02:00

Det där med att semestern är slut, inte så riktigt hett va?

Lite som att uppleva årets alla söndagar på en och samma gång.

Om det nu inte vore så att jag faktiskt gillar söndagar. Skarpt.

I speak because I can

2011-08-08T23:57:00.005+02:00

Katten tipsar om sångfågeln Laura Marling på ansiktsboken. Tonerna faller mig rakt i smaken där melankolin påminner lite om att semestern håller på ebba ut och verkligheten knackar åter på dörren. De senaste veckorna har varit.... ja de har varit, tilltagna, på vida fronter.

Den sobert spelade akustiska gitarren kontrapunkterar pianots sus-ackord där Laura sjunger svepande över båda melodierna i Hope In The Air samtidigt som jag passande läser min individuella studieplan för hösten. Farmakologi, miljömedicin, global hälsa, socialmedicin, geriatrik, bild- och funktionsmedicin och internat med träning i svåra patientsamtal. Detta toppas med en forskningstjänst på 75 % aktivitet även innefattande mittseminarium och konferensresa. Bävar lite, längtar mycket.

Gult ljus

2011-08-05T16:48:00.005+02:00

Passerar genom arbetsplatsen för nya bussterminalen vid stora sjukhuset. Blickar upp emot det stora gavelfönstret på femte våningen. Innanför är det släckt. Ännu ingen tillbaka från semestern och allt står stilla och tyst. Pipettroboten fylld med etanol, inget monotont surrande av PCR-maskiner, inga låga suckar vid något av mikroskopen. Arbetsrummen låsta och stilla. En dryg vecka till.
Parkerar bilen, lillgrabben i vagnen, de andra två på fjäderstudsande ben. Dottern till ÖNH för bedömning av hals som säkerligen gick därifrån gladare än E kommer göra. Gott kaffe på Kahls för pappan (hey, jag var ju i kvarteret). Stora sjukhuset är behagligt hemma. Familjärt. Känner alla korridorer och vrår, från midjehöga Bilbodörrar till gigantiska diton för ortopeden Gandalf Grå. Snart är det dags igen, cirkus revisited. Sätta ihop forskningspresentationer, seminarier, jobba fram resultat, jobbresor, gå på kurser och klinik.

Hjärtats startgropar.

Redo. Nu.

Då - Nu - Sen

2011-08-01T10:52:00.003+02:00

Varför började jag skriva här?

Av vilken anledning?

Jag går tillbaka till ett vårfyllt maj för drygt tre år sedan och läser vad jag nu inser var ett helt annat syfte än vad som existerar idag. Då fanns så många frågetecken vilket idag mestadels alternerar mellan utropstecken och punktering. Punkt. Det där lilla tecknet som sätter stopp för endera sak och begynnelsen för något nytt, med förutsättningen att punkten efterföljs av en versal och gemener. Då hade jag en dödssjuk mamma, en oviss yrkesmässig framtid, en familjesituation av annat slag och mått. Idag har jag inte längre en dödssjuk mamma utan en död, vilket är en bättre tillvaro ty cancersmärta är bland det värsta jag som anhörig upplevt. Jag har nu en yrkesmässig framtid som är ingenting mindre än lysande ljus och fyller mig med välbehag. Jag har en familjesituation som är nästintill perfekt och helt i sin ordning med både tuvor och öppna plana fält.
För tre år sedan hade jag ett så starkt behov av att få uttrycka mig om allt som livet kastade min väg, ett eget rum där jag kunde skriva vad jag än kände utan hinder eller begränsningar. Det krävde en anonymitet och ett forum där inga texter kunde föreläggas tabun. Därför föddes Doktorandtankar i en period av till kanske större del självhävdelse än äkta ödmjukhet. Att starta upp en liten skrivarverkstad efter att under ett antal föregående år skrivit en av detta lands större tränings- och inspirationsbloggar var ett stort mått av kapitelvändande. Från läsarantal med fyrsiffriga belopp vissa dagar var det inget lätt beslut att rakt upp och ned lägga det på hyllan helt utan förvarning. För mig kändes det bara i kroppen, i varje fiber, att tiden var kommen för förändring. När det skiftet ägde rum skrev jag i mitt första inlägg här att "denna blogg är tänkt att vara något av en resa längs den (åsyftande till livet) vägen av hinder, utmaningar, vinster, förluster, svett, tårar och glädje." Det syftet har den uppfyllt mer än väl. Hinder i massor, utmaningar likaså, vinster rikare än gators guld, förluster bara döden tar ifrån en, svett i litervis, tårar som sprungit ur både glädje och tiofaldigt andra epitet.

Jag har kommit att trivas ganska gott under mitt epitet Doktoranden dessa år, även om väldigt många ändå vet vem jag egentligen är ty flera läsare är personliga vänner i min närhet. Det kan nog upplevas lite som en skådespelare gör vid antagandet av en roll. Man tar delar av sig själv och förgyller den karaktär som ska gestaltas. I mitt fall är karaktären och jag densamma, med skillnaden att karaktären kan uttrycka sig med formuleringar och sätt som i flera fall varken är socialt accepterade samt med en lätthet kunna förmedla ut tankar och funderingar som sällan till aldrig yttras i vardagligt tal mellan människor om inte en synnerligen djup vänskap redan föreligger.

Alla de texter som skrivits under årens lopp är många. De berättar så många historier och delar ur min tillvaro att de numera bara är en förlängning av mig själv. Där jag befinner mig finns texten, den skrivs i mitt huvud och innan ens den första tangenttryckningen finns texten redan där. Textskaparen är Doktoranden och Doktoranden är jag. En och samma. Vad det leder mig till att fundera över är om mitt skrivande går i cykler; att alla de olika texterna i de olika bloggarna helt sonika är korta kapitel i en imaginär bok? Att varje blogg är sin egen bok? Är det verkligen så förutsägbart att jag som människa delar upp mitt liv i perioder om tre år? Ty den första "boken" skrevs i tre, Doktorandtankar har skrivits i tre, ska mitt stora fotoprojekt också vara i tre? Triss? Är det med tre års mellanrum jag vänder blad och börjar skriva på nya kapitel i mitt liv? Är det därför mina tre barn är födda med tre års mellanrum? Nåja, det går att läsa in hur mycket som helst i slumpens mest fantastiska utfall så allt blir till en kakofoni av astrologi. Det är inte mitt syfte, utan det tänkta syftet innan jag ens började se svarta versaler, gemener och punktering i detta bloggfönster var huruvida denna skrivarverkstads vara skall gå till att icke vara.

Vad jag insett under skrivandets gång är att Doktoranden som karaktär har ändrats så mycket från vad den initialt var. Den har drivits framåt, utvecklats och förändrats. Jag trivs för mycket för att lägga den karaktären på hyllan, den har blivit en del av mig som jag trivs så bra med. Den kan berätta historier, tankar, yttra funderingar och säga lite knäppa saker som inte alltid behöver följa logiska resonemang och därmed vara lite vridet. Men jag har insett att den karaktär jag en gång skapade numer är död. Begraven. Borta. Och med mitt fotograferande i mitt andra projekt så faller just de karaktärsdragen bort ur Doktoranden, just precis som att vara pappa är någonting jag hädanefter bara vill vara i verkliga livet. De historier som därmed kommer föreligga här är om tillvaron som doktorand och läkarkandidat. Alltid som ett mixtape.

Illusion Bureau

2011-07-31T18:40:00.001+02:00

Min systerson är sångare och gitarrist i härliga Illusion Bureau.

Jag är en stolt morbror. To say the least.

Två

2011-07-30T21:23:00.003+02:00

Runt mig är det helt mörkt. Sommarvärmen dröjer sig ännu kvar under den svagt klordoftande huden. Bakom rummets enda fönster skymtar en svag siluett av kvällsljus genom persiennen och den svaga kvällsbrisen sveper in i sovrummet. Mitt auditära cortex registrerar det svepande pianostaccatot i Ludovico Einaudi's Fly ur hörlurarna begravda i öronen.
Mörkret i rummet ställer sig i skarp kontrast till allt det tidskrävande arbetet de senaste dagarna i kulisserna som föranlett den tystnad som här hägrat. Efter många funderingar, fram och tillbaka, gjorde jag slag i saken och satte upp någonting som kostat både dållars och en hel del massa tid. En fotosida med blogg, med ambitionen att fungera som någon sorts plattform för ett intresse som kan leda till någonting helt nytt och väldigt intressant. Min magkänsla säger att arbetet med detta visuella alster kan påverka detta hörn av pseudonymskrivande på flera sätt. Där finns inga pseudonymer, inget gömt, bara jag och exakt vad det innebär, mina tankar och uttryck i mina bilder och texter. Det hela är lite som ett mynt; två sidor där vardera har sin betydelse. Det här är min plats för någons tankar om livet som läkarkandidat, doktorand och pappa i stil av ett blandband. Där, det är min visuella tankesmedja med sina egna historier. Om du hittar dit, mycket välkommen, men då denna sida är i sitt pseudonymistiska tillstånd kommer någon vägledning ej att givas. Här är jag Doktoranden, där är jag [...].

> Till de som känner mig mer personligen; säg till, så får ni veta var jag finns.

Paus

2011-07-26T15:11:00.003+02:00

Jag håller på att sätta upp någonting helt annat och nytt. Det kräver min uppmärksamhet de kommande dagarna, så det kan bli lite tyst här.

Vad det är?

En fotosida. En bra sådan.

Cirka 235 mil svenskt vägdamm senare

2011-07-25T21:28:00.001+02:00

Lika fascinerande varje gång. Semesterplanerna är oftast att göra så lite som möjligt men varje säsong är det lika mycket moment 22. Ett bröllop att gå på, sedan hemmavarande. Jo det var ju bara att titta efter i stjärnorna. Istället har jag varit på bröllop, knappt varit hemma, trängts på Kolmården och sett sjukt charmiga delfiner samt flugit över safarin, trängts ännu mer på Junibacken, lapat sol på pooldäcket och lagat/ätit väldigt mycket mat hos syster, shoppat på svenskarnas högborg, gjort hufvudstaden, ätit vägkrogsmat, insett att vi inte vill bo i Nyköping trots charmen eftersom "sjukhuset" (lasarettet) är alldeles för litet samt bilat väldigt många mil. Vet säkert jag glömde en hel del andra saker också.
En annan "nackdel" med att besöka min härliga syster och hennes familj är att vi har så förbannat lika smak i mycket, så det hon gillar gillar ofta även jag. Det resulterar hos undertecknad i ett rätt enormt ha-begär varpå min shopaholic-djäfvel får knark på vattenhjulet. Före hemkomst små minigrytor i stengods från Chilli för att servera exempelvis ljuva chokladfondanter i. Även nya rektangulära tallrikar och charmiga glas från Kamprads högborg. Efter hemkomst till vårt egna bohag har vi därför, hitintills I might add, införskaffat snigga prylar från Stelton (aka "DDD") och helt nya köksmöbler. Jäbla systra mi, men jag tycker om dig ändå.

Dagar gryr, minnen består

2011-07-25T00:56:00.003+02:00

Vilka ord jag än väljer att skriva ned är det både futilt, fattigt och svårt. Där satt jag i den svenska huvudstaden, med kaffe vid ett köksbord i en lugn villaförort. Samtidigt några hundra kilometer därifrån är allt ett levande helvete. Så många unga människor, med livet framför sig, släckta av en mans konstlade idéer om frihet och ideologi. Livet är ett jävla Jeopardy av att vara på fel plats vid fel tillfälle. Hjärtskärande berättelser från överlevande får det att rysa längs ryggen och slå maggropen i hårda blåknutar. Tid må läka både fysiska och psykiska sår men aldrig för den alla förlorade tillbaka. Så till alla er som förlorade älskade, kära och nära denna mörka dag; håll dem nära i minnet och hjärta, där lever de alltid kvar.

Andra texter får vänta till andra dagar.

Där.

2011-07-17T18:54:00.007+02:00

Ledigt. Semester. Tanken var ju att vi skulle göra så lite som möjligt den här gången, inte flänga omkring som rotlösa bohemer. Ett bröllop i norr, sen var det hemmaliv för alla pesetas. Då är det helt och hållet legitimt att fråga varför jag och hela familjen nu sitter hos min kära syster & c.o. utanför hufvudstadens tullgräns i härligaste solis (no kidding) bland pooler, båtar och kylt rosévin. Men förvånas borde varken jag eller E, vi känner varandra, och oss själva vid det här laget. Sitta stilla och rulla sommartummar har aldrig varit vår sång (rent musikmässigt är det Bed Of Roses och i filmens värld Coyote Ugly. Låten är ju i sig logisk, men jag kan ju åtminstone hoppas hon inte finner mig så pass osmaklig som en coyote ugly innebär och vill gnaga av sin egen arm varevigaste morgon).

Så här i söder blir det därför lata dagar med både shopping, Kolmården med kidsen, träffa folk och helt enkelt det enklaste vackraste. Sitta ute på gräsmattan i ottan med kaffe i handen, lillprinsen raceandes mellan äppelträdet och syrener i steppdansande fart med ljudliga decibel. Laga fantastisk mat med min kackelhöna och tillika fantastiska syster. Ja för mig är söder långt mer hemma än norr. Här har mitt liv utan von oben-perspektiv ett J. von Anka-värde, mer färgrikt, vackrare. Ofrånkomligt så, här är andetagen lugnet personifierat. Här är mitt liv, om vi ska koka ned det till en fond.

Här

2011-07-14T00:22:00.001+02:00

Hemma igen. Lugnt i bröstet, vilande andetag. Kläder packas upp, om och ner igen. Lägger till några böcker. Lagar god mat i mitt egna kök; marinerar och skär. Köttet doftar av olivolja och timjan. Genom balkongdörren letar sig den sött ljumma röken av gråa briketter från den varma grillen. Vispar ned äggulor och smält smör i lagen av dragon och äppelcidervinäger. Serverar, äter. Bläddrar genom de hundratals foton från helgens vackraste bröllop mellan J & B; norrlänningen och skåningen, ler och långhalm. Redigerar, ler, klipper ihop, lägger ljudspår av Cary Brothers. Är hemma. Just nu.

Tyngden i varat

2011-07-11T23:59:00.002+02:00

Olidligt varmt. Minsta muskelryckning leder momentant till svettpärlor och djup andhämtning. Den behagliga värmen har lämnat walk-over för den kvalmiga klibbigheten mellan tunna linneskjortor och glasfibervävd polyester. Vardagsmåsten är en sommarolympisk företagsamhet och viljan sträcker sig bara till skuggan under täta pilbuskar med naken överkropp mot svalt och starkt doftande gräs. Den portabla fläkten, dess monotona tinnitusljud till trots, är nattens svalkande riddare i blänkande rustning. Katten sover på soffbordet där fläktvinden i stadig rytm sveper över den yvigt guldbruna pälsen. I gränslandet av Trevor Rabin's Getting To Know Sarah och Tori Amos' Abnormally Attracted To Sin sitter jag och slevar i mig halvsmält glass under ett sluttande furutak, allt i ett desperat försök att kväva den tjocka ångest som dväller i bröstkorgens tunga hävanden.
Längs min geografiska longitud och latitud härjar hjärnspöken i all min cerebrala vävnad, de hugger och väser illvilja, reser murar runt mitt rätta jag. I min ägo finns ingen nyckel genom den tunga ornamenterade porten. Hur denna plats sedan minnen manifesterats lyckas vända på allt jag är förblir en fråga av magnitud. Vid varje återkomst är ångesten där, som en smutsigt välkomnande vetruviansk man med utsidan beklädd av nerver, kärl, muskelfibrer och tarmar som kostym om högsöndagen; likväl vid varje flykt släpper den sitt gastkramande grepp för varje kilometer och mil. Varför finns den? Vad beror den på? Varför existerar den? Hur kan denna plats med alla dess goda upplevelser aldrig stävja detta tunga ok av alveolärt bly? Min geografiska härkomst har skapat en Mr Hyde med förmågan att alienera sig, skapa distansmeter mellan sig själv och andra. Den jag är hålls gömd, och människor som träffar mig främst på denna longitud och latitud förtjänar ursäkter in absurdum. "Ni ser inte den jag är, vem jag är, hur jag är. Förlåt mig!" vill jag, Jekyll, skrika ut men kvävs av Hyde's munkavel.

Personlig nutidshistoria: Egentid är i min bok någonting överdådigt positivt. Ingen annan äro lycklig om du själv inte sitter i första rum. Umgänge var aldrig ett dagligt behov under hela min uppväxt. Alla kunde vara för sig själva utan snett axeltittande. Har alltid gillat, och med tiden accepterat till älskat. Min egna tid. Ostörd självisk sådan där aktiviteten är bisats och tiden huvudsats. Människor överallt och hela tiden gör mig obekväm, olustig. Andra med oförståendet över mitt behov skapar kulturell frontalkrock. Jag behöver egentid utan att andra betraktar en som asocial, tråkig eller konstig. Låt mig vara fyrkantig utan att rynka på näsan. Låt mig må bra så mår ni bra. Vi behöver inte alla bada i samma pöl hela tiden.

Det är otäckt att ibland inte tycka om den man är, men med vilka fasettögon skall det geografiska förloppet betraktas? Kan man som människa verkligen påverkas så negativt till den grad jag upplever? Tala om kryptonit. Det jag vet, och står vid, det är att i den här staden kan jag aldrig få kroppslig ro. Det vore att begrava mig levande. Ställ inte det kravet på mig, det skulle äta upp mig inifrån och lämna ett tomt skal utan glädje till människa kvar. Snälla, låt hela mig leva fullt ut, livet ut.

Så eh, vad hände?

2011-07-07T12:40:00.001+02:00

Lyssnar på Blackfield i skuggan. Lunket av lediga dagar börjar infinna sig och likt kroppen slappnar av i sin hållning och den spända hanen sakteliga närmar sig sitt nollställda läge går tankeverksamheten åt motsatt håll och skapar en translationell utveckling jämte solskenet, trekvartsjeans och linneskjortor.
Utan stress och med skön otvungenhet har på tvenne dagar sköna stunder avlöst varandra på löpande pärlband. Allra först umgänge med poolbad och rosévin, årlig prestigeturnéring i kubb med grillad mat över öppen eld. Följer upp med stugvistelse omgiven av vatten, Kräsna Kurt (fiskmås, true story) och jordgubbar. En tur med fina båten längs älven och havet med två av kidsen, allt med solen i ansiktet och linneskjortan fladdrandes i den svagt saltdoftande vinden som om än hur mycket Baywatch/Hasselhoff-varning det är på det uttalandet, I couldn’t care less. Men där kroppen långsamt låter den vardagliga vinkelvolten ebba ut likt en engelsk kanal under lunas åverkan tar reflektionens tankebanor vid. Finner mig själv läsa mina egna texters början och ser vilken skillnad dessa tre år av skrivande har fört med sig. Distansen är vida milslång. Just där och då var tillvaron en flyktig upplevelse, idag så mycket mer rotad och fundamental. Alla texter under de gångna åren beskriver sinnesstämningar och min egen utveckling på ett högst personligt plan. Likväl har läsarskaran förändrats; nya har kommit till, andra lämnat och även ni är en del av helhetsekvationens affekter. Det är dock först när jag läser min egen historia jag slås allra mest av hur både de medvetna och icke-sådana dito livet fört med sig utan att egentligen ha ägnat det en tanke.

Roadtrip

2011-07-05T07:00:00.001+02:00

Bilen är packad, likaså kostymen. iFånen laddad med sommarmuzak och ljudböcker, laptopen proppad med film och vanliga böcker i väskan. Drar på roadtrip längs svenska landsvägar med turnéstopp för både bröllop, poolbad, utomhusliv, umgängeshäng och gemytligheter.

Åter när lusten faller på. Nu vägdamm, sol och shades.

Magin med mixtapes

2011-07-02T17:18:00.000+02:00

Utöver faktumet att det finns alla typer av mixtapes finns det alltid en anledning att göra ett. Men vad är det med mixtapes som är så speciellt? Vad är, helt enkelt, grejen?
Ett mixtape handlar om tiden du lever i, eller har levt och vill minnas, om de människor som du har delat de stunderna med. Ingenting summerar den perioden i ditt liv bättre än ett gammalt mixtape. Det gör ett bättre jobb på att lagra minnen än din egen hjärnvävnad. Varje mixtape berättar en historia. Sätt ihop dem, och de kan berätta en historia om ett helt liv. Att sätta en låt på ett mixtape är lite som att gjuta liv i den, att sätta den fri med syfte och mål.

Det mest tydliga med mixtapes är att de oftast handlar om kärlek, och om vi hårdrar faktumet så sopar ett riktigt kassettband banan med mp3:or. Det har inget att göra med vidskepelse eller nostalgi. Mp3:or går rakt in i hjärnan, den delen gillar jag. Men rytmen av ett mixtape är rytmen av kärleken, det analoga surrandet av den fysiska närheten mellan två sentimentalt mänskliga kroppar. Kassettbandet är fullt av väsande och den inspelade tystnaden tömd på dialog. Rummet, med sin unika utformning av väggar, tak, golv och andra objekt skapar en helt säregen närvaro; det är fullt av bortkastat utrymme, onödigt brus. Jämfört med den tydliga 4/4 rytmen av en mp3 är mixtapes hopplöst ineffektiva och odugliga. Att lyssna på ett gammalt mixtape är på samma sätt som en kriminalpolis sitter och häller upp drinkar åt den grånande kontoristen som berättar historier om gamla goda dagar på det sjaskiga motellet längs motorvägen. Du vet du kommer vara något uttråkad, men det kanske ändå finns en ledtråd någonstans där inne. Och om det inte är det, så vad fan gör det? Det är inte en dålig tid. Du vet du kommer slösa bort tid. Du planerar att göra det.

Skapandet av ett riktigt bra mixtape, till exempel om ett kraschat förhållande, är svårt att göra och tar mycket längre tid än vad du föreställa dig om du aldrig gjort ett. Du måste köra igång med något som fångar lyssnarens uppmärksamhet och väver fast dem. Sen måste du höja temperaturen, men du vill inte blåsa ur alla ventiler på en gång, så därefter behöver du varva ned. Du behöver berätta din historia på en begränsad tid med tydlighet, och där eventuella subtila undertoner träder fram behöver lyssnaren vara på samma musikaliska våglängd. Det går inte att säga "jag tycker om dig" med World In My Eyes av The Cure om lyssnarens referens är Without You Here med Goo Goo Dolls; men kanske går det att mötas halvvägs med Closer To You av Brett Dennen. Det är många regler, men ett riktigt bra mixtape är oundvikligen värd både ens tid och uppmärksamhet.

Så idag, Sunglasses and Flip-Flops.

Historien bakom? Lyssna.

Och låt mig veta hur just du uppfattar historien!

"Abonnenten på denna anknytning går ej att nå för tillfället, vänligen försök igen om sex veckor!"

2011-07-01T16:00:00.008+02:00

Tidig eftermiddag. Van att varje vardag vakna med solen och med musik i öronen trampa iväg mot sjukhuset och dagar till bredden fyllda med intressanta och lärorika upplevelser. Ovanligt nog är skrivbordet idag fritt från alla högar av papper och intorkade kaffemuggar, inga pennor eller pärmar utspridda runt datorn. Idag stängs butiken. Nu blir det långledigt. Jag ska sitta i solen och dricka både kaffe och vin, insupa grilldoften från den askgråa kolbädden och frossa i god mat; utan stress eller måsten. En lång ledighet utan planer eller resor mer än att gladeligen gå på ett vackert bröllop. Kanske hyr vi en stuga ute i skärgården några dagar. Kanske inte. Kanske tillbringar jag dag efter dag med fötterna i sanden, barnen runt omkring och näsan i en bok. Kanske med golfklubbor och svordomar på välansade grönytor. Jag vet inte alls. Det endaste jag säkert vet är att de närmaste veckorna laddar jag mina batterier inför nya utmaningar. Tillbaka på utbildningen med nya kurser och nya upplevelser. En höst där mittseminarie skall presenteras och bedömas av duktiga forskare. Resa till vackra San Diego i Kalifornien med kollegor från jobbet och där träffa P igen som likt förra gången har nog mycket ändrats men ändå inte.

Mycket för dörren.

Men nu batteriladdarveckor och sommarrock.

*klick*

Tid må läka sår men aldrig bleka minnen

2011-06-28T09:15:00.003+02:00

Två år sedan. 730 dagar sedan jag satt där inne på sal 16 med den tunna och bräckliga människa som låg under filten och ännu drog ytliga andetag. Uppehållen var nästan som konstpauser; haltande, stapplande steg på väg bort från liv och medvetande. Bräcklig och skör. Allt det jag förknippat henne med, livsglädjen och omtanken, hade sjukdomen skoningslöst drivit ur henne. De gör sig till ännu till minnes, minnena, och samtidigt det hårda spännbandet runt bröstkorgen av att hur kort det fysiska avståndet mellan oss än var i den stunden utgjorde den kvävefyllda luften en så tydlig gräns att den kunnat skäras med kniv.

Försiktigt, ja nästintill ljudlöst sade jag mitt farväl, och lade därefter igen dörren till sal 16. Sjukhuskorridorerna var vindlande långa likt meanderbågar utan synligt slut. När den friska sommarluften slog emot mitt ansikte var det med kraften av en tegelvägg. Inne, ute. Livet, bortgången. Ögon till brädden tårfyllda vittnade om saknad, förlust men den ändå betryggande vetskapen om att det långvariga lidandet snart ebbar ut. Det tog endast några timmar, när jag vaknar av telefonsamtalet många mil därifrån att andetagen ebbat ut och ersatts av ett värdigt lugn, där allt det onda slutligen lagts till sin sista vila. Vi försöker alla förbereda oss på döden och näras bortgång, men oavsett slår den oss lika hårt varje gång. Vi värdesätter det faktum att vi får vakna ånyo en morgon till bekanta ljud och ljus. Och när vi vaknar kan vi minnas de minnen som aldrig bleknar, de som etsat sig fast bland våra neuroner och hårdkodats i vår bark. De minnen över hur hon lyckligt dansar med min pappa i en prunkande trädgård i medelhavssolen. Hennes stolta leende när hon kommer gåendes på uppfarten till vårt hus med sitt examensbevis i handen; en av hennes stora triumfer av stolthet. Minnen bleknar aldrig. Inte heller saknaden, de färgas dock med tiden oftare av leenden än saknaden. Idag minns jag min mamma.

The hospital fashionlård talar sanning om op-kläder

2011-06-26T19:37:00.003+02:00

Senast i december var FashionDoc i farten igen, men nu är det dags igen; ”Tap in, crank the volume up, and join me for a fashion extravaganza”!

Top notch och backslick, vi välkomnas in i provrummets mest luxuösa show och innersta väsen på catwalken. Det är som Versaces på förhand hypade kollektion på New York fashion week med obskyr tribaltechno signerat Daft Punk som backdrop. I vagnar av metallisk 70-tals plåt som mest påminner om effektiv tysk industrialism, infinner sig redan där och då en fabulös upplevelse av retro som 80-talets hotpants. Vagnarna har dörrar på sidorna och häri ligger i prydliga rader och högar det venösblå guldet efter både BMI, längd och pondus. Strikt, stiligt och alldeles gossemjukt att en kattunges päls bör jämföras med en sliten rotborstes. Efter omsorgsfullt val är det första distinkta du lägger märke till är de väl tilltagna muddarna när byxorna glider upp mot dess plats på höften. Smiter åt ordentligt runt fotlederna och ger hela benen en känsla av personlig sfär, vilket inte kan sägas om det Laban-vita standardformatet där byxornas distala ände fladdrar lika mycket som herren på sal 8 släpper väder. Midjan knyts igen med snöre som mest påminner om något du hittade på dina badbyxor -89, och den rynkiga byxlinningen för osökt tankarna tillbaka till mormodern med vätskedeficit.

Blusen är en efterföljande orgie av lyx. Muddar i både midja och armar stänger effektivt in de perspirerande kroppsdofterna av mixen Chanel No5 och egenproduktion, som om de måste ut gör det via den smala men djupt skurna v-ringade halsen. Denna skärning kan särskilt uppskattas av de med mer vällustigt kvinnlig utformning och med behovet att uppvisa mer dekolletage på op-salen. Huvudkirurger med faiblesse för den typen av provokativitet riskerar därmed lägga snittet distalt istället för medialt. För det manliga kollegiets uppvisning gäller istället med eller utan brösthår.

Hela ensemblens passform är ytterst unisex vilket borde definieras som medioker mellanmjölk, men tygets fullständiga upplevelse av sammetslik nykardad lammull väger upp den totala bristen av kroppsliga konturer. Den enda påtagliga bristen med detta luxuösa plagg värdig finalvisning i Project Runway torde vara den kvantitativa bristen på fickor. På blusen endast fickor på vardera sidan om midjan. Den ytterst praktiska fickan vid knäet på de vita byxorna har fått stryka på foten och ersatts endast av raka sömmar som inte tillför någonting till helhetsintrycket. Blusen lider av samma uppenbara problem med endast få fickor där summan av kardemumman är att dessa fickor skall inhysa både det klassiska stetoskopet, anteckningspapper, pennor och diverse andra väsentligheter. Dock inger det en misstanke om att detta är i högsta grad planerat, ty den mest vanligt förekommande detaljen, och anledningen till dess hyllade lov, är att stetoskopet kan bäras runt halsen med värdighet. Status för den inbitne show-offen! Det är ju som att äta kakan att ha den kvar, att få vältra med sin nakna hud i en bassäng av sammet och velour.

När det så behagas att nå catwalkens klimax, visningen av de mest slående kreationerna toppas det först med den berömda läkarrocken i sann Haute Couture. Det blåa understället skapar en tydligt fyrkantig kontrast till det böljande cremévita där detaljer som plastknappar, uppkavlade armar och sökaren propert knäppt i bröstfickan får publiken att tappa andan. Och just då, med publiken på kanten av sina säten gör den entré; hela outfiten för op-salen. Blålyxen göms under den turkosgröna engångsrocken med ensidesknytning i midjan. På händerna gröna underhandskar med gula indikatorhandskar. Träskor på fötterna och Apotekets stödstrumpor för den riktigt rutinerade. Succén är ett ögonblickligt faktum. Till och med Lagerfeldt och D&G ger stående ovationer.

När sedan de högre modehusen, above all Landstinget Entertainment Inc, slår ned med bomben att de mörkblåa kläderna skall fasas ut eftersom retrolooken inte längre är in style går kollegiet ur hus, hem och gårdar! Det skränas mer än när Ralph Laurens retusch-skandal uppdagades och fröken Witherspoons ödesdigra klänningsval till Oscars-galan var ett faktum. Och snabbare än Jennifer Aniston hinner avsluta sitt senaste förhållande ångrar L.E.I. utan omsvep sin fadäs.

Kläderna till trots, att inte göra en djupdykning i denna fashionabla del av modevärldens hattar och huvudbonader vore ett fel av oproportionerliga mått. Inte ens den mest uppseendeväckande huvudbonad signerat engelska kungahuset kan tävla med dessa alster. Nej inte ens fruktkorgarna skådat på lättklädda damer i -94 års omgång av Tutti Frutti ledda av Bruno Wintzell har en sportslig chans. Lila och turkosa heltäckande hårnät nickar åt 50-talets husfruar, gröna topp-hattar för en osökt in på tankebanor om Hattifnattar. Den vadderade beanie-cap’en är en favorit hos många av kirurgerna, men sällan uppskattad av op-syrrorna eftersom den inte anses täcka nog mycket av huvudet. Därmed gäller ännu ekvationen att ju fler beanie-caps desto fler högtravande kirurger med pondus. De gröna huvud- och hals-tälten ses därmed oftast på kandidaterna, och ortopederna. Således ser ni den fantastiska möjligheten att variationerna är oändliga; mode upphör aldrig att förvåna.

Så jag erkänner, ok? Jag har en op-dress hemma, for those special moments of luxury.

Yours truly,
FashionDoc

Läsning

2011-06-25T12:11:00.003+02:00

Linn skriver med så mycket charm och behållning att mina magmuskler krampar lika mycket som när jag har instruerat ett riktigt hårt och inspirerande pass. Vardagsguld hos Just Another Fucking Blog. Som exempel:

"En A-personlighet hade väl gått dubbla varv runt Djurgården och skrivit en halv bok idag, men jag nöjde mig med en fotoutställning och fem glas vin. Jag må vara alkoholiserad, men jag har iallafall roligt."

Dessutom ska jag laga hennes varmt omnämnda middagsförslag. Förväntningar - höga.

Kakor i kläm och kattguld

2011-06-24T22:00:00.004+02:00

Läser, pausar. Tänker efter, funderar. Temaartikeln ur senaste F&M är på sitt sätt uppmuntrande läsning. Är läkarstudent med ett stort (duh) intresse för forskning. Jag gillar främst medicinsk grundforskning, att verkligen sitta och klura på knepigheter som hur gener regleras, vilka signaler som aktiverar och stoppar upp dem; hur någonting verkligen fungerar djupt där inne i våra celler. Det fascinerar, inspirerar, motiverar. Stora satsningar i flera år framöver görs för att knyta kliniskt aktiva till grundforskning ur många värdefulla aspekter. Att inte se den här satsningen som en riktigt saftig morot för utvecklingen i mitt yrkesverksamma liv vore åsneenvist. Jag vill vara kliniker, jag vill vara forskare - är det fel att både vilja ha kakan och äta den när möjligheten faktiskt verkar existera, eller är det den ensammes dåraktiga jakt efter kattguld?

Mot vintertider

2011-06-24T15:05:00.002+02:00

Den beklämmande titeln till trots är det sanning, nu går vi mot höst och vinter; långkalsonger, mössor och varma jackor. Men vetskapen om att sommaren ännu står med sina bästa dagar för dörren om än mörkare nätter ackompanjerar dess dito gör mig inget. Som alltid vid denna midsommardag tar det största skålpundet av Sverigets folk chansen att gå bananas på bästa sändningstid. I partiella regnskurar skränar i grannlängorna icke rumsrena texter till både Idas sommarvisa och Mors Lilla Olle, dryckjom med egenkryddad 'schnapzs' (snaps) tills ögonglober står i kors och morgondagen känns lika långt bort som en varm sommardag med klarblått valv.
Vi packar picknickkorgen med ljuvlig mat; Kycklingspett marinerade i örter ett helt dygn, färskpotatissallad med sparris, rädisor, fetaost och sockerärtor, moussé på jordgubbar med syrligt bärtäcke och päroncider. Styr kosan mot gröna ängar utanför staden, filtar under armen, den sneda grönlövsklädda stången, blommor i håret, lek och skratt, fotbollar som sparkas högt och landar mitt i matbordet. Är det inte rätt vackert så säg?

Med adjektiv som ovan är Perfect Darkness av Fink inte ens nästan malplacerad. För morgondagen när ögonlockarna är grusande tyngda är nog Yesterday Was Hard On All Of Us lika sann som att solen upplevs gå upp alldeles för tidigt.

Några rader om vuxna vänner

2011-06-20T20:09:00.000+02:00

Att skaffa nytt umgänge som vuxen. Avigt? Knepigt? Omöjligt? En måhända kort reflektion, men jag får hela tiden uppfattningen att de allra flesta människor har en så stor umgängeskrets omkring sig och i jämförelse känner jag mig nära inpå barnsligt naken. Jag har aldrig haft ett stort umgänge. Många bekanta javisst, men nära vänner? Alltid skralt med sådana. Växte aldrig upp med många vänner, och därefter som väldigt unga småbarnsföräldrar och universitetsstudenter passade vi inte in i några av de socialt accepterade facken och vänskaperna blev sällan mer djuplodande än ytligt bekanta. Med tiden och därmed ålderns allt mer tydliga fåror har jag upptäckt att vi mer och mer hinns upp av nu jämnåriga som börjar spela enligt samma sociala spelregler. Som behaglig konsekvens blommar även vänskapen med nya människor upp och jag börjar så smått hysa större förhoppningar om en umgängeskrets som med tiden tränger sig förbi det mest epidermala lagren av hud hos alla berörda. Processen är dock lång, lite snårig och att komma nya vuxna människor nära inpå är något långt mycket svårare än när dottern skaffar ny kompis i sandlådan på samma tid som Usain Bolt tar sig över mållinjen i ett 100-meters lopp.
För faktum är, det är långt ifrån alla som har självsäkerheten att spontanbjuda in sig själv till någons bröllop efter att man bara har bekantat sig i trenne dagar. Dock tackar jag gladeligen A för detta uppvaknande tilltag, ty han är ofrånkomligen idag en av mina närmaste och bästa vänner.

Funderar ofta runt framtiden. Hur stor påverkan skulle det vara att bryta upp från den här staden där rötter har fått sätta sig i snart ett årtionde? Att bryta upp barnen från sina vänner, skola och allt annat? De skulle säkert klara sig bättre i umgängesväg än vad jag själv skulle göra. Jag vill ha längre somrar, närmare till vissa saker och ställen, men jag ställer mig samtidigt frågan om det egentligen är värt det? Kanske är det mer värt att vårda de rötter man har satt och låta sig själv se till möjligheterna närmare runt en än vad som finns bortom horisonten? När allt kommer till den oundvikliga finns här allt jag behöver både för att trivas, utvecklas, leva och må. Perhaps it's time to quit chasing the sunset. Det vore något. Vilken insikt för en vanlig måndag, det ska sägas. Dagens soundtrack får därmed tillskrivas Alexi Lalas och vackra Chasing Sunset.

Jimmy Shoes busted both his legs, trying to learn to fly

2011-06-19T20:44:00.002+02:00

"The street-lights buzz as the cars roll by, my shoes will keep walking while I'm staring at your window with a suitcase in my hand. Right here, where the streets have never had a name I want nothing more than for the dust cloud to disappear, feel the sunlight on my face. As ever to keep on moving, no reason has in time of times been more about the time to move on than now.
Consider life as a highway, name a place and I'll be there, bags packed and I'm out of here to that destination anywhere; California, Hollywood Hills or wherever there will be sand in my shoes. From the place with roads where cars never stop going through the night to real life where you can watch the sunset. That simple desire to come what may when you fly away to somewhere you're not alone. With the speed of sound I look up at night, planets moving at the speed of light. Such days as these the stars are never out of reach. So go where every little thing, even the iridescent starlight, has found a home - the big man's squandered jungleland."

Texten ovan är baserat på sångtexterna till blandbandet Travelocity och utgör ett soundtrack med för mig en icke helt irrelevant betydelse. Likt planen att nästa år skall innebära början till slutet på en lång epok då en kappa skall skrivas och kulminera i en disputation, skulle jag likväl kunna skriva en målande historia om det fantastiska med att resa. Världen har så många för mig ännu oupplevda hörn, och varje pusselbit av någon annans vardag utgör ett magiskt ögonblick i mitt. Intrycken, som målar min retina. Dofterna och smakerna som väver sig in och ut där jag flanerar i egen takt, gata upp och gata ner i städer, byar och landsbygd. Beskådar, lägger på minnet, tänker "det här måste jag komma ihåg" men glömmer fort när nya intryck sveper bort logiken. Planer görs men tiden spelar spratt, satta ur spel, men blir ändock av på sitt egna sätt. Med resandet kommer det oväntade, det underbara fantastiska, som kontrapunkterar harmonin och skapar en dimension över den normalt spelade vardagssskalan. Jag kan ta med allt hem, hela rikedomen av intryck i min ryggsäck av minnen. Nyligen Tyskland, i sommar bara Sverige, sedan Kalifornien. Ty resandet till trots och hur mycket jag än älskar denna perfekta ynnest av livet finns inget bättre än att komma hem. Hem till rötter, hem till det vana, hem till hjärtgropen.

Kaffenyheter

2011-06-15T21:27:00.005+02:00

Latté på Starbucks vid Odeonsplatz i all ära, men den hemmagjorda diton är snäppet godare även om utsikten och arkitekturen inte är riktigt densamma. Fördelen med att dricka den goda koppen hemmavid är att man samtidigt kan läsa nyheten att mitt abstract till ASBMR är accepterat och därmed måste jag under en vecka i september infinna mig i San Diego. It's hard work, but someone's got to do it!*

*Ironin är inte alls överdådigt tydlig.

Bomull

2011-06-14T14:06:00.000+02:00

Helgen tillbringades på resande fot tillsammans med storgrabben. Vi klev upp i ottan på fredagsmorgonen, båda leendes från öra till öra. På några få timmar och två flygresor senare hade vi landat på hotellet i Münchens äldre stadsdel Lehel, en mycket charmig del av staden med gamla byggnader, överdådig arkitektur och smala gränder. Till fots utforskade vi överklassens bländande prålighet längs Maximilanstraβe utsmyckad i pingvinkostymer, pälsar och diamanthalsband bland Chanel, Jimmy Choo, Cartier, Giorgio Armani och Ralph Lauren. Väl förbi den extrema flärden ankom vi till den mer normala delen av världen där vi botaniserade bland frukt- och grönsaksstånd innan vi hamnade på ett italienskt ställe där jag åt pizza och storgrabben pasta bolognese.
Lördagen var en heldag på fantastiska Hellabrunn Tierpark. Djur från hela världen i naturliga habitat vilket får varenda djurpark jag hittills sett att skämmas. Vackert, naturligt, rofyllt. Efter välbehövlig vila innan middag fick storgrabben genomgå ett eldsprov i tålamod (vilket han passerade med bravur och dånande applåder) då hans pappa ville äta middag på franska Les Cuisiners. Här åts det pilgrimsmusslor på rödbetsbädd, ankbröst med sparris och den godaste chokladfondant jag någonsin smakat. Storgrabben högg in på entrécôte. Tack, Jean-Marc.
Söndagen var en hel förmiddag i Englischer Garten med sol, glass, lek och bus i flera timmar innan en krasch i hotellsängen för några ögonblick av horisontal position följt av vad som skulle komma att utvecklas till en l-å-å-å-n-g kväll dirigerad av Bon Jovi. Vi möter upp Sebastiaan, Terry och Dominik utanför en intressant institution under namnet Hofbräuhaus. Jag säger det att om ni aldrig sett ett riktigt tyskt ölhus är detta något av en sight for sore eyes. Lederhosen, hattar, fjädrar och större än en ordentlig teater. Vi insåg fort att detta var lite väl tyskt för vår smak och istället blev en uteservering av lugnare slag vår melodi för dryckjom, mat, prat och skratt. Låt mig förtydliga att om en grupp asiatiska tjejer kommer och ber Seb ta en bild på dem så kommer det bli intressant. Istället för "say cheese" eller "smile" så kläcker han ur sig "now everybody say 'penis'". Gapflabb för att summera. Därefter behövs inte mycket ord. Tänk 75.000 människor på Olympiastadion, tänk ett av världens just nu största band, tänk fantastiska melodier, tänk körsång av 75.000 människor. En upplevelse att sent, ja aldrig, glömma. Bara se själva.

Med en tidig måndagsmorgon och presumtiv smidig resdag hem utvecklades till en resdag from hell av mången anledningar som flygplansbyten, terminaländringar, lågt blodsocker, förseningar, trött barn, trött pappa, resväskor i baklås med mera(!) kom vi oss så äntligen hem och så jag fick en möjlighet att, utöver krama de hemmavarande barnen, säga grattis på 2-åriga bröllopsdagen till min fantastiska fru. Hemma hade hon dukat upp tre-rätters middag vilket var så behövligt för att sudda bort delar av resdagens tunga yttringar. Hon är min klippa och mitt bättre samvete, mitt stöd och min bästa vän. Livet utan henne vore bara hälften värt. Nu bomull. Nästa hållplats, läder.

Bon Voyage

2011-06-10T05:10:00.001+02:00

Nu drar jag och storgrabben till flyget och Bayernland (München) över helgen.

Vi ska gå på Tierpark Hellabrunn och se Bon Jovi på Olympiastadion.

Adieu, wieder Dienstag!

Ryssvärme!

2011-06-08T15:11:00.006+02:00

Jävulberg så skönt och varmt det är. Utanför fönstret. Klarblått valv med skoningslös sol som bränner in det maligna melanomet på bleksvensk hud i jakten på bruna pigment och vitaminer. Som den sommarjunkie jag är fiskades det efter en doktorandkollega lika svälltfödd på sol som mig och C nappade snabbt på förslaget eftermiddagskaffe vid hospitaldammen. Det enda jobbiga med hela alltet är det där jäbla samvetet som efter bara minuter av r&r frenetiskt petar en på axeln och tycker att plikten kallar. Sant må så vara, men det finns något högst mer positivt med doften av nyklippt gräs och sommarvarm hud än en fjärrkyld forskningskorridor med ångor av lösningsmedel (vilket får tillskrivas metoden av att extrahera RNA för genanalyser). Samvetet bör dock inte klaga, ty mycket på "att göra klart innan semestern"-listan är signed, sealed, delivered för att travestera Stevie Wonder. Så om du hellre sitter inne och läser det här kan du ju alltid klura på vad nedanstående arbetsuppgift för dagen innebar. Själv drar jag åt annat håll; Las Vegas strip steak på uteservering, rosévin på balkongen, ja tack.

Half & Half(vilket inte är samma sak som amerikanarnas hälften grädde hälften mjölk)

2011-06-05T02:00:00.000+02:00

50/50, hälften av helheten. De senaste veckorna har studenter sprungit omkring på universitetsmarkerna med mer eller mindre existentiell livspåverkan då terminens sista skälvande dagar klämtar mot sin resoluta utgång. För mig är det familjärt och bekant, och till viss del med en uns av saknad, även om jag vet hur både nojig och jobbig jag kan vara åt andra människor som befinner sig inom en 50 meters radie av min persona under slik tidpunkt.
Istället har hela upplevelsen förts över på jobbet.
Arbetsuppgifterna framför mig är gedigna, tidskrävande, intressanta och omfattande. Men intresset till trots så vill mitt halva sinne bara gå på semester - det vill sitta hemma i solen och sippa på svalt vin, gömma ögonen bakom mörka solglasögon, lapa sol i prunkande grönska, låta barnen springa omkring och odla sommarfötter och sommarknän, laga mat utan tidspress med dofter för sinne, doft och gom. Den andra (tråkiga) vill färdigställa data, analysera, sammanfatta, skriva och - i det längre perspektivet - disputera för att kunna lägga fokus på saker bortom horisonten.

Så vi är i en konflikt. Ett kaosartat, men godartat, sympatifält utan tydlig vinnare. Försöker utvinna mark där meningsskiljaktigheter möts men de strävar ifrån varandra likt magneter repellerar. Min förhoppning att de diversifierade cerebralhalvorna kan ta sitt förnuft till fånga och dela på tiden utan att skälla ihjäl den andra när denne för utstå samvetets gnagande kval och den andra njuter i fullo av sin livsuppehållande eskapism.

Operation Ökenlugn

2011-06-04T16:41:00.003+02:00

Ökentorka på skrivfronten (texter om smått, stort, högt och lågt växer så smått i hjärnbarken). Ingen invärtes öken är dock att notera, håller kolhydrat- och vätskebalansen i schack med både rosévin och jordgubbar marinerade i rosévin.

Ikväll teater med middag en kväll ute med E. Utan barn - my gosh.

31/5 2001

2011-05-31T13:35:00.003+02:00

Just idag, för exakt tio år sedan, stod jag och E tillsammans med tusentals andra utanför grindarna till Stockholms Stadion i gassande solsken. Inne på stadions bortre ända stod en magnifik scen slående lik toppen av Empire State Building. Som så många gånger tidigare jag väntat på insläppet och att se mina främsta musikaliska förebilder tar aldrig udden av upplevelsen hur många gånger den än upprepas. Sångerna och musiken har kommit att för mig få sina egna liv, och varje gång jag hör någon av dem berättar de en lite annorlunda historia. Vissa historier är enkla och glada, andra mer djupa och känslofyllda. Kanske hade jag betraktat upplevelsen annorlunda om jag då hade vetat det skulle dröja lite mer än drygt tio år, nästan tre universitetsutbildningar (1 down, 2 to go), tre barn och allt däremellan innan det skulle bege sig igen, vem vet? Oavsett vad så har tiden förflutit med allt lyckosamt den bringat med sig, allt som kommit, gått och bestått. Snart är det dags att än en gång låta upplevelsen fylla varje neuron, muskel och fiber till bristningsgränsen av eufori. Ett skoningslöst skälvande när musikvärldens svar på den målade konstens Mona Lisa av da Vinci och Michelangelos takmålning i Sixtinska Kapellet ekar ut över 80.000-faldiga publikhavet.

Om tolv dagar. 12 I say. All rise for the national anthem.